jag tänkte bara säga att jag finns och har det underbart.

Det blev en paus härifrån i någon vecka, det har hänt mycket under dessa och jag valde att bara vara och inte skriva här under tiden. Men det betyder inte att jag inte har tänkt på bloggen. Har så mycket jag vill berätta, dela och visa. Det hinner jag inte nu, men ville ändå säga hej.

Mitt jullov har hittills varit helt fantastiskt. Jag hade en underbar jul och dagarna nu efteråt har varit fyllda av trevligheter. Jag har tillbringat nästan varje stund med min pojk, vi har upplevt väldigt många släktkalas och flyttat mellan våra två hem nästan varje dag. Så får man göra när man har två familjer att umgås med och 4 släkter att träffa. Det har funkat bra och varit väldigt mysigt.

Ikväll får vi besök av några vänner här ute i Söråsen. Vi ska bada i badtunnan och äta gott. Jag har längtat efter att umgås med kompisar efter att ha tillbringat väldigt mycket tid med familj, släkt och ensamtid senaste veckan. Fantastiskt att ha en stor släkt och familj att umgås med men också fantastiskt att man har vänner att sakna under tiden.

Livet är minsann himla bra! 

Vi hörs igen snart, har många fina stunder att låta er läsa om.
Kram.

om att vara så lycklig att hjärtat nästan spricker och känslan av att sväva på moln i ett vinterparadis.

Just nu sitter jag iklädd pyjamas och en tröja lånad av Alexander ute i Söråsen. Jag lyssnar på min man som sjunger ganska spännande sånger i duschen (just nu någon låt från hans nya favoritfilm The Hobbit) och jag njuter mest i allmänhet. Vi har just kommit in från ett ljuvligt bad i deras badtunna. Facklor och marschaller lyste runt tunnan i mörket, snön föll och det var så kallt att bara huvudet kunde kika upp över vattenytan. När vi blivit russin avslutade jag badet med att slänga mig i snön. Det var så kallt att jag höll på att kollavippa. Men Alexander lärde mig vad yolo (you only live once) betydde och när jag äntligen fattat vad det stod för kunde jag inte annat än utmana mina gränser lite. Han däremot lät bli och förblev betydligt mindre iskall än jag.

Vi åkte hit igårkväll och idag har jag gått ut i hagen och sågat en gran till mitt rum, jag har bakat julgodis, gosat med kattungar, hälsat på kor och lekt i snön. Dessutom har vi och pussats under misteln flera gånger. Det är precis så idylliskt som det låter. Allt är så tyst, så vitt och så lugnt. Jag älskar Söråsen, familjen som bor här och mest av allt min pojk.

Jag kände mest att jag ville dela detta med er. Just idag är jag alldeles lycklig. Livet känns perfekt och jag svävar på moln. Jag tror att jag faktiskt vågar säga att jag förtjänar att må så här bra idag efter denna höst. Det är väldigt efterlängtat av oss alla. Så nu ska jag passa på att njuta av tillvaron, dricka en kopp te och tända ljus. Så tänker jag hålla på denna jul. Jag hoppas och tror att jag kommer skriva här, men bloggen blir inget prioriterat nu någon vecka framöver. Hoppas ni förstår att jag vill passa på att leva nu när livet längre känns som en kamp för att överleva. 

Som sagt, ville mest tala om att jag mår bra idag, jag är lycklig ända in i själen. Tack för att ni gläds med mig. 

Ni blir allt fler som läser här - hurra!

En liten glad nyhet - igår slog vi rekord i besökare här! (Eller jag vet inte riktigt om det är ett rekord, men det var i alla fall mer än ett år sedan ni var så många som klickat er hit) Det gör mig glad att ni kommer hit, att ni vill läsa om mig och mina tankar. Vill ni berätta vilka ni är så vore det väldigt kul, jag är så nyfiken!

Det var nog mest det jag ville säga. Tack för att ni läser, det gör mig glad. Jag hoppas ni trivs här och vill komma tillbaka. Kram på er!

om hur en kväll kan förvandlas från jobbig till alldeles perfekt. om picknick på golvet kring midnatt med fina vänner.

Det var som sagt julmiddag på hotellet ikväll för alla som kommer ta studenten till våren. Jag var nervös och kände mig obekväm av hela situationen. Min fina vän Maria bjöd hem mig till henne innan vilket fick mig på lite bättre humör. När andra förfestade och drack vin såg vi på julkalendern och åt pepparkakor. Mig passar det så himla mycket bättre. 

Vi höll på att inte komma in på Statt eftersom vi glömt leg och fick åka och hämta, (Visar på hur grymt orutinerade vi är... tyckte faktiskt det var komiskt) vilket krånglade till det för oss när vi väl skulle få någon stans att sitta eftersom vi blev försenade. Men till slut löste det sig, vi fick god mat och hade trevligt. Men efter två timmar snurrade mitt huvud av trötthet och jag kände mig inte hemma där bland all alkohol, hög musik och blinkande lampor. Fler kände som jag så vi åkte helt enkelt hem till mig istället. Av med strumpbyxor och på med pyjamas, fram med julgodis och te. Så mysigt! Vi ångrade oss inte en sekund. 

Ibland funderar jag på varför jag inte dricker, om jag kanske missar något viktigt i livet. Jag tänker att jag kanske borde testa, alla andra verkar tycka det är så roligt. 

Men det räcker med att jag befinner mig på en fest med alkohol i cirka 5 minuter för att jag återigen ska förstå varför jag har valt att låta bli att dricka. Det är inte min grej och jag tycker bara det är pinsamt och jobbigt att se hur många människor tappar kontrollen och förvandlas till någon de inte är. Därför är jag glad att några av mina vänner tänker ungefär som jag. Vi stod där i en ring på hotellet och önskade oss bort därifrån, och tack och lov lyssnade vi på våra hjärtan.

Min kväll blev perfekt. Inte på grund utan efterrätten på hotellet, men för att fyra tjejer (Linn är inte med på bilden) ville komma hem till mig, låna mina pyjamasbyxor och ha picknick på mitt golv. Det är livskvalité för mig. Inte sprit och dansgolv. Vi är olika, det är okej för mig. Men ibland är jag glad att någon vill vara olik med mig. 

Tack för en fin kväll tjejer. Ni får mig att må bra! 

om att ha en fin mormor och vad man kan hitta på med henne en dag som denna.

Det här är Gagga, (egentligen heter hon Gun men det glömmer jag bort eftersom hon alltid hetat Gagga i min värld) min mormor och hon är fin hon. Vi hade en riktigt mysig dag idag. Jag skjutsade henne till sjukhuset i Eksjö efter min julavslutning i skolan eftersom hon skulle få nya hörapparater och inte ville köra själv. Efteråt  passade vi på att gå och äta lunch, titta i två affärer och sedan fika. Jag försökte förklara att jag hade en lunchmage och en fikamage och att den ena kunde vara hungrig även om den andra var mätt. Mormor hade bara en mage sa hon men lyckades trycka ner en liten kaka i alla fall. Det var väldigt väl investerad tid idag kände jag. Att kunna hjälpa mormor (som sliter som ett djur med att ta hand om morfar dygnet runt annars) och dessutom ta med henne några timmar på tjejmys var viktigt. Hon fick andas och vara ledig en stund och vi hann prata och hitta på roliga saker under tiden. Dessutom fick hon ett par riktigt snygga och bra hörapparater så vi kunde ha lite hemligt, tyst snack på fiket, oss tjejer emellan liksom. 

Man borde göra sånt oftare. Därför tänker jag ta ledig den 18 februari när hon ska på återbesök. Vi har redan valt restaurang till den gången, och jag ska köra även då. För vi kan behöva lite egentid tillsammans båda två. För det är viktigt att ta hand om varandra, och efter all tid hon lagt på mig som liten är det inte mer än rätt att jag får pyssla om henne lite nu. Jag är tacksam!

Om tankar inför en kväll man inte vill missa men samtidigt inte orkar med.

Jag har lagt mig i sängen, trött men för stressad för att sova. Ikväll ska jag på julmiddag tillsammans med alla studenter på statshotellet. En kväll med vänner, musik och god mat. Men också en kväll att orka vara glad, hänga med och våga ha roligt. En kväll att vara snygg och självsäker. Svårt när man mest känner sig osäker och trött...

Jag gillar inte att dansa. Jag trivs inte i sammanhang som kräver det av mig. Jag gillar inte stunder då jag inte vet vem jag är eller kan leva upp till det som förväntas av mig. Det känns bara jobbigt.

Så ikväll får bli på mitt vis. Lagom fint och lagom glatt och utan dans.

För annars känns det omöjligt att orka. Och jag vill följa med. Jag vill inte behöva missa mer nu.

Dags att sänka ribban, ta på mig något jag trivs i och sedan glömma resten. Så kan jag dansa till min musik, den tysta lugna och kravlösa. Där jag är dirigent.

Och får trycka stopp och paus när jag vill.

ett litet inlägg om mediciner.

Idag fick jag av några olika, väldigt tursamma sammanträffanden (eller Guds ledning som jag väljer att se det)  en omedelbar tid med min läkare som jag tyvärr inte haft kontakt med på en månad eftersom min telefontid hade glömts läggas in i schemat. Hur som helst fick jag träffa honom bums på skolan (hur stor är sannolikheten att han just idag befann sig där och hade tid med mig?!) och jag berättade om mina sömnsvårigheter. Han bestämde att vi ska testa en ny medicin, så imorgon byter jag preparat. Ska bli spännande! Hoppas allt går bra och jag klarar mig utan dipp eller massa konstigheter. Vill kunna fira jul på ett stabilt sätt. Jag är i vilket fall som helst positiv till att använda de hjälpmedel som finns för att må så bra som möjligt. Det är svårt att fungera utan tillräckligt med sömn, så nu är jag pepp på nya tabletter! Håll tummarna för att det hjälper vänner. Vill gärna sova det närmsta halvåret. Man blir liksom så trött annars.

om hur det är att leva med någon samtidigt som man är sjuk. om hur man litar och vågar ta emot. eller hur det känns när man inte gör det.

