Om ni vill höra av er eller så. (GÖR DET!)

Nu är det nära! Imorgon åker jag. Idag har jag packat det sista med hjälp av Alexander och Lisa. Jag är spänd, nervös, peppad och ja.. massa känslor på en och samma gång. Jag har fått adressen som ni kan använda om ni vill skicka mig ett brev eller två när jag är borta. Det skulle göra mig hemskt glad och vara väldigt uppskattat.

Jonna Lindroth
c/o Nuru Africa
P.O Box 74873
00200 Nairobi
Kenya

Jag kommer även finnas på min mail jonnalindroth@hotmail.com eller via facebook. Såklart får man väldigt gärna höra av sig via bloggen och kommentarer med. Här ska jag förhoppningsvis uppdatera ofta så att ni får följa med på äventyret. För det vill ni väl?

Kram på er. Nästa gång vi hörs är jag i Kenya. Wiiiihu.

om att vara modig och en liten rädd fis samtidigt.

Såhär såg det ut i mitt rum för några kvällar sedan när jag skulle gå och lägga mig. KAOS. Nu är det lite mer ordnat för en hel del ligger nedpackat i två stora väskor. Men hela tiden kommer jag på nya saker som jag fixas, fler saker som ska packas ner och ännu mer saker jag vill hinna med. 

Jag tillbringade lördagen hemma med att fixa och planera inför resan. Packade med hjälp av mina föräldrar och fick framåt eftermiddagen sällskap av Alexander, Tomas och deras vän Stina. På kvällen lagade vi tacos tillsammans och spelade spel. Vi var på gudstjänst i morse och sedan dess har jag fortsatt mitt fixande inför resan. 

Alexander kom hit en stund innan han började sitt nattpass på jobbet. Jag fick ligga i hans famn, prata om allt möjligt och mest om resan som väntar. Tycker det är så o e r h ö r t jobbigt att lämna honom. Får en klump i halsen mest hela tiden när jag tänker på det. Av allting som skrämmer mig så är det att lämna min familj och Alexander som är värst. Istället för att vara livrädd för extrem kriminalitet, korruption, läskiga sjukdomar, slum och ny kultur är det att åka ifrån dem jag är rädd för. Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. 

Jag insåg idag att jag är rätt modig. För jag är livrädd för vad som väntar. Jag har gett mig in på något som skrämmer skiten ur mig. Och samtidigt är jag helt säker på att det är detta jag ska göra. Jag tänker göra något jag är rädd för. Och det är det som är att vara modig. När man gör något fast att man egentligen inte vågar. Det är inte modigt att hoppa från 10ans hopptorn om man inte är höjdrädd, men är man rädd för höjder är det modigt att våga hoppa från en meters höjd. 

För vissa är det säkert ingen stor grej att åka iväg, att lämna familj, vänner och pojkvän för att upptäcka världen. Men för mig är det svinläskigt. Och därför är jag modig. För jag tänker göra just det jag inte vågar. Och för det tänker jag vara stolt. 

min sista torsdag i sverige.

Igår var jag och Alexander i Jönköping för att inhandla en massa saker som jag behövde till min resa. Förutom några pauser för mat var vi igång hela dagen och letade allt ifrån vattenreningstabletter till kjolar. Min snälla, tålmodiga, kloka man som jag älskar så mycket gick med mig hela dagen och hjälpte mig. Så skönt att inte vara ensam.

Idag har jag haft finbesök på förmiddagen av Susanne och lilla Signe och nu ska jag försöka packa lite innan jag ska iväg på bönegrupp för sista gången innan jag åker. Tyvärr kommer endast 50 % av den kunna närvara men känns samtidigt skönt att vi inte visste förra gången vi sågs att det skulle vara sista gången allihopa träffades. Jag tycker det är så jobbigt med alla "hejdå" hela tiden.

Ikväll ska jag göra små flätor i mammas jobbarkompis dotters hår och efter det ska jag däcka i famnen på min man en stund. Har fortfarande en massa saker jag måste fixa med hela tiden samtidigt som jag är trött och stressad. Usch för det.

Hoppas ni har en bra dag!
Tjohej.

om att gråta lite och tänka att det är tur vi ses igen.

Idag hade jag mitt första tårfyllda farväl och det gjorde lite ont i hjärtat. Min fina Alma som jag är kontaktperson åt var nämligen hos mig för sista gången innan resan idag. Vi sjöng massa sånger som vi brukar göra och så lyxade vi till det med glass och fruktsallad till kvällsfika. Vi hade en jättemysig eftermiddag och allt gick bra. Men sen, när hon skulle hem och vi lyssnade på en inspelning av en sång som vi sjunger - då började jag gråta.

Usch och fy vad jag kommer sakna henne. En alldeles fantastisk människa som verkligen har förgyllt mitt och min familjs liv de senaste månaderna. Kommer bli tomt utan henne framöver. Tur att jag får ha henne igen sedan när jag kommer hem. Jag längtar redan till allt roligt vi ska hitta på i sommar när det är lite roligare att vara utomhus.

Men ja, idag var första "sista gången" och mer lär det bli. Sista tjejgruppen är i morgon och tiden bara rinner iväg. Jag försöker njuta och ta tillvara på varje timme. Men nog får jag en klump i halsen av att tänka på allt jag lämnar. På hur lite tid det är kvar i Sverige. Samtidigt är jag mer peppad än tidigare på att åka, jag började packa idag och allting känns lite mer verkligt.

Ja kära någon. Snart åker jag. Gode värld.

om att åka till ett land så olikt det jag är van vid.

Jag försöker vara effektiv men avslappnad. Fixa mycket men samtidigt inte stressa. Det är svårt faktiskt, men har fått en del gjort än så länge i alla fall. Dricker massa te och skriver listor, ringer samtal och mailar hit och dit. Det är sannerligen inte lätt att fixa allt som ska fixas. Himmel.

Min vän och nästintill bror Joel kom förbi och hämtade ett par kryckor och vi pratade en stund. Han åkte till Nya Zeeland förra året och var borta i tre månader, så han vet lite hur det kan vara. Han tyckte det räckte med två skjortor och ett par byxor men jag tror jag ska ta med lite mer än så. Skillnaden för honom var att han åkte till ett I-land där myndigheter och samhället i stort var relativt likt Sverige. Kenya känns... väldigt långt från det. Jag har läst att det inte ens går att köpa medicin på apoteken där eftersom innehållet inte är det som det står på. Eller att polisen är helt korrupt (läste igår om hur de sköt ner lite folk på trottoaren och sedan gick därifrån) och att man i möjligaste mån ska undvika att få sprutor, även om de ges på sjukhus. Att inte kunna lita på det som man i Sverige är så otroligt van vid fungerar och är säkert känns ovant. Inte är man osäker på om medicinen man får på apoteket här verkligen är rätt eller om sprutorna man får på vårdcentralen kommer smitta en med HIV. Det är så långt ifrån den verklighet jag är van vid. Ja, gode värld, detta blir en resa att utmanas och utvecklas av. Det blir nog bra, och om inte.. så kan jag tänka på vad Joel sa:

- Blir du skjuten av polisen så dör du ju snabbt i alla fall. Alltid något.

en liten sjuk en och en lugn dag.

Jag är lite sjuk. En fin elev var sjuk och behövde en kram. Dagen efter var jag också sjuk. Älskar det här med att ha svagt immunförsvar alltså. (Dock är jag sjukt tacksam över hur lite jag har varit sjuk denna hösten med tanke på alla olika förskolor och skolor som jag arbetat på. Kunde verkligen ha varit mycket värre!) Men jag ser det som en anledning till att ta det väldigt lugnt idag. 

Igår eftermiddag åkte jag och Alexander till Söråsen för att fira jul med hans släkt då en magsjuke-epidemi i hans släkt ställde in festen när vi skulle firat för länge sedan. Tomten kom och chokladpralinerna plockades fram. Jag var dock trött, matt och småsjuk så jag vilade mest i soffan och lyssnade på när folk pratade och skrattade. Att ligga i hörnet på rummet, i en liten stuga med lågt i tak, med tända ljus och massa folk som skrattar, det kan vara väldigt mysigt även om man är lite sjuk. Särskilt om man får ha huvudet i sin älskades knä och känna sig hemma. 

Resten av lördagen låg jag i Alexanders familjs soffa och drack te och såg på tv. Sedan förflyttade jag mig till vårt alldeles egna (!) sovrum i ett uthus med världens skönaste säng. Efter en god natts sömn hämtade min snälla pappa mig i Söråsen eftersom Alexander och hans familj skulle på ännu en släktträff idag. Jag bara orkade inte följa med. 

Idag har jag legat i vår soffa här hemma, surfat på olika packlistor inför resan och sovit lite. Känner mig mycket bättre nu än igår. Kanske Gud var extra snäll mot mig eftersom han visste att jag blev smittad för att en elev behövde en kram och därför lät mig drabbas av en light-variant av sjukan :) 

Nu ska jag titta på så ska det låta med min familj och kanske äta popcorn. Puss!