Varje gång jag är i Stockholm eller andra större städer så längtar jag hem. Hem till tystnaden, lugnet och det faktum att man känner igen människor på storgatan. Jag är verkligen ingen storstadstjej, och det gör mig inget alls faktiskt. Det är roligt att åka och besöka dessa städer några dagar ibland, känna pulsen och förstå att man inte gillar den. Att åka tunnelbana och inse att cykeln där hemma är rätt bra ändå. Att ha 1000 olika restauranger att välja mellan, men ändå längta efter yoghurt vid mitt eget köksbord.
Jag har många i min närhet som längtat efter att få flytta i flera år, som inte gillar små städer. Jag är inte en av dem. Jag tycker det är fantastiskt att kunna cykla överallt på en kvart, att ha en enda gata med affärer och det faktum att mina vänner känner igen min mormor för att alla känner alla i denna bygd.
I Stockholm hann jag knappt över gatan på övergångsstället för ljuset slår om från grönt till rött i ett tempo som förutsätter att man småjoggar över filerna. Om man inte går upp för rulltrappan för att komma ännu snabbare upp verkar man konstig och allting räknas i minuter.
Det passar vissa människor, men jag är inte en av dem. Efter två dagar i storstadshetsen är det otroligt skönt att komma hem. Hem till mitt hus, min familj och lugnet. Men efter sådana här dagar vill jag nästan fly själva småstaden med. Jag längtar till Söråsen. Till tystnaden och skogen. Jag behöver liksom ladda upp mina batterier, varva ner igen. För stressen från Stockholm smittar av sig på mig. Och stress är det sista jag behöver. Så nu är det dags att komma in i småstadslunken igen, sluta springa för att hinna med nästa tunnelbana och akta sig när man korsar stora gator. Ge mig grusväg och kor tack. Tacksam för min stad och lugnet här. Det ger mig energi och låter mig andas. Och det, mina vänner, har jag lärt mig är väldigt viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar