onsdag 27 november 2013

om det som ofta är så känsligt, om hur jag får leva i överflöd men inte önska mig mer skattar på jorden. om hur några dagar kunde bli fantastiska även om vi klarade oss på väldigt lite. Och om hur mycket jag tror är viktigt att fundera över.


Nu är jag hemma och har landat ordentligt efter vår resa. Det var så värda dagar för oss, med tid att prata massor. Vi har en förmåga att trivas och njuta av att göra typ ingenting. När jag är med honom gör det liksom ingenting att det är iskallt på hotellet (som inte riktigt ens var ett hotell) att flyget är skumpigt eller att toaletten på hotellet är så liten att dörren inte kan stängas när man sitter ner. Med honom kan jag slappna av och känna att det gör ingenting om allt inte blir som man tänkt sig. Det blir bra ändå och blir det inte det så är det inte hela världen. 

Vissa tycker kanske att vi var konstiga som bodde på ett så risigt hotell, att vi lagade vår mat själva och inte gjorde en enda turistgrej på hela vår resa. Att vi är snåla som inte lyxar till det när vi trots allt är på semester. Men nej, vi gjorde inte det. För oss var det lyx nog att kunna komma iväg och just därför fick vi vara sparsamma under resan. Och vet ni - det var helt perfekt ändå! Trots att vi åt pasta varje kväll och åt kebab ute för 30 kr varje dag, trots att vi inte beställde kakor till teet de gånger vi gick på cafe. För oss var det nog att bara få ta sovmorgon (vi sov 11-12 timmar varje natt - halleluja!) och att få gå och sova lite till efter frukost. Att få strosa runt i staden och äta glass (vi hittade ett ställe som sålde HELT SJUKT god isglass av mixad frukt som Alexander tålde) och bara njuta av att kunna göra vad som föll oss in. 

Jag har aldrig känt en längtan efter att bli väldigt rik på pengar. Om jag fick önska så hoppas jag att vi kan ha så mycket att vi går runt och lite till, att vi kanske inte måste jobba heltid för att det ska funka. Det vore fantastiskt att ha råd att göra några utflykter ibland och gärna kunna åka på semester någon gång då och då, att kunna hjälpa de som har det kärvare än en själv. Men ett större överflöd än så? Nje. Då är jag hellre rik på tid så att jag får möjlighet att vårda relationer och göra saker som jag älskar med de jag älskar. Kanske kommer det gå så bra för oss, kanske inte. Men jag hoppas att jag aldrig kommer samla skatter på jorden och tror att pengar i överflöd skulle göra mig lycklig. Jag vill ha så att vi och andra kan klara oss bra, men inte mer. Tror det är så väldigt lätt att tappa fokus annars.

En gång lyssnade jag till en tjej som sa såhär "Jag har bestämt mig för att försöka leva så som en kvinna lärde mig. Hon sa att man aldrig ska äga något som man inte vågar låna ut". Jag tycker det är så bra och sedan den dagen försöker även jag leva så. Jag vill inte ha min kärlek bunden i saker som bara är till för mig, saker som inte är bra nog åt någon annan än mig. Jag tror det så lätt blir fel då. Det är inte fel att äga saker, inte fel att ha materiella saker och inte heller fel att uppskatta dem. Men den dagen de ha blivit så viktiga för en att man inte vågar dela med sig, inte vågar låna ut dem till någon - då har något gått snett. Jag vill gärna ha pengar, men jag vill inte tro att de bara är till för mig. Jag tror de är mina att förvalta, men inte att äga. Jag vill vara den som vågar dela med mig, som vågar låna ut de ägodelar jag fått till låns. För så tror jag det är, att även jag har lånat dem av Någon. 

Jag har det bra ekonomiskt just nu. Ja, jag lever i överflöd. Tillräckligt med jobb och relativt få utgifter. Därför sparar jag för att kunna leva även när utgifter kommer bli betydligt större än inkomsterna. För att kunna ge till den som behöver. Samtidigt vill jag leva här och nu, våga investera i saker. Som våra älskade dagar i Spanien. Visst kostade vår resa pengar, vi fick lägga några tusenlappar var. Men resan hade kunnat kosta så otroligt mycket mer. Nu gjorde den inte det för vi vände på våra slantar och klarade oss billigt undan. Just därför kommer vi förhoppningsvis kunna åka igen.  

Jag är så tacksam för att vi hade möjlighet att åka. Jag vill gärna göra det igen. Men det kommer nog dröja och det gör ingenting. För tills dess ska vi vara rika här hemma, inte på pengar. Men på kärlek. 

onsdag 20 november 2013

När jag liksom måste stanna och säga för tusende gången att detta är fantastisk och att jag älskar dig och att livet ler mot mig så mycket att jag blir knäsvag.

Vi är i Malaga, på vårt ganska spartanska "hotell" som visade sig vara ett vandrarhem och har det helt fantastiskt. Solen har skinit på oss hela dagen och stundtals var det så varmt att man uppskattade skuggan. Vi kom hit igår eftermiddag och sysselsatte oss mest med att hitta en buss till vårt hotell och försöka kommunicera med spanjorer som inte kunde ett ord engelska. Sedan letade vi efter en restaurang (utan resultat) så vi lagade oss lite god mat i vandrarhemmets kök istället. Vi bor på ett plutthotell med typ 10 rum utanför centrala Malaga. Tror det är typ 7 km in till city. Det tog oss i alla fall hela förmiddagen att komma dit när vi gick i morse. Sedan gick vi runt i staden och bara njöt av värmen. Åt lite mat (efter att ha bett en bön till Gud att killen som sålde maten hade koll på vad "NO MILK" betydde..) och strosade vidare. Bilden ni får se här tog vi på en utkiksplats som vi kämpade oss upp till. Det var jobbigt men så häftigt att se allt och bara ta in att vi är på semester. Tillsammans. 
Vi tog bussen tillbaka till hotellet framåt kvällen och nu har vi återigen lagat god mat till kvällsmat. Nu vilar jag trötta fötter och ska snart sova. Imorgon väntar en ny dag här i fina Malaga. Jag har det så bra! 

Kram på er där hemma. Jag hörde att den första snön kommit. Overkligt att jag var varm i kjol och linne hela dagen förut. Men allt har sin charm... Just nu föredrar jag sensommarvärme och hav framför snö ;) vi hörs! 

onsdag 13 november 2013

om barn i egna världar och jag i en annan.

Hej på er. Idag har varit en spännande dag då jag vikarierat på en avdelning för autistiska barn på en skola här i Tranås. Dessa fantastiska människor som kan vara så svåra för oss som inte lever i deras värld att förstå sig på. En otrolig utmaning men så fantastiskt häftigt att få vara med och se hur man med olika hjälpmedel kan få en fungerande vardag för dessa barn. Så viktigt!

Annars har jag träffat min fantastiska bönegrupp idag och därefter pussat lite på min man. Sen gick vi till Svenssons och åt det traditionsenliga onsdagsfikat. Nu har jag däckat i min ena säng. Har någon slags undermedveten stress som pyr i mig så imorgon ska jag försöka ta tag i en hel del av den så att jag kan släppa allt och bara få må bra. Ska åka till Stockholm i helgen med två fina vänner för att hälsa på en tredje vän. Ser mycket fram emot detta. Så därför ska jag skriva ytterligare en lista och sedan försöka slappna av och sova. Imorgon väntar ännu en dag tillsammans med autism-gruppen så det gäller att vara utvilad. Man vet aldrig vad som händer nämligen... Men precis som många autistiska barns liv underlättas av rutiner och struktur så hjälper även dessa saker mig. Alla listor, scheman och minnesanteckningar jag gör låter mig släppa tanken från huvudet, låter den fastna någon annan stans istället tills jag faktiskt behöver tänka just den tanken. Så jag gör mina scheman, mina listor och så får det vara så.

Nu står det "sova" på listan. Godnatt.


måndag 11 november 2013

WIIHU, jag är så glad!


Vi är så knasiga. FÖR VI HAR BOKAT EN RESA TILL SPANIEN OM EN VECKA. Jag är så glad att jag spritter. Vi har pratat om att åka iväg tillsammans några dagar senaste tiden men inte riktigt tagit tag i det. Det var Alexanders förslag "när min tenta är gjord och så... då kanske vi ska hitta på något?". Jag trodde han syftade på att gå på bio eller äta ute eller något i den stilen, men nej han tänkte att vi kanske kunde resa utomlands. 

SÅ NU SKA VI GÖRA DET. Vi bara bestämde oss. Satte oss ner, kollade på en karta vart vi ville och sen bokade vi flyg och hotell. Bara sådär.
Och jag är så stolt över oss. Över att vi räknar våra slantar och väljer att investera i några dagar för oss. För vårt förhållande. 

Förra sommaren var vi på Gotland och