en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

när livet ryms i ett ögonblick.

Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser. 

Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket. 

Just nu. 

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.