om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

Om dagar jag minns lite extra idag.

Idag har jag gått igenom stora delar av den blogg jag skrev i Kenya, och jag inser att jag nog inte länkat till den bloggen här. Att det blev en specialblogg för resan berodde på att jag inte lyckades logga in på denna sida när jag befann mig i Nairobi. Därför startade jag en extra blogg där inlägg om mina upplevelser från våren finns. Den hittar ni här. Nu i efterhand är jag otroligt glad över att jag tog mig tid att skriva, det hjälpte mig att bearbeta det jag fick uppleva och innebär också att jag nu har något att gå tillbaka till när jag saknar detta underbara land.

Jag tänkte också att jag kunde länka specifikt till de inlägg som jag tycker sticker ut lite extra och som människor har uppskattat mer än andra. Så - vill ni drömma er bort till en annan verklighet ett tag kan ni läsa:

Att stå ut med sin egen tur 
följ med mig på en tur i detta kontrasternas land 
för jag måste hoppas att det någonstans, någon gång inte får vara såhär 
ett öppet svar till dig kära "P"
om en orättvisa för stor att hantera
om en kvinna jag vill lära mig av

Hoppas ni kan gilla det.
Kram!

Den eftermiddagen ingenting hände och det var bra

Solen skiner, fötterna mot gräset och skorna slängda en bit bort. Jag och tre vänner på en filt utanför skolans entré. Vi delar ett paket kex mamma gav mig när jag flyttade hit och skrattar åt ingenting. Det är varmt, skönt och utan krav. Erik somnade förut, vi tittade på moln och lekte meningslösa lekar. Nu mest bara är vi. Och vi kan vara det i 1,5 h till. För vi har inga krav, inget vi måste göra. Mat får vi vid 17 och det blir gött. Men tills dess ligger vi är på min filt, fortsätter lyssna på samtal, skratta och slumra. Människor kommer och går. De undrar vad vi gör. Ingenting svarar vi... 

Och inser hur fantastiskt det är. 

Om att skratta så att man får ont i magen och om människor att få göra det tillsammans med.

Det är fint att få tillbringa alla dygnets vakna timmar med nya, härliga människor som man kan skratta hysteriskt med och i nästa stund ha ett djupt samtal tillsammans med. Det är så otroligt fint att då dela livet, lära känna varandra och växa tillsammans. Där det är okej att skratta åt någons dåliga skämt och sedan frustrerat säga att man inte vet vad man ska tro i alltihop som vi nu får kunskap om. Där det är okej att visa sina bra sidor, men också bli älskad i sina brister. 

Så har jag verkligen upplevt de senaste dagarna. Vi har varit iväg i två dagar på en lägergård där vi åt mat och lekte en del, men där störst fokus låg på att berätta våra livshistorier för varandra. Vi satt i en ring, med resten av världen undanlagd och fokuserade på att en i taget skulle få berätta en del av vad som format oss till var vi är idag. Några i taget gläntade vi lite på dörren och lät våra nya vänner få en glimt av vår bakgrund. 

Jag berättade om bakgrund, skola, söndagskola, tonår och en församling otroligt älskad av mig. Och jag vågade berätta att jag varit sjuk. Rejält. Och att det påverkat mig, format mig. Men att det inte är min identitet idag. En del av den kanske, men inte hela. Och det togs emot...så bra. Så otroligt bra. Och vi insåg nog allihop att vi alla bär på saker, och att de måste få finnas där, så länge det andra också får rum. Så nu vet de varför jag inte (ännu) orkar lika mycket på idrotten, varför jag glömmer saker lite för ofta och varför jag är en sån tant som sover massor och måste ha rutiner. Och varför jag kanske ibland inte riktigt orkar som alla andra. 

Det känns fint. Bra och viktigt. Och det gör att det känns än mer äkta att skratta så man gråter när man spelar något konstigt spel, att säga "åh vad livet är härligt" och le med ögonen. För livet är härligt nu. Det har det varit länge, men just nu är det extra bra. Jag har ont i både mage och kinder efter hysteriskt rolig dag och ögonen har runnit flera gånger idag av inget annat än glädje. Och på något sätt känns det viktigt att de, och ni, vet att så har det inte alltid varit och att jag därför från hela mitt hjärta menar det när jag säger 

Att jag är så otroligt tacksam. 

Jag är så glad att alla hade rätt. Det vänder faktiskt, man kan bli frisk och livet kan bli lyckligare än man kan minnas att det varit på länge. Särskilt om man fått göra den resan jag gjorde de senaste åren. Med familj, pojkvän, vänner och Gud på min sida. Och nu med 22 nya människor att få fortsätta dela livet med i ett år. Att få skratta med och kanske gråta med också. Att vara den man är. 

I en total trygghet i att det är okej. 

om ett otroligt oväntat och så uppskattat möte.

Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem. 

Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka. 

Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns. 

Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack. 

om att en hop människors uppmuntran kan vara sista pusselbiten för ett friskt liv.

Såhär såg det ut ifrån hörnet på mitt rum häromkvällen när jag dödstrött och glad i hjärtat satte mig på en stol och pustade ut efter två timmar i idrottshallen med min klass. Vi är 23 personer i klassen, varav 12 går en bibel-idrott-inriktning och 11 (däribland jag) som går en vanlig bibellinje. Vi har ungefär hälften av våra lektioner tillsammans, och andra halvan var för sig där de fokuserar på idrott och ledarskap och vi mer kurser inom själavård, etik och praktik i församlingar. Men på kvällarna - då är det som att vi allihop går en idrottsinriktning. Alla har alltid sagt till mig att folkis innebär kladdkaka och sällskapsspel...men när vi i klassen umgås - då spelar vi volleyboll, innebandy, fotboll eller leker i idrottshallen. 

I början var det ovant, lite tråkigt att jag som är så fruktansvärt ointresserad av sport skulle umgås i princip dygnet runt med 12-15 personer som har idrott som sitt största intresse. Men vet ni - något har hänt - jag har börjat gilla att sporta! Jag fick liksom bestämma mig för att jag skulle försöka hänga på i den mån jag orkar, dels för att det är vad resten gör (och jag vill umgås med dem!) och för att jag vet att jag behöver få tillbaka mina muskler. Så de senaste 3 veckorna har jag tränat mer än jag gjort på evigheter, och jag har älskat det! Det är en så totalt ny upplevelse för mig att idrott inte bara behöver handla om prestation och att vara bland de sämre på vad man än gör - utan om en gemenskap och något där man har roligt ihop. 

Människorna här är fantastiska - de uppmuntrar mig att vara med, passar bollar till mig fast att jag missar hela tiden och låter mig bli en i gänget, trots att det innebär att de får springa dubbelt så långt och mycket eftersom jag oftast gör mer skada än nytta i laget. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt, mitt i en innebandymatch där svetten rinner och jag får ont i benen som inte fått springa på flera år. Jag får uppmuntran och pepp att bli bättre och ingen klagar när jag är dålig. Det är en så sjukt häftig känsla för mig och jag uppskattar det så mycket. 

Så idag åkte jag till A6 och köpte nya idrottskläder (det enda ombyte jag hade med hit räcker inte på långa vägar) och för första gången i mitt liv ett par inneskor till lite allmänt sportande. För jag hoppas att detta är något som kan hålla i sig, att jag tillsammans med vänner får bygga upp min kropp igen. Bli stark fysiskt igen och faktiskt orka mer än tidigare. Jag tror detta är den sista pusselbiten för att jag ska bli helt mig själv igen efter sjukdomen. Jag hoppas det, och längtar redan efter att få inviga mina nya träningsgrejer efter helgen. 

Hurra! 

Om att hålla ett löfte

En dag i somras sprang 6 fötter över till vår tomt och berättade att de nu hade en husvagn, och undrade om jag vill komma in och kolla på den. Jag tittade in i vagnen och sa 

"åh, här kan vi ha pyjamasparty!" 

"Jonna, vad gör man på ett pyjamasparty?" Frågade någon med stora ögon. 

Jag sa det första jag kom på: "man äter popcorn, borstar tänderna ute och spottar över staketet och så har man pyjamas på sig." 

Vi bestämde att det ska vi göra, men så gick veckorna och inget pyjamasparty hann vi med... 

När jag flyttade blev Prins I orolig över hur det skulle gå med vårt party och jag lovade att hålla mitt löfte när jag kom hem på helgen. Så i lördags kväll kom tre barn in till mig, lekte och spelade spel och skrattade. Sedan gick vi in till dem, åt varma mackor och bytte om till pyjamas. Väl inne hos mig igen fick de välja lite filmklipp att titta på medan de mycket viktiga popcornen åts upp. Sedan gick vi till husvagnen på deras tomt, borstade tänderna utanför den, spottade över staketet och sedan kröp vi upp min en säng och läste två sagor. Fröken S valde att sova inne i sin säng men jag, Prins I och Lilla E låg kvar i vagnen, sjöng godnattsagor och pratade om tankar som en liten kille som ska spela fotbollsmatch imorgon och därför har pirr i magen tänker innan han ska somna.  

Jag sov inte mycket den natten, orolig för allt som kan tänkas hända en natt med två små barn utan sina föräldrar som de brukar ha i rummet intill. Men när morgonen kom visade det sig att den enda som oroat sig och inte kunnat sova var jag. Lilla E kröp in under mitt täcke på morgonen, vi läste morgonsaga och sedan gick vi in till syster och storebror som vaknat tidigare och gått in och tittade på morgon-tv. Sedan tog jag mitt täcke, de valda sagorna och kudden under armen och klev in till mig igen. Otroligt trött men så lycklig över att ha fått hålla ett löfte till tre barn som tagit mitt hjärta och som jag förevigat tänker behålla däri.