Om allt det nya och att det känns.

Så har jag fått börja min tjänst som ungdomsledare i Habo och alla undrar hur det känns. Som ett äventyr tänker jag. Som något läskigt, utmanande, lärorikt, roligt, spännande och givande. Som något jag har längtat efter att få göra. Som något jag ibland undrar hur det kommer gå. 

Än så länge är allt nytt. Nya människor varje dag, nya uppgifter, nya saker att lösa och lära. Jag har kartonger kvar att packa upp, massor med porslin att diska, gardiner att stryka, tavlor att sätta upp och saker att fixa. 

Men en liten del av mig har hunnit landa. Och den delen känner att det här kommer bli bra. 

Om ett dygn med två alldeles särskilt bästa personer.

Tjugosex och en halv timme har jag haft med dem igår och idag. Mina två bästa E. Som jag saknar ganska ofta och som finns några timmar bort. De mötte mig på stationen, vi gick hem till Erik och jag somnade i hans soffa en stund. Sedan gick timmarna, vi åt mat ihop med Ellens familj och skrattade åt saker som inte var så roligt egentligen men som är det när man är alldeles slut efter lite läger och två veckor som ny ungdomsledare. 

Vi behövde sova så vi gjorde det. I elva timmar. Och sen plockade vi plommon, spelade minigolf och köpte te i någon mysig liten butik. Mest gjorde vi det som föll oss in, långsamt. Nu sitter jag på bussen hem till Habo. Alldeles varm i hjärtat över att jag fick vänner som dem. Som jag kan komma till med många timmar minus på sömnkontot och vila hos. Som jag kan vara tyst med, somna med, göra läskiga saker med och framför allt - göra ingenting med. För när min kollega intervjuade mig i en presentation och frågade hur jag bäst kopplar av - då tänkte jag att det gör jag bäst när jag får vara ensam och göra ingenting. Fast med dem. 

någon slags liten uppdatering.

Det här med att blogga, att skriva... Jag tycker ju så mycket om det och ändå har jag så svårt att ta mig tiden och släppa kraven på hur och när det ska ske. Varje ord - genomtänkt, varje mening nödvändig. Kanske behöver det inte vara så? Jag vet inte. Men jag ser att ni fortfarande (!) är ett gäng folk som tittar in här, trots minimal uppdatering senaste året och kanske vill ni hänga med i vad som sker i mitt liv. Så äsch, jag skriver för er. Och för mig. Vi får se hur mycket och om vad, noll krav. Det brukar bli bäst så.

Mitt älskade år på bibelskolan i Jönköping tog slut i maj och sedan dess har jag bott i Tranås hemma hos mina föräldrar. Jag har haft en fin sommar, men lite konstig. Som om jag liksom bara landar litegrann.  Och det är väl så det är. För tre månader hemma i Tranås är visserligen rätt länge, men det är svårt att landa när man snart ska lyfta igen. För förra veckan började jag jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan i Habo genom att åka på läger ihop med dem, och inom några veckor ska jag flytta dit för att börja jobba i församlingen på plats. Först har jag en veckas semester i Tranås och den innehåller två ord "inga måsten" - mycket välbehövligt!

Jag har längtat i många år att få jobba med ungdomar i församling och nu har jag fått förtroendet och möjligheten. Det är jag väldigt tacksam över. Vi får se hur mycket av denna resa ni får följa med i, men litegrann hoppas jag i alla fall.

Kram på er.

om att vara någons bäste vän. och att bli vuxen också tror jag.

Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?

Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!