om hur det är att leva i ingenmansland, mitt i kampen mellan de två. hjälplös och rädd och samtidigt full av vilja.

Just nu håller jag på att lära mig hur man gör när man lever igen. Hur man går upp, äter frukost, inte glömmer sina tabletter, cyklar, går på lektioner, cyklar hem och sedan faktiskt gör något mer samma dag. Kanske en promenad. Kanske ett möte med någon, kanske ett besök. Det är ovant för mig. 

Någon undrade vad det är som har hänt mig. Ingenting. Ingenting har hänt, men jag är sjuk. Eller var. Jag vet inte riktigt. Det är så himla mycket svårare när det sjuka inte fastnar på en röntgenplåt eller lämnar ärr på magen. När är jag frisk? När är Mörkret borta för alltid? Och den mest skrämmande frågan av de alla - Vem är jag utan Mörkret? 

Det är ungefär fem månader sedan jag sökte hjälp, fyra månader sedan jag fick medicin mot depression och tre månader sedan den började hjälpa. Det är mindre än en månad sedan jag sedan bytte medicin och blev av med de mardrömmar som jagat mig nästan varje natt sedan augusti. 

Jag har varit i den djupaste avgrund och vänt. Men när vet jag om jag är uppe? När kommer den dag jag klarar mig utan mediciner och jag kan leva normal igen? Fast vad är normalt, och vill jag ens vara det? 

Just nu är jag i någon slags period av frågor och kaos. Jag mår bättre än förut, befinner mig i något slags tillstånd där många ögonblick blir näst intill heligt vackra. Livet känns fantastiskt och jag gläder mig över Ljuset som ersatt Mörkret. Att få vakna utan mardrömmar, att kunna äta en lunch utan att maten vänder i halsen, att kunna cykla till skolan, att kunna släppa allt ibland och bara andas. Jag njuter. De stunder som från början var Mörker, som blev till likgiltighet är nu Ljust. Det är fantastiskt och jag är glad. Samtidigt är jag livrädd. 

Rädd för att falla ner igen. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte nå fram, inte bli fri. 

För Mörkret är inte borta, inte alls. Senast i går skrek Alexander åt det och jag såg förtvivlan i hans ögon. Sluta ta min Jonna ifrån mig. Släpp henne fri nu, vi orkar inte mer. 

De stunder som är sådana känns allt så hopplöst, vi skriker åt varandra - jag, Alexander och Mörkret. Vem som vinner kampen är olika varje gång. Oftast är det jag som förlorar, Mörkret tar ut segern i förskott och får sedan stryk av Alexander. Det är skönt. Men det är ingen långvarig lösning. Du måste klara dig utan mig också Jonna, sa han sist. 

Jag vet att han har rätt. Jag kanske kan bli frisk med hjälp av honom, men jag kan inte bli fri utan mig själv. Jag måste ge Mörkret de sista smällarna nu. Jag måste vara den som springer över mållinjen. Men hur gör man det? Hur blir man både frisk och fri? 

Han tror på mig. 

Jag tror på honom. Men det räcker inte. Jag måste tro på mig själv. 

Hjälp.