Ibland går det jättebra att vara två. Eller tre som vi oftast är. Han jag och Mörkret. Ibland är det så svårt att vi bara vill svära och bränna upp allt. Slå något riktigt hårt och bara ge upp. Det har jag också gjort många gånger. Men inte han. Han har varit fantastisk denna höst. Han har ställt upp långt mycket mer än vad som skulle kunna krävas av honom och han har kämpat med att hålla kvar en flicka han inte känner igen. En flicka tagen av Mörkret. 

Han måste verkligen älska mig. 

Jag kan inte komma till någon annan slutsats. 

Varför skulle han annars stanna när jag ber honom dra för att jag tycker jag är en börda och att han borde hitta någon bättre? 

Varför skulle han annars sitta upp mitt i natten med mig i sin famn och låta mig somna i hans knä eftersom gråten gör att jag inte kan andas ordentligt om jag ligger ner?

Varför skulle han annars gång på gång försöka förklara för mig att han inte kommer försvinna? 

Varför skulle han annars hela tiden försöka få mig att förstå hur fin jag är? Hur mycket han älskar mig? 

Någon undrade hur jag gör för att våga. Hur jag gör för att lita på att han kommer orka stanna vid min sida eftersom han samtidigt måste gå intill Mörkret. Hur det funkar att vara tillsammans med någon när man samtidigt är sjuk. Jag har vänt och vridit och funderat. Jag har inget färdigt svar. För det är skitsvårt. Av allt som har varit jobbigt denna höst har vetskapen om hur illa jag gör Alexander varit det värsta. Eller inte jag, inte Jonna. Men Mörkret. Det tog lång tid innan vi kunde skilja på mig och Mörkret. Det blev lite bättre när vi lärde oss det, när vi förstod att jag var sjuk. Samtidigt blev jag så mycket sämre i samma veva.

Att vi fortfarande är tillsammans är helt och hållet min älskade Alexanders förtjänst. Jag hade lämnat mig själv för länge sedan om jag varit han. Men han är inte jag och det är jag tacksam över. För han har stannat, han har hållit om och torkat tårar. Han har matat mig när jag vägrat äta och följt mig till toaletten när jag inte orkat gå dit av egen maskin. Han har burit mig ur sängen när jag inte orkat resa mig och hjälpt mig med mediciner och annat som jag helst velat glömma. Han har tagit ett ännu fastare grepp om min kropp när jag i förtvivlan slagit honom för att det gjort så ont inom mig. När jag har skrikit och hatat har han älskat åt oss båda. 

Hur han bär sig åt förstår nog ingen av oss. 

Och jag vet inte hur länge han kommer orka. 

För svaret på hur jag gör för att våga, det är nog innerst inne att jag inte gör det. Jag vågar inte. Jag litar inte. Det är inte så att jag tror han ljuger, det skulle han aldrig göra. Jag bara tror inte att det kommer hålla i sig. Jag bara väntar på den dag han inte orkar mer och drar.

Det får mig att skämmas något otroligt. För om det finns någon i hela världen som förtjänar min tillit är det min pojkvän. Han borde inte behöva bevisa mer än han redan gjort under ett års tid. Men jag tvingar honom till det. Jag provocerar honom, visar mina värsta sidor och tigger om gräl många gånger. Jag gör det inte för att jag vill utan av självbevarelsedrift. För jag är så rädd att han kommer försvinna att jag försöker se till att det händer så fort som möjligt, innan jag gett bort ännu mer av mitt hjärta till honom. 

Det är hemskt. Jag vet att jag är vidrig som gör så. Det är inget jag är stolt över. Men jag vet inget annat. Jag vet inte hur man gör för att lita på att någon skulle vilja ha mig. Såren i mitt hjärta är för stora ännu. Vad som orsakat dem är tyvärr något jag inte kan skriva här, det skulle göra skada för andra människor och det vill jag inte. Men jag kan säga att Alexander just nu får laga en själ någon annan skadat. Han får vraket efter en storm han inte varit med i. Det är inte rättvist, men det är så det är. Jag försöker acceptera det, precis som han försöker älska mig genom smärtan. 

För någonstans har jag insett att smärtan kommer finnas kvar. Alexander kommer få fortsätta kämpa. Och han kommer göra det. För han tycker jag är värd att kämpas för. För han vill ha mig, och det han vill ha ser han till att han får. Det kommer antagligen ta tid, men han är villig att ge den till mig. Han kräver ingenting. Han bara önskar och längtar. Till en tid då jag förstår hans kärlek och vågar älska tillbaka. Ibland går det bra, men inte alltid. Då blir jag rädd och ledsen och tar mina taggar utåt. Och han får som så många gånger förr sakta men säkert värma mitt hjärta och låta mig i min egen takt komma tillbaka. 

Vid de tillfällena när allt känns hopplöst då tänker jag på vår sommar. På vår resa till Gotland, på vår cykeltur längs med havet. På hur vi stannade ibland bara för att kyssas. Det var innan Mörkret hade kommit tillbaka, det var innan jag börjat ifrågasätta och vara rädd. Då var det bara fantastiskt. Jag brukar tänka på det, på vår sommar. Den ger mig hopp. Någon gång ska vi tillbaka dit. Till livet utan Mörkret. 

Men innan det blir möjligt måste jag tycka att jag är värd att älskas. För problemet ligger inte i vår relation, det ligger i min självkänsla. På hur jag värderar och ser på mig själv. Att förstå att han vill ha mig blir omöjligt så länge jag inte vill ha mig själv. För tycker jag inte att jag är värd att älskas kan det kvitta hur många gånger han försöker övertyga mig. Jag måste hitta mig själv, och jag måste lära mig älska det jag hittar. Det jobbet kan han inte göra åt mig. Men han kommer inte lämna mig ensam i kampen. Han kommer gå bredvid och lotsa mig framåt. Han kommer heja, han kommer uppmuntra mig och han kommer älska mig. Tills jag kan älska mig själv och då ta emot. 

Så att jag en vacker dag kan le och förstå varför när han säger 

Jonna, det är dig jag vill ha. För du är underbar och jag älskar dig. Du är vacker och jag vill leva med dig. Jag skulle göra vad som helst för dig och jag vill att du förstår hur viktig du är för mig. Det är du och jag och så vill jag att det ska vara. 

Än så länge går det inte. Mitt hjärta kan inte ta emot och jag slänger iväg kärleken. För litar man på någon kan man bli sviken. Och det är jag rädd för. Samtidigt är jag rädd för att aldrig våga ta emot det mest fantastiska som finns. Det vore fruktansvärt. Så jag kämpar, jag tränar och jag längtar.

Efter en tid med dig Alexander. En tid när vi är två och inte tre. En tid utan Mörkret. När det bara är 

du&jag. 

du sa att du älskar mig och att man gör såhär för såna man älskar.

Igår ringde min lärare Elizabeth som jag hade i högstadiet till mig. (Hon är för övrigt orsaken till att denna blogg finns. Hon gav oss i uppgift i svenska att starta en blogg som vi sedan skulle hålla aktiv under några månader. Vi skulle läsa varandras bloggar och kommentera varandras inlägg. Väldigt rolig uppgift och jag slutade aldrig blogga efter det trots att den kursen är slut för flera år sedan.) I alla fall, hon ringde för hon hade hört att jag inte mådde bra och ville prata lite och ta hand om mig.

Hon ville också bjuda mig på fika så idag har jag varit hos henne i flera timmar. Det var väldigt mysigt och jag uppskattade hennes omtanke så mycket. Vi drack många koppar te och hann prata om både jobbiga och ljusa saker. Det var fint.

Tänk vad fantastiskt det är att så många människor bryr sig om mig. Jag förundras över det rätt mycket. Fina fina Elizabeth. Tusen tack!

Till er. just er

En liten sak bara - jag älskar kommentarer! Det får mig alltid att le, så tack till er som lämnar ett litet spår här  ibland. De senaste har handlat om önskemål och frågor kring vad jag kan skriva om. Tack snälla ni, jag vet inte om ni har sett mina svar det är därför jag skriver här. För jag vill att ni ska veta att jag tänker mycket på det ni skrev och att jag ännu inte vet hur mycket jag vill berätta. Men jag har inte glömt er och jag uppskattar så mycket att ni vill höra och veta mer om mig och mitt liv och mina tankar. Varma kramar till er!

om att vilja kasta någonting i väggen, om att vara bondtjej i stan med armar för svaga för att orka vara arg.

Såhär såg vi ut igår jag och min klass. Vi hade klätt ut oss för att dansa på julshowen och temat var pistvakt (som i de tre bröderna ni vet). Det var hysteriskt roligt att vara så ful en hel dag. Jag släpade med mig en gran och pappas motorsåg till skolan och så röjde (haha, tråkigt skämt) vi loss på scenen. 

Jag trivdes. Jag trivdes i blåbyxor och flanellskjorta. (Reflexvästen kan vi skippa,.. ) Jag trivdes med att känna mig sådär riktigt bonnig. Jag visste liksom att jag var ful den dagen och det var befriande. För när jag ändå såg ut som jagvetintevad kunde jag lika gärna bete mig så också. Jag struntade i att passa in, i att le fint i korridoren och snällt vika mig för de jag annars skulle låtit finnas på min bekostnad. Och även om pappa kopplat ur tändstiftet på motorsågen kände jag mig mer respekterad än på länge. Det var en bra dag. 

Tror banne mig jag be pappa starta motorsågen så jag kan gå ut i skogen och såga i lite träd. Så kanske lite frustration kan fara ut den vägen. Frustrationen över att inte kunna sova, över att mörkret inte drar och över att vara så svag. Kanske ska jag dra på blåbyxorna och ge mig ut i skogen. Yxa är bra har jag hört. Så kan jag tänka att jag sågar sönder alla dumma tankar och sedan eldar upp dem i kaminen. Se hur de förvandlas till aska. Till ingenting. 

Fast... mina muskler har blivit för svaga för att orka såga.

Det var ju synd.

Jag får ta och kasta lite porslin i golvet istället. 

För "Man måste väl få kasta saker och ha det lite nöjsamt då och då?", som de säger i Ronja Rövardotter.

Skulle kanske ta mig en promenad och köpa lite tallrikar på loppis? Och sen drämma dem allt jag har i väggen...? Jag har alltid haft någon sjuk fantasi om att det vore bra, skönt ja rent av roligt. Kanske dags att faktiskt gå från tanke till handling? 

Det går ju ändå inte att starta motorsågen liksom... 

för jag tänker tro åt oss båda tills du vågar. jag ska göra vad jag kan för att ge dig ljuset igen.

Jag klarade det . Jag skrev provet. Jag satte mig i salen och jag skrev. Det blev inte långt och det blev inte bra. Men jag gjorde det. Efteråt var jag så trött att jag stupade i säng och sov i tre timmar. När jag vaknade ur mardrömmarna hade jag svårt att minnas var jag var. Om jag hade orkat dagen. Då mindes jag vad som fått mig att inte ge upp.

Jag satt där, längst fram i salen. Antagligen rätt sliten och grå. Jag fick provet och tittade på det. Ville skrynkla ihop det och slänga det i papperskorgen men jag bli. Jag skrev svaret på de första 6 frågorna och det gick bra. Sedan tog det stopp och jag tappade gnistan totalt. Kvar fanns två stora, invecklade frågeställningar med mycket reflektioner kvar att besvara. De frågor som ger vår lärare anledning att boka salen två timmar när vi ska skriva prov. Jag såg på dem och hade lust att bara dra. Ge upp. Faktum var att jag i princip bestämt mig för att gå. 

Då mötte jag din blick. 

Du bara tittade på mig ett kort ögonblick, såg in i mina ögon och nickade. 

Det var allt som behövdes. Jag andades in och började skriva. 

Jag lämnade salen som nummer två. Det har aldrig förut inträffat, jag brukar sitta kvar tiden ut och skriva allt jag vet och kan komma på. Det gick inte idag. Min hjärna kunde inte få ihop alla trådar, se de samband jag förväntades finna och kunna formulera tankebanor som borde funnits där. Det blev inget bra prov helt enkelt. Men jag gjorde mitt bästa. 

Tack vare dig. 

Tack vare min fantastiska vän Andrea. 

Hennes blick sa mer än tusen ord där i salen. 

Jag tror på dig, du klarar det här. Och gör du inte där finns jag och plockar upp spillrorna av dig ändå. För jag är din vän och jag tänker gå med dig ut ur detta. Så nu bara kör du, nu gör du det här. Testa dina vingar och tro på dig själv. Och tills du tror mig tänker jag tro åt oss båda. 

Tack. 

Om att önska att någon låg intill med kärlek och hjärtslag. Om att vilja vila i någons famn tills man vågar släppa taget.

Just nu är jag rädd. Rädd för att somna och rädd för att vakna. Önskar att jag befann mig lite närmre mitt hjärtas kärlek. Han som skulle hålla mig i sin famn tills lugnet kommit över mig och stilla smeka min arm tills jag slutit ögonen och låtit sömnen komma. Han som sedan skulle ligga där intill hela natten, redo för kramar och "såsåsåja.. Det var bara en dröm älskling, bara en dum mardröm. Allt är bra nu, och jag är här. Försök somna om nu."

Och jag skulle veta att han hade rätt. Jag skulle sluta mina ögon och våga sova. Bara för att han låg intill.

Men nu är han inte här. Han som ska säga att allt blir bra. Han som ska hålla om mig.

Jag är ensam.
Och jag vågar inte sova.

det är liksom inte läge för fler nederlag just nu.

Idag har jag inte gått utanför dörren, inte ens tagit mig en nypa luft. Lite sorgligt faktiskt, för jag gillar att andas in vintern. Men sådana dagar som idag får man väl ha ibland helt enkelt. Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Eller spilld luft. 

Jag sov länge och gott inatt (halleluja!) och har pluggat tillsammans med Andrea i några timmar. Sedan har jag även bakat julgodis (som belöning över att jag pluggat) i ännu fler timmar. Mitt i mellan fick jag besök av världens sötaste luciatåg som bjöd på pepparkakor och kramar. Lycka är att ha dessa små sötnosar i sitt liv. 

Jag är nervös. Imorgon ska jag nämligen skriva mitt första prov på flera månader. Jag valde ett av alla ämnen att fortsätta arbeta i under min sjukskrivning och det var religionskursen. Imorgon är det dags för det avslutande provet. Jag har inte orkat eller kunnat förbereda mig särskilt mycket, och jag vill hemskt gärna att det ska gå bra så att jag inte behöver göra ytterligare uppgifter för att nå mina mål. Det är läskigt hur min koncentrationsförmåga och ork att lära mig saker totalt har försvunnit. Känner inte igen mig själv. 

Därför hoppas jag att jag kan känna mig nöjd med min insats efter provet imorgon. Jag skulle behöva det. 

Det är liksom inte läge för fler nederlag just nu. 

om tårar som rinner av missmod och obefintlig ork att kämpa. om sorgen över tid som går förlorad och minnen som ses genom svarta glasögon.

Jag har den senaste veckan varit i någon slags svacka. Tålamodet börjar tryta, min ork och kämparglöd likaså. Jag vet att jag mår mycket bättre nu än innan, samtidigt är jag sjukare än någonsin. För inte ens receptbelagda mediciner och väldigt mycket tid för återhämtning tar bort mörkret. Det gör mig förbannad om jag ska vara ärlig. Jag är så otroligt trött på detta nu. 

Jag vill vara frisk. Jag vill klara av att vara vaken hel dag, jag vill klara av att gå och lägga mig utan tårar, jag vill orka en dags aktiviteter utan att bryta ihop. Är det så himla mycket begärt!? Jag blir så ledsen och utmattad av denna kamp. För jag kämpar ska ni veta. Och jag har träningsvärk i hjärnan av den brottningsmatch som ständigt pågår där. Ibland vinner jag. Ibland vinner Mörkret.

Jag vet att man inte får ge upp. Att jag inte kan lägga mig ner och förvänta mig att mediciner ska lösa min sjukdom. De har bidragit mycket, och det är nu jag ska ta vid. Det är nu jag ska ro det iland. 

Problemet är att jag inte orkar. Att jag inte förstår hur jag ska göra. Hur det någonsin ska bli bra igen och hur jag ska hitta tillbaka till den Jonna jag vill vara.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till mer. Samtidigt vet jag att svaret finns där. Det är nu jag ger upp kampen och lämnar den till Dig. Som så många gånger förr.

Gode Gud. Jag är så himla less på det här nu. Pallar seriöst inte mer. Jag vill vara frisk! Jag vill hitta mig själv igen och jag vill att det där förbannade mörkret ska fara så långt bort att jag aldrig mer behöver se det. Snälla Pappa, hjälp. Jag vet att du har lovat att ta mig till andra sidan. 
Det är dags nu. Tack. 

om hur du läker mig lilla e, om hur din närvaro skrämmer bort även de mörkaste tankar och värmer mitt hjärta.

Vi gick en sväng ute i vintervädret förut min skatt och jag. Hon brukar vara den bästa medicinen mot mörkret och mycket riktigt hjälpte det även denna gång. När hon skrattar och sjunger för sig själv värms mitt hjärta och mörkret har inte mage att stanna kvar just då. Så jag kan andas då, leva då. 

Vi trängde ihop oss i pulkan båda två och for nedför backen mellan husen. "Igen, igen!" sa du och jag uppfyllde din önskan med glädje. Jag blir hel och mitt hjärta läker i din närhet lilla E. När du sitter i min famn, när du skickar slängpussar och blåser på min mage så blir jag varm och lycklig ända in i själen. För jag vet att du menar allt du gör, för att när du säger att du vill vara med mig så vill du det och inget annat. Och när du kramar mig hejdå och blir ledsen för att jag ska gå så vet jag att du menar det med. Jag behöver inte fundera så mycket, du visar att du tycker om mig och jag varken kan eller behöver reflektera över om du är ärlig. Det vet jag att du är. 

just därför kan jag andas. och just därför vågar inte mörkret vara kvar. 

när det vänder och mörker blir till ljus. och om dammråttor och pepparkakor.

I morse kom min pappa in med lussebulle och pepparkakor till mig som godmorgonfika. Jag vaknade till och kröp upp i soffan framför brasan med resten av familjen. Så åt vi luciafika och såg på luciamorgon på tv. En tradition från när jag var liten som glömts bort i några år, himla mysigt!

Var i skolan en sväng och såg ännu mer tärnor och träffade en trött klass. Gick till mormor och morfar och sov en stund bredvid Knutte (som vi kallar min morfar). Kvalitetstid! Även glad att jag klarade mig på endast en timmes tupplur idag trots att jag inte sovit så många timmar inatt på grund utan gårdagens aktiviteter.

Sedan lunchen hos Gagga (som vi kallar min mormor) har jag och min familj varit flitiga som få. Vi har julstädat huset. Tror aldrig jag har sett mitt rum så rent och städat som det är nu. Det tog 6 timmar att hitta golvet igen, men det var det värt. Älskar när mitt rum är städat - hatar att städa. Dålig kombo. Så jag passar på att njuta nu medan det fortfarande är fint.

Nu ska jag sova, imorgon är det fredag. Det blir kul.
Hoppas ni haft en fin lucia, vinterns mörkade tid. Nu går det åt rätt håll vänner. Hurra!

om att orka lite men inte allt och om den flicka som värmer mitt hjärta.

Nu har lucialinnet åkt av och glittret slutat klia i håret. Jag är hemma igen och klockan är snart en timme efter midnatt. Det känns okej ändå. Tårarna brände i ögonen när jag gick hemifrån, så ledsen var jag över denna sjuka, över denna orkeslöshet och över att känna sig så svag och skör. Känslorna är desamma även nu, men jag kunde koppla bort dem i några timmar ihop med min klass. Vi var hos Andrea någon timme först innan vi gick ut till Strandbaren. Det var första gången i mitt liv jag fick visa leg för att komma in på krogen... antar att det är ännu en sak att bocka av på listan över händelser i livet? Måste dock erkänna att jag inte riktigt förstår poängen. Känner mig mest obekväm i situationer där allt för mycket alkohol är inblandat. Dock tycker jag det är viktigt att vara med och jag umgås gärna med mina vänner var vi än befinner oss.

Men trots att jag var väldigt ovan vid den situationen var det skönt och roligt att orka vara med om än bara för 4 timmar istället för en hel natt. Min klass var väldigt förstående och visade massa uppskattning för att jag åtminstone var där en stund. Det gjorde mig glad. Nu sitter de alla i bussen mot Linköping och jag önskar dem en trevlig natt. Själv tänkte jag sova. 

Hade för övrigt en väldigt mysig stund med lilla E i förmiddags. Hon hade med sig sin bagarmössa och förkläde och bakade pepparkakor med ett leende på läpparna. Det smittade av sig. Den ungen vet vad hon ska göra för att värma mitt hjärta. Vi bakade, pratade och åt frukt (för att blanda ut all deg som slunkit ner under bakandet lite..) och hade det väldigt fint. 

En ganska vemod och ledsen dag är nu över. Den har innehållit ljusglimtar med, bakandet med lilla E var fantastiskt och även kvällen med min klass. Men trots det svider det lite i hjärtat att vara sjuk. Det går inte att komma ifrån. Så nu ska jag försöka sova och hoppas att dagen imorgon blir bättre. 

Jag hoppas jag får sova lika gott som förra natten. Det skulle innebära ett rekord. 2 nätter i rad utan mardrömmar och orolig sömn. Det skulle jag behöva. Framför allt skulle det göra mig ledsen om jag missar en natt med klassen för att sova och sedan ändå inte får göra det. Så nu håller vi tummarna. 

Sov gott! 

vad vore jag utan dig min skatt?

Nu ringde jag till lillelin och frågade om hon vill komma in hit och baka pepparkakor med mig. Det ville hon. Nu känns det lite bättre igen.

om att vara ledsen över att orken inte finns. om att inte våga och om att känna sig svag och skör och ledsen.

Inatt har jag sovit 8 timmar i sträck utan mardrömmar. Vilken lycka! Tror seriöst det var 2-3 månader sedan jag sist gjorde det. Hurra. Jag vaknade och gjorde frukost på sängen till mig själv. Sedan kröp jag ner under täcket igen och såg på julkalendern och åt min pepparkaksdeg (Inte så sunt jag vet, men det är ett måste för mina frukostar i december. och november.. och oktober.) drack mitt te och åt mina mackor. 

Och här ligger jag kvar. Under täcket, i pyjamas. Och funderar. 

Just nu känns det jobbigt att vara sjuk, att vara svag och skör. Jag vill leva och jag vill leva nu. Inatt ska mina klasskompisar åka runt och lussa för våra lärare och jag vill så gärna vara med. Jag vill klara av en natt utan sömn med massa roligt istället. Jag vill inte behöva missa ännu mer på grund av denna sjukdom. Bajs. 

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill vill vill. Men till vilket pris? Tänk om jag dippar totalt efteråt och resten av veckan (som innehåller mycket kul) blir helt jämnad med marken?  Det vore tråkigt och väldigt dumt. Skulle det vara värt det? 

Men tänk om det går bra, tänk om jag klarar av att hänga med och får en minnesvärd natt och jag faktiskt orkar med resten av veckan ändå? 

Jag vet verkligen inte. 

Just denna morgon suger det ovanligt mycket att vara sjuk. Främst för att jag inte känner mig så sjuk längre, och vill mycket mer än jag orkar. Så svår balansgång och så läskigt att jag blir alldeles svag. 

Idag vill jag bara vara som vilken annan tonåring som helst. Jag vill inte behöva tänka på mediciner och ork och konsekvenser. Jag vill vara med, jag vill vara Jonna och jag vill leva. Nu. 

jag älskar mitt jobb. ville mest bara säga det.

har ont i kinderna för att jag har skrattat så mycket ikväll. magen putar av all mat jag tryckt i mig och jag är fortfarande lite hög på socker efter allt gott julgodis. fantastisk kväll. är så glad i hjärtat och känner mig så uppskattad. glad över att få så mycket omtanke från en arbetsgivare. ett så himla gott gäng. tacksam och lycklig över att ha världens bästa jobb. ville mest bara säga det. igen.

om att ha världens bästa jobb och vara så mätt att magen står åt alla håll.

Så här såg jag ut för några timmar sedan, strax innan jag blev upphämtad av vänner för att åka på julbord. Vi är anställda på Svensk Personlig Assistans, där vi alla är arbetar som personliga assistenter. Ikväll blev vi alltså bjudna på ett fantastiskt julbord på Lugnalandet i Sommen som tack för detta år. Så roligt att vi tillsammans med företagets kunder får en kväll tillsammans att bara umgås och äta gott. 

Jag har verkligen världens bästa jobb. Jag är anställd på tre olika företag med olika sorters arbetsuppgifter och jag älskar allihop. Först arbetar jag på en underbar inrednings-och-livstilsbutik vid namn Mollys Hus i Tranås sedan flera år tillbaka. Det är fantastiskt att jobba där bland alla vackra saker. Njuter varje gång. 

Sedan har jag också sedan två år varit anställd som personlig assistent åt min vän som är rullstolsburen. Med henne arbetar jag minst en gång i månaden och det är ett otroligt givande och innehållsrikt arbete. Man gör skillnad och får samtidigt umgås med sin underbara vän. Det är alltså tack vare henne som jag idag fick äta mig så mätt att magen stod i fyra hörn.

Sedan har jag sedan i våras även arbetat inom handikappomsorgen i Tranås kommun. Där är min titel främst Fritidsassistent och i somras jobbar jag som just det på ett korttidsboende för barn med funktionshinder. Jag utvecklades massor av det ansvar jag fick ta och av alla fantastiska ungdomar och barn jag fick förmånen att lära känna. Att ha kollegor och en grupp ungdomar runt omkring sig var en ny erfarenhet och väldigt trevligt.

Jag jobbar även som personlig assistent inom kommunen. Har två brukare (så brukar man kalla den personen som behöver assistans) som jag ibland hjälper till hos när personal behövs. Roligt och utvecklande på många sätt att få ta ansvar och hjälpa dessa människor att få ökad livskvalité. 

Jag kan alltså säga att jag är personlig assistent, fritidsassistent och butiksbiträde. Kanske en annorlunda kombo men mig passar den perfekt. Alla jobb är givande på olika vis och jag trivs väldigt bra. Har saknat att inte orken funnits att arbeta så mycket denna höst. Jag tycker verkligen det är roligt och spännande att få lära mig nya saker och hjälpa människor. Glad och tacksam över att ha dessa jobb och hoppas att jag i vår och sommar kommer kunna arbeta igen. Saknar alla fina människor! 

Men idag fick jag alltså träffa några av dem. Det var trevligt att prata och umgås med de andra tjejer som arbetar som assistenter åt samma tjej som jag. Vi träffas inte så ofta då vi nästan alltid jobbar ensamma men idag fick vi chans att sitta ner och prata om allt möjligt. God mat och massa skratt blev det. En fantastisk kväll och jag är så glad att jag orkade vara med. 

Tusen tack för ikväll Svensk Personlig Assistans. Jag är glad och stolt över att få vara en utan era assistenter! 

om att vanliga dagar är bättre nu och om att smällen kanske kommer.

Jag sitter och funderar på om idag är en vanlig dag. Både och tror jag. Vaknade som vanligt av hemska mardrömmar helt genomsvettig. Gick upp till pappa och fick en kram. Somnade om och tog mig till skolan efter en frukost framför brasan. Hade en lektion och satt sedan och pratade med Andrea medan vi låtsades arbeta med vårt projekt. En ganska förmiddag måste jag säga. Mycket mysigt.

Sedan dess har jag varit hemma en vända, gått en lång promenad med Joel och pratat om livet. Nu ligger jag på vardagsrumsgolvet och försöker komma på hur mycket jag orkar göra. Ikväll ska jag på julbord med Svensk Personlig Assistans där jag arbetar. Har sett fram emot det väldigt mycket, så jag tror det får bli några lugna timmar innan jag ska dit så jag orkar. Man får välja och prioritera på ett helt nytt sätt nu för tiden.

Vad jag vill säga är egentligen att en vanlig dag inte längre består av massa gråt, noll energi och enbart hemska tankar. Idag har jag ju både cyklat till skolan och hem samt promenerat lite. Ikväll ska jag dessutom äta massa god mat med trevliga kollegor. Hur fantastiskt är det inte att jag orkar så mycket mer nu?
Samtidigt är det svårt - jag måste hålla igen och inte tro att jag är piggare än jag är. Mitt hjärta vill mer än min kropp och hjärna orkar. Om jag inte är försiktigt kommer smällen,

och den smäller hårt.

om att få bakryck och hur man göra godis till sin kärlek.

Ibland får jag ryck och börjar baka. När det sker gör jag väldigt sällan endast en sort. Jag tänker att när förklädet ändå är på kan jag lika gärna baka ordentligt. Då jag har en pojkvän som är väldigt, väldigt väldigt allergisk mot mjölk och soja är det ofta svårt att hitta färdiga produkter eller recept som går att baka så att han kan äta. Men jag vill att även min älskade man ska kunna njuta av julgodis, så idag har jag testat lite olika sorters mjölkfria sådana. Tänkte dela med mig av lite recept och tips i fall ni också har behov av lite specialgodis till jul. 

Mjölkfri chokladkola

Jag har ett recept på chokladkola som görs utan grädde och blir väldigt god. Använder man bara mjölkfritt margarin (utan soja, det enda mig veterligen är Mildas mjölkfria bakmargarin) och ser till att inte blanda redskap med något annat man gör samtidigt (om man nu är som jag) så går detta ganska bra. Dock blev kolan ganska "flötig" eftersom fettet inte riktigt löste sig i smeten. Men jag torkade av bitarna och slog in i papper och de blev väldigt goda, även om jag råkade koka mina lite för länge så att de blev hårda. 

125 g milda mjölkfritt bakmargarin 

2 dl socker 

2,5 msk kakao 

1.5 dl ljus sirap 

Häll allt i en kastrull, låt smöret smälta och låt allt koka i några minuter. (10 var alldeles för mycket.) Gör kultestet, skulle tippa att 6-7 minuter är lagom. Häll sedan upp kolan på bakplåtspapper på någon form av plåt eller bricka. Låt svalna och bryt/klipp/skär kolan i bitar. Slå in i smörgåspapper. Klart! 

Mjölkfri knäck 

Då Alexander även är allergisk mot mandel fick jag göra knäck utan den ypperliga ingrediensen, men jag tror de blev goda ändå. Det finns havrebaserad matlagningsgrädde som kan ersätta den vispgrädde man normalt gör knäck på. Dock är det betydligt svårare att få knäcken att tjockna när man gör på havregrädde då det är mycket mindre fett i den. Med tålamod går det dock men räkna med minst 45 minuters koktid. (det var här jag satte igång att göra allt annat). Det blir lite annorlunda smak av havregrädden, inte riktigt lika god som vanlig knäck men absolut värd att göra om man vill bjuda någon mjölkallergiker på knäck. 

2 dl socker 

2 dl I mat Oatly havregrädde för matlagning

2 dl sirap 

Häll allt i en kastrull (gärna med stor botten så att det inte bränns och kokar snabbare), koka upp och låt koka tills den blir seg. Jag gjorde min knäck utan termometer och använde mig av kultestet. Det tog nog ungefär en timme innan den var klar. Då hällde jag upp knäcken i ett litermått och hällde ur den på små knäckformar uppställda på bakplåtspapper. Det gick betydligt bättre än när jag försökte hälla knäcken i formar med sked sist. 

Slutligen - det mesta går att göra mjölkfritt och sojafritt om man bara tänker till och är nogrann med innehållsförteckningar. Framför allt blir man medveten om hur mycket skräp som finns i många halvfabrikat. Alexanders allergi får mig att bli intresserad av att använda bra råvaror och kontrollera vad vi stoppar i oss. Något positivt med detta i alla fall. Och givetvis kan ni använda dessa recept och byta ut Oatly-grädden och margarinet så får ni helt vanliga, väldigt goda julgodisbitar. 

För på jul - då ska man få gotta sig i lite mumsigt. Eller mycket. 

om en fin helg med kärlek och om att få frid i hjärtat.

Det blev några fantastiska dagar. Mysigt att äntligen vara på Svf igen (Södra Vätterbygdens Folkhögskola där min Alexander går och bor detta år) och träffa min pojk. Det blev mycket häng med hans klass och mycket shopping. Lördagen innehöll konsert och middag i Mullsjö hos Sofias familj. Trevligt!

Igår var det julstuga, min familjs extra-julafton med vår extra-släkt. Julbord och julfix med en massa familjer. En fin och väldigt viktigt tradition för mig.

I morse gick jag upp klockan 5 för att göra frukost till min pojk innan han skulle med tidiga bussen tillbaka till Jönköping. När jag skjutsat honom till stationen och fått mina hejdå-pussar gick jag och la mig igen. Skönt!
Orkade vara med på idrotten idag. Spagettiben - välkomna! Galet hur min kropp har brutits ner alltså. Inte för att jag var biff innan, men jag brukade orka ha idrott utan att huvudet snurrade av en situp eller två.
Har som nu kanske förstår varit väldigt trött idag. Även om helgen var väldigt rolig så blir det mer intensivt än jag är van vid. Så nu ska jag vila. Har en rolig men innehållsrik vecka framför mig.

Men tror jag ska ta och göra lite julgodis nu faktiskt. Sånt ger frid i mitt hjärta. Och det tror jag är bra.

Hej från tåget

Just nu sitter jag på tåget mot Jönköping som otroligt nog håller tidtabellen exemplarisk. Jag är ledig imorgon och ska passa på att hälsa på hos Alexander på hans folkhögskola där han bor. Har inte varit där på flera månader så det ska bli kul. Innan det ska jag köpa julklappar med honom och Cassi, hans lillasyster. Det har vi planerat sen länge. Får se vad jag kan tänkas hitta...Har en himla massa saker som "behövs" till mig om inte annat.

Hoppas ni har det bra i snökaoset. Jag tycker det är ganska fint med allt ljus och vinter. Kram på er.

ett ganska ointressant inlägg om min dag.

Natten var hemsk. Vaknade två gånger av mardrömmar, helt svettig och rädd. Somnade om och drömde igen. och igen. och igen. Det här med att först inte kunna somna och sedan inte få sova när man väl lyckats somna gör mig galen. Min hjärna kan inte koppla av när jag ligger i sängen, tankarna far och hur trött jag än är tar det lång tid att komma till ro. Att sedan vakna med några timmars mellanrum av vidriga drömmar hela natten ger mig total brist på djupsömn och det suger. Har ni några tips som kan hjälpa mig tas det tacksamt emot. Jag är trött på att inte kunna somna, och knappt vilja somna eftersom det inte innebär någon vila att bara vara rädd hela natten.

Så. Nu har jag varit bitter länge nog.
Idag har varit en bra dag. En och en halv lektion hade jag i skolan samt bra samtal med tre olika lärare. Måste ge grymt mycket cred till personalen på mitt gymnasium. De är fantastiska och ställer upp till 100 % för att jag ska få må bra. Det hade aldrig gått så bra utan deras stöd. Tack!

Efter lunch i skolan gick jag till kyrkan, pratade bort en timme på Sofias kontor, städade ungdomslokalen (min omsorgsgrupp har hand om denna vecka och jag vill dra mitt strå till stacken) som faktiskt har blivit som mitt extra vardagsrum. Efter det stal jag lite kexchoklad från tanternas hemliga förråd i kyrkan (jag har av några lyckliga anledningar en nyckel dit...) och ignorerade lappen "RÖR EJ - GUD SER DIG" som min kära syster skrivit. Fixade lite fika och la mig sedan i soffan och läste i några timmar. Fick lite sällskap av Sofia (som åt upp lite av den av henne stulna kexchokladen) och hade det allmänt mysigt.

Sedan var det möte hos Lotta, kuratorn ihop med mamma och pappa. Himla bra grej. Sen var jag i kyrkan igen och samtalade om mission. Ännu en bra grej. Sen var det onsdagsfika med hela gänget. En väldigt bra grej.

Så nu har jag i detalj berättat om min dag. Tveksamt om ni är intresserade. Borde jag ens publicera detta? Vad säger ni? Hiss eller diss?
I alla fall - det jag ville säga var att jag trots en riktig skitnatt har orkat med en förhållandevis innehållsrik dag utan minsta problem. Det går åt rätt håll. Heja mig!

Nu hoppas jag att min käre man ringer mig och pratar lite innan vi ska sova. Imorgon får jag träffa honom igen - hurra. Distansförhållande är en... ibland bra grej. Men ibland önskar jag att vi bodde liiiite närmre varandra. Tur det finns telefoner. Godnatt. (Jag menar det verkligen. Det skulle behövas.)

ibland är du så långt borta att jag nästan blir rädd. För vem är jag utan dig? du avskyvärda mörker. Om julpynt och tankar som flyger förbi.

Kom på - jag måste ju visa er! Vi har nu pyntat våra skåp i skolan. Det blev väldigt fult men mycket originellt. Det finns nämligen en tradition att alla treor på skolan under sitt sista år på gymnasiet pyntar taket över klassens skåp. Det hela urartar oftast och blir till en tävling mellan klasserna. Just min klass blev nog inte så populär då vissa delar av vårt pynt var stulet från andra klasser. (Till exempel en tall och någon adventsljusstake som blev hängande upp och ner i taket) Resten av våra dekorationer fick vi av de treor som tog studenten förra året. Vi slängde helt enkelt bara upp allt i taket - smidigt och snyggt (?). Heja oss! (förutom stölden då,.. även om det var ganska kul och alla dessa saker blev tillbaka-stulna fortare än kvickt) 

Jag kände när jag stod där på mitt skåp att jag just då var jag där jag ville vara. Studenten har aldrig varit närmare än nu och just i det ögonblicket var jag bara... glad. 

Jag reagerade faktiskt på frånvaron av mörkret. Ville mest bara säga det - det finns stunder som jag är frisk rakt igenom nu. Dessa stunder kommer bli fler. Jag njuter varje gång. 

kvällsvammel. stavas det så? finns ens det ordet?

Tisdag och jag lever vänner. Var i skolan från klockan 8.02 (det tog mig visst lite för lång tid att cykla genom snökaoset på oplogade vägar och jag såg ut som en snögubbe när jag väl tog mig in i skolan försenad) till klockan två. Minns inte när jag senast orkade en sex timmars skoldag. Seger!
Hade två lektioner på förmiddagen och sedan satt jag och Andrea och arbetade med vårt projektarbete.

Åkte hem och tittade på ett avsnitt av Historieätarna på svt. Så otroligt bra och roligt. Se denna serie! Fantastiskt.

Kvällen tillbringades hos Sofia med vänner och vi diskuterade hur vi vill att vår ungdomsverksamhet ska vara i kyrkan nästa termin. Mycket bra och intressanta tankar som kom upp. Såna kvällar är viktiga och bra.
Nu ska jag sova, (har trots allt inte sovit något sedan i morse, även det ovanligt. Livet går i rätt riktning. Hurra!)

godnatt.

när jag ligger i din famn i eldens sken och känner ditt hjärta slå. då vet jag att ingen av oss vill något annat än det här.

Vi promenerar i snön, jag är så kall att jag inte känner mina tår och du huttrar minst lika mycket som jag. Pappa förbarmar sig och hämtar oss halvvägs hem. Mamma bäddar ner oss framför brasan och serverar te och mackor till till de två isbitarna. Vi ligger kvar framför brasan i någon timme, jag somnar på ditt bröst. Du håller armarna om mig och drar dina fingrar i mitt hår. Du säger att du vill vara här och ingen annan stans. Jag tittar in i elden, njuter av stunden och känner hur hjärtat blir varmt. 

Jag skjutsar dig till stationen och precis som alla andra gånger känns det lite vemodigt att säga hejdå. Titta under kudden säger du. Jag ler och kysser dig en sista gång för denna helg. Jag kan hålla mig en stund när jag kommit hem men klockan är mycket jag kryper ner under täcket för att sova. Under kudden ligger en liten överraskning och jag ler. Du är det finaste jag har. Och för första gången på flera veckor fick jag sova utan mardrömmar och hemska tankar. 

Jag ska sova med din lapp under kudden inatt. Så känns du nära igen. 

första advent med pepparkakshus och fina stunder.

Jag har haft en väldigt fin helg. Fick äntligen träffa pojken i mitt liv efter två veckor ifrån honom och vi hade 2 och en halv dag ihop. De bestod av julmarknad i kyrkan, lite pepparkaksbak med Li och Joel, promenad i snöyran, julskyltning på storgatan (där vi sjöng med luciagänget från förra året) cafémys, tid i söråsen för vila och fantastisk adventsgudstjänst i Askeryd. 

Det är underbart att få sådana helger, enkla minnen att tänka tillbaka på. Börjar äntligen kunna uppskatta vardagen igen - så skönt. Hoppas ni också hade en bra helg. 

Gud som haver barnen kär låt mig få sova gott tack amen.

Nu har jag krupit ner i min säng, tänt ljuset på sockerlådan som agerar sängbord och tänkte läsa en skvätt innan jag somnar. Tyvärr är mitt rum stökigt, det gillar jag inte även om det är det 99% av årets dagar. Ska försöka städa lite imorgon, men bara om jag känner för det. För att orka det bestyret krävs nämligen en god natts sömn och en ledig, frisk dag imorgon. Tyvärr orkar jag inte följa med mina vänner till Stockholm så det får bli ännu en hemmadag imorgon. Blir nog mysigt hoppas jag. Pepparkaksdeg kanske vill bli kakor, skorna kanske vill gå ett varv runt kvarteret.. Vi får se. Hoppas halsen mår bättre då, idag har det gjort så väldigt ont.

Nu ska jag knäppa mina händer och be min aftonbön. Det ger frid i hjärtat mitt.
Godnatt på er gott folk.

det är nu jag ska kämpa, ge allt och lite till. det är nu jag har en chans mot mörkret, för det ljusnar i mitt hjärta.

Ibland känns det som att jag står still, som att ingenting har blivit bättre sedan augusti och att livet är lika mörkt nu som då. Idag insåg jag hur fel de tankarna är. Jag har blivit så mycket friskare. Om man tänker efter är det en otrolig skillnad, och det är skönt att inse. Idag har jag burit vanliga kläder, jeans och en tröja, jag har vaknat på morgonen ätit frukost utan att Sofia eller mamma har behövt säga till mig, jag har gått till skolan, varit på en hel lektion utan att känna att det var jobbigt, träffat läkare, handlat med mamma och sedan varit hemma. Väl hemma har jag gjort en pepparkaksdeg och diskat efter de bestyren (och ätit lite deg såklart) och nu sitter jag här. Jag har inte slösurfat bort hela kvällen även om jag har legat i soffan och vilat.

Skillnaden är ju enorm! Tänk att jag inte har sett det innan. När jag började med medicinerna sov jag 12-14 timmar varje natt, sedan ca 4 timmar varje dag ofta uppdelat på två tillfällen. All vaken tid låg jag i soffan med hemska tankar och utan ork, matlust eller vilja att göra någonting. Jag hade svårt att koncentrera mig, tappade ord och glömde bort vad jag skulle säga mitt i en mening - ofta. Det var så mörkt, så mörkt i mig.

Jag är fortfarande trött. Jag har kört på i 110 km/h i flera år och nu är det som om kroppen strejkar. Ibland är det frustrerande. Jag är inte van att behöva vila i två timmar efter lika lång tid hemifrån. Men jag har lärt mig acceptera de förändringar som krävts. Tids nog ska jag hitta en balans där jag får med lagom mycket av vad jag vill och behöver göra. Men nu är tid för vila, för kravlösa sysselsättningar och promenader. Alla måsten är borttagna och jag känner mig som ett litet barn.

Ibland blir jag galen, känner att nu får det vara nog, nu vill jag inte ha det såhär länge. Väck mig i maj tack. Jag vill bli frisk - bums! Men ibland känner jag frid över att livet, sakta men säkert blir ljusare och mina tankar går åt rätt håll. Jag dippar ibland, vissa gånger värre än andra, och de stunderna är nästan lika hemska som innan. Men de kommer betydligt mer sällan nu. Och jag vet att man överlever. Mörkret sprider sig inte längre i hela kroppen utan stannar i mitt psyke. Jag blir inte helt lamslagen, och mörkret är mer kontrollerbart. Ovant men väldigt skönt. Kanske är det såhär vanliga människor upplever livet de dagar då livet är svårt? Jag vet att det är medicinens förtjänst, de har höjt min dos och det påverkar mig, hjälper min kropp att fungera igen. Mediciner, de skrämde mig i början, jag ville klara mig själv. Men jag tänker inte streta emot längre. Jag är så tacksam till de som kommit på dessa läkemedel. De gör mig inte lycklig, inte någonstans. Men de tar bort det allra allra värsta så att man får en chans att orka kämpa.

Det är det jag ska göra nu. Kämpa. Nästa vecka ska jag äntligen börja min behandling hos psykolog. Jag är så förväntansfull och är beredd att börja striden. För tankarna är de samma som innan, och de är fel. Det har jag vetat länge. Det är bara det att det är först nu jag orkar kämpa. Det kommer säkert bli jobbigt. Jag kommer behöva stöd och jag kommer säkerligen vilja ge upp en massa gånger på vägen. Men jag ska göra mitt bästa, kämpa för att bli frisk och få en sund inställning till mig själv och mitt liv.

Jag kan inte vänta, nu ska här kämpas. Heja på mig tack. Mörkret kan slänga sig i väggen.

om hur små saker ger glädje i livet och hur snabbt en dag kan gå.

Vår intensiva och fixa-massor-dag blev inte så värst innehållsrik. Helt plötsligt var det kväll kändes det som, utan att något egentligen hade pysslats. Vi håller i alla fall på att torka skivade citrusfrukter som ska hängas i granen till jul. Om jag får lite ork senare ska jag göra en pepparkaksdeg. Det är så rysligt gott och så vill jag göra pepparkakor att hänga i fönstret. Det får nog bli imorgon, för just nu känner jag mig ynklig och sjuk. Troligtvis har jag inte halsfluss (tack och lov!) men det gör ont som 17 ändå. Tur jag har lite piggelinglass att sörpla på ikväll. Om jag nu inte fixar mig lite deg... Den som lever får se! 

Läkarbesöket gick bra, allt går åt rätt håll vilket är skönt. Till sommaren borde jag vara klar med medicineringen. Skönt! Jag har i alla fall köpt mig en fin liten burk att ha alla mina tabletter i fram tills dess. Jag gillar att göra mindre trevliga saker lite roligare att titta på, och vad är då inte bättre än en fin liten pillerburk? Kanske töntigt, men om det kan få mig att må lite bättre är det ett relativt enkelt sätt eller hur? 

Man för göra vad man kan för att må bra. Piggelin och små fina burkar kan göra mer än man tror. 

om att ha ont, vara konstant trött och hoppas på bättre tider samtidigt som tiden nu är fin.

Jag är på förskräckligt mycket julhumör. Det är härligt. Jag tror minsann jag både ska baka pepparkakor, torka apelsiner och julpynta här hemma idag. Snart är det ju första advent och jag vill njuta så länge som möjligt. Men först har jag dagens enda lektion och ett läkarbesök att klara av. Jag träffar min läkare ungefär en gång i månaden och så hörs vi på telefon i mellan mötena. Det funkar bra. Idag ska jag dock be honom kolla min hals också eftersom jag har så ont att jag knappt kan svälja eller prata. Så fort jag rör käken grimaserar jag av smärta, att svälja är ännu värre. Bäst att kolla upp tänker jag för att försäkra mig om att det inte är halsfluss.

Jag är väldigt trött nu för tiden, har haft det lite sämre ett tag. Ofta blir det minst en timmes sömn varje dag för att orka vara vaken resten. Det funkar, men jag längtar efter en mer normal dygnsrytm där jag orkar vara vaken från morgon till kväll. Så mycket tid försvinner av all denna trötthet. Men idag hoppas jag på en innehållsrik dag med mycket trevligt. Mamma och jag ska mysa och fixa här hemma. Det ska bli roligt. Och vad gör väl en liten tupplur på det?

om viktiga saker här i livet och vackra tändsticksaskar som kan bli dina.

Idag hade jag min tjejgrupp i kyrkan. En grupp med 4 tjejer några år yngre än mig själv som gick konfa förra året när jag var ledare. När konfan var slut ville varken de eller jag släppa taget om varandra och de frön året sått - lösningen blev en tjejgrupp. Varannan tisdag ses vi, fikar, berättar om våra liv och så pratar vi om något ämne. Idag handlade det om hur svårt det kan bli är folk och kanske man själv förväntar sig att man ska förändras och bli annorlunda när man blir kristen. "Vad måste jag ändra på nu?!" var alltså temat. Intressant och viktigt att prata om. 

Efter en andakt satte vi oss och pysslade tillsammans. Vi gjorde fina tändsticksaskar som ska säljas på julmarknaden som är i kyrkan på lördag. Då blir det auktion och lotterier och annat trevligt. En av mina främsta jultraditioner. Har varit på denna marknad varje år i hela mitt liv och ser fram emot den än en gång. Välkommen att fynda! Löfstadkyrkan på lördag kl. 15. Auktionen börjar någon timme senare. Alla saker är skänkta och intäkterna går oavkortat till Löfstaskyrkans ungdomsverksamhet. Just därför tror jag minsann man ska få betala 40 kr för dessa vackra askar. Kom och köp! 

om att somna på kontoret, göra något meningsfullt, ha ont i halsen och lite pepparkaksdeg. en vanlig dag helt enkelt.

Här tillbringade jag en stor del av min dag. I Andreas lägenhet, närmare bestämt i hennes otroligt sköna säng. Vi tyckte det verkade skönare än det studierum i skolans bibliotek som vi planerat att skriva vårt projektarbete i. Jag tror vi hade rätt. Det var så skönt och mjuk på vårt kontor att vi somnade någon timme, men det var vi värda efter flera timmars arbete. Det känns riktigt bra med vårt projektarbete som alltså handlar om kvinnlig könsstympning. Hoppas på givande studier och en känsla av att vi gör något viktigt. Det blir så mycket lättare att motivera sig att plugga då. 

Nu har jag hemskt ont i halsen. Har försökt dämpa det med pepparkaksdeg, ipren och lite julkola. Vet inte vilken av dessa tre som kommer ha störst effekt så jag smaskar i mig av alla tre för säkerhets skull. 

Imorgon ska jag (om jag inte blir sjukare vill säga) äta frukost hos Li och sedan ha en lektion i skolan. Efter det blir det läkarbesök med mina föräldrar och resten av dagen ska jag och mamma julpyssla. Jag ska torka apelsiner i ugn, göra i ordning lyktor och annat smått och gott. Sånt gillar jag! 

Men först ska jag försöka sova gott. Hoppas på fina drömmar eller helst inga drömmar alls. 

Godnatt på er. 

om att inte vara en storstadstjej. om att längta från pulsen och istället söka lugnet. den tillvaro jag behöver.

Varje gång jag är i Stockholm eller andra större städer så längtar jag hem. Hem till tystnaden, lugnet och det faktum att man känner igen människor på storgatan. Jag är verkligen ingen storstadstjej, och det gör mig inget alls faktiskt. Det är roligt att åka och besöka dessa städer några dagar ibland, känna pulsen och förstå att man inte gillar den. Att åka tunnelbana och inse att cykeln där hemma är rätt bra ändå. Att ha 1000 olika restauranger att välja mellan, men ändå längta efter yoghurt vid mitt eget köksbord. 

Jag har många i min närhet som längtat efter att få flytta i flera år, som inte gillar små städer. Jag är inte en av dem. Jag tycker det är fantastiskt att kunna cykla överallt på en kvart, att ha en enda gata med affärer och det faktum att mina vänner känner igen min mormor för att alla känner alla i denna bygd. 

I Stockholm hann jag knappt över gatan på övergångsstället för ljuset slår om från grönt till rött i ett tempo som förutsätter att man småjoggar över filerna. Om man inte går upp för rulltrappan för att komma ännu snabbare upp verkar man konstig och allting räknas i minuter. 

Det passar vissa människor, men jag är inte en av dem. Efter två dagar i storstadshetsen är det otroligt skönt att komma hem. Hem till mitt hus, min familj och lugnet. Men efter sådana här dagar vill jag nästan fly själva småstaden med. Jag längtar till Söråsen. Till tystnaden och skogen. Jag behöver liksom ladda upp mina batterier, varva ner igen. För stressen från Stockholm smittar av sig på mig. Och stress är det sista jag behöver. Så nu är det dags att komma in i småstadslunken igen, sluta springa för att hinna med nästa tunnelbana och akta sig när man korsar stora gator. Ge mig grusväg och kor tack. Tacksam för min stad och lugnet här. Det ger mig energi och låter mig andas. Och det, mina vänner, har jag lärt mig är väldigt viktigt. 

om hur roligt det kan vara att tillbringa ett dygn i stockholm men också hur trött man kan bli av det.

Nu är jag hemma igen, trött som få trots att jag sovit hela vägen hem från storstan. Det blev ett bra dygn med mycket som hände. Först ut var Jesus Christ Superstar som verkligen var sevärd. Skådespelarna är riktigt duktiga och det var en häftig upplevelse att ha sett och hört sverigetoppens musiker och skådespelare. Efter föreställningen gick vi och åt på resturang och begav oss sedan åt olika håll. Jag följde med hem till Martin och Philip där det vankades te och kvällssamtal - mysigt! Kröp ner i soffan och sov sedan till morgonen då vi gick på gudstjänst på Hillsong Sthlm. Fantastiskt! Så olikt det jag är van vid, glad att det finns olika sätt att tillbe och ära Gud. Blev väldigt inspirerad av denna församling - sånt är alltid bra. Efter en god lunch åkte vi hem mot Småland igen.

Jag märker hur jag har otroligt lite energi jämfört  med innan denna höst. Ett dygn i Stockholm och jag är trött och svag som en urvriden disktrasa. Men jag tänker att jag ändå måste försöka fortsätta göra sådana här saker. Vara med och uppleva livet, även om det får bli betydligt mer sällan och i mindre utsträckning än tidigare. Det är viktigt. Precis som det är viktigt att faktiskt förstå att livet är här och nu och lika verkligt i en soffa hemma en söndagkväll som på Göta Lejon med blicken fäst på Ola Salo.

Så, lär er leva. Bestäm er för att leva. Det liv ni har.
Nu.

en liten tripp till stockholm

Imorgon åker jag till Stockholm för andra gången denna vecka. (Var där i tisdags med min klass och var kulturell) Det är nämligen dags att se Jesus Christ Superstar och tillbringa ett dygn i huvudstaden med trevligt folk. Det ska bli roligt tycker jag. Men först blir det lite tonår ikväll och förhoppningsvis en god natts sömn innan bussen går imorgon förmiddag. Hejdå så länge!

Om det fantastiska i att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Om det fina med att ha en syster att hålla av.

Det här är min syster Sofia. Min älskade, fina syster som jag är väldigt tacksam över att få ha i min närhet. Hon har funnits i mitt liv i ungefär ett och ett halvt år, men få känner mig så väl som henne trots att vi inte har umgåtts så länge. Sofia flyttade till Tranås förra sommaren för att börja arbeta som ungdomsledare i min församling och behövde en extrafamilj när hennes egna föräldrar bodde långt bort. Vi tog emot henne med öppna armar jag, min syster Lisa och våra föräldrar.

Sofia har sin egen tandborste hos oss, mitt rum kallas nu får "vårt" och vi har satt upp en namnskylt till i badrummet så att hon ska få sin egen handduk. När hon fyllde år kom vi med paket och tårta hela familjen och sjöng för henne på sängkanten. Kvällen innan hade vi legat och pratat om våra liv för varandra tills vi somnade hon och jag. Det är någon vi ofta gör hon och jag - pratar. Eller sover också för den delen. 

För med Sofia är jag aldrig någon annan än mig själv. Är vi trötta så sover vi. Vi kan ligga tysta i varsitt säng i vårt rum, somna och sedan skiljas åt utan att ett ord har yttrats. Kanske sitter jag och gör läxor medan hon läser en bok. Ingen säger något, egentligen är det som om den andra inte är där. Vi brukar kalla det
att vara ensam och göra ingenting - med någon annan. Det är så otroligt fint. De stunder man liksom bara är själva - tillsammans.
Vissa gånger behövs liksom inte ord. Men vi kan också sitta på ett café och prata i timmar. Vi har delat det mesta, vänt och vridit på problem i livet och funderingar vi har. Det är värdefullt att ha någon i sin närhet som inte är rädd för att säga sanningen. Hos Sofia får jag alltid ett ärligt svar och jag slipper alla krusiduller och artighetsfraser. Därför vet jag att hon menar det hon säger även de gånger hon berättar hur viktig jag är för henne.

Sofia är tre år äldre än mig, så rent logiskt borde hon vara min storasyster. Det är hon ibland, den här hösten har jag verkligen varit den lilla av oss. Men ibland är det tvärt om, då är det jag som får bära och ta hand om. Då är det jag som får bli storasyster. Egentligen spelar det inte så stor roll, jag tänker nästan aldrig på vem av oss som är äldst. Sofia är min syster. Hon är inte min vän, inte min klasskompis, inte någon halv-bekant människa. Det enda ord jag kan hitta som förklarar är just syster. Därför måste jag alltid tänka till när folk frågar hur många syskon jag har, för min automatiska tanke är 2. Trots att jag bara har samma gener och utseende som Lisa. Det är inte så viktigt för mig. Även om inte Sofia alltid bor hos oss så är det inget ovanligt att hon ligger i vår soffa och ser på tv, inget konstigt att hon kallas vårt hem för sitt. Min mamma och pappa har fått ännu en tjej som kallar dem för mor och far. Det var givet att Sofia skulle med på vår familjesemester och att presenten på mors dag var från mammas tre döttrar. Sofia, Lisa och Jonna. Jag tycker det är fantastiskt.

Det är roligt att ha en syster till att göra klassiska syster-saker med. Dela garderob, bestämma vad man ska ha på sig, prata om allt och ingenting med. Väldigt stor del av min garderob är egentligen hennes, och hon lånar kläder av mig när hon inte orkat tvätta på ett tag. Men hur roligt det än att få dubbelt så mycket att ta på sig, hur smidigt det än är att dela blusar och långklänningar, hur skönt det än är att få tips om vilka byxor man borde ha till just den festen så går inget upp mot det allra finaste - att ha ännu en syster. En syster i vått och torrt att dela livet och vardagen med.
Jag tror man kan räkna antalet gånger vi kramat varandra på en hand. Det behövs liksom inte. Vi vet att vi har varandra ändå och vi vet var. Nära.

och stunder som denna vill jag be dig dra så långt bort som möjligt och aldrig komma tillbaka.

Idag är mörkret lite igång igen, eller mörkrets skugga snarare. Han vågar sig inte in helt och hållet längre. Far åt pipsvängen med dig tänker jag. Det går sådär. Värst är nog att jag inte kan sova. Att jag vaknar genomsvett på morgonen efter några oroliga timmar av mardrömmar. Detta i kombination med all stress jag börjar känna över skolarbeten som inte blir gjorda tär på mig. Jag veeeeet att jag ska ta det lugnt, men det är ju omöjligt att inte bli stressad över att man missat en halv termins uppgifter och inse att jag samtidigt inte har en chans att orka ta igen dem i nuläget. Eller kanske inte över huvud taget.

Ikväll är en bajs på alltihop-kväll. Hoppas att jag för första gången på en vecka inte behöver drömma hemska drömmar inatt. Att jag får sova (halleluja!) Att jag vaknar imorgon, går på dagens enda lektion och att mörkret har flytt sin kos.

Jag hoppas jag klarar av att ta studenten med avgångsbetyg i de kurser jag går och att jag inte behöver läsa om något i höst. Om jag lyckas med det, om jag står där med min vita mössa på huvudet och har klarat av det - då ska jag vara så himla stolt över mig själv. Att ta studenten kommer betyda långt mycket mer för mig än att jag gjort klart min grundutbildning. Det kommer innebära att jag överlevt ett år jag inte trodde var möjligt. Att kvällar som den här faktiskt inte tog knäcken på mig och att jag klarat mig ur detta mörker. Att jag är fri.

Kvällar som den här lever jag på hoppet om att allt kommer bli bättre. Hoppas med mig.

om lyckan i ett få göra sin egen glass och om hur små saker förändrar världen.

Jag måste ju bara visa er bildbevis. Idag är en stor dag! Dels för att min fina vän Andrea tagit körkort (vilket vi firade genom en tur till Mcdonalds) men också för att jag där fick göra min egna Mcflurry. Märktigt!  Jag kände för att experimentera och testa flera toppingar och den sjukt roliga McDonaldssnubben (som förövrigt borde få en löneförhöjning) tyckte det vore kul om jag fick lära mig hur man gjorde. Så han sa helt enkelt till mig att kliva in till honom och så fick jag mixtra ihop min egen favoritglass. 

Denna man gjorde min dag! Om jag inte redan hade hittat mina drömmars man kunde jag tänkt mig att gifta mig med Mcdonaldskillen. Heja människor som sprider glädje och genom små och enkla medel gör livet ljusare. Det gör sådan skillnad. 

Det fattas någon intill mig, du är inte längre här.

Helt plötsligt känns det konstigt att inte ha någon att krypa intill under täcket. Att ingen pussar mig godnatt eller viskar fina saker i mitt öra när jag lagt mig i sängen. Ingen som snusar bredvid mig hela natten, inte heller någon som sveper täcket om mig då jag inte ska frysa om en endaste liten tå.

Det är konstigt vad fort man vänjer sig vid att vara två.

Jag saknar dig.

pyjamasdag med Andrea.

Klockan är halv 8 på kvällen och jag går fortfarande omkring i pyjamas. Vi har haft kompledigt idag eftersom vi hade skola i lördags då det var öppet hus. Skönt! Var uppe i ottan och skjutsade Alexander till stationen, sedan somnade jag om till klockan 10 då Andrea kom till mig. Hon är en sådan person jag kan vara mig själv med, så jag struntade i att klä på mig ordentliga kläder. Vi har sedan suttit och gjort klart ett religionsarbete i 5 timmar. Stolta över oss och vårt flit! Sedan såg vi på en film som start på vårt projektarbete och diskuterade lite hur vi ska lägga upp det. Det är nämligen så att vi båda ska avbryta våra tidigare projekt för att istället göra ett gemensamt arbete om kvinnlig omskärelse. Det känns viktigt och bra!

Nu ska jag snart för första gången idag gå ut i friska luften och promenera lite med min alldeles nyss hemkomna bror Joel. Längtar efter att krama honom!

Hoppas ni får en fin kväll.

om pepparkaksbak, promenader och annat trevligt en helg tillsammans med sin kärlek.

Jag har haft en så fin helg tillsammans med min bättre, för tillfället lite sjuke hälft. Han kom hit i fredags och vi gick på bio för första gången ensamma. (Vi är visst inte så bra på det här med att gå på dejt..) Sedan sov vi gott, gick upp till min skola på lördagen då det var öppet hus och jag skulle montra för samhällsprogrammet. Eftermiddagen och kvällen spenderades hemma hos hans föräldrar. Jag och Kristina fick för oss att baka (egentligen ville vi mest äta deg..) pepparkakor och sagt och gjort. Det blev en mysig kväll med glögg, pepparkakor och julmusik. 

Vi åkte hem till mig på kvällen, nästa morgon var det gudstjänst i min församling. Så otroligt fint att få sitta intill varandra på en kyrkbänk, hålla varandra i handen under bönen och bara vara glad över att dela det viktigaste - vår tro. Det gör mig lycklig.

Söndagseftermiddagen var vi på olika håll men på kvällen fick vi ett bakryck och gjorde chokladbollar och en annan väldigt god och kladdig kaka. Mums! 

När man bara har möjlighet att ses ibland på helger blir tiden väldigt värdefull och varje timma räknas. En söndagkväll och natt intill varandra fick därför kosta lite för få timmars sömn då bussen till Jönköping gick fruktansvärt tidigt i morse. Jag ångrar det inte. Jag njuter nämligen så över att få vara tillsammans länge ibland. Det är fantastiskt att ses lite kort någon timme ibland, men ännu bättre att ha tid för varandra i flera dygn. Att kunna ha tid att vara tysta ihop är viktigt. Att hinna prata om allt och inget, att hinna bara vara. Det värdesätter jag. Därför blev det en väldigt bra helg.

Tack. 

tänk att du varit på andra sidan jorden och tänkt på mig. Vi ser samma himmel du vet.

Åh, en sak gjorde mig just fantastiskt glad. Min älskade bror Joel som befunnit sig i Nya Zeeland i tre månader ringde för några minuter sedan. Han är i Sverige igen och vill gå kvällspromenad med mig. Jag började nästan gråta när jag hörde hans röst. Älskade, fantastiska Joel -denna envisa människa som ibland gör mig galen - är hemma! Så himla fint. Jag har saknat honom så.

Här är vi på semester för några år sedan, nu har gänget vuxit ytterligare vilket är underbart. Joel är nummer två från vänster. Han och jag har vuxit upp tillsammans och har en mycket speciell och värdefull relation. 

Välkommen hem brorsan. KRAM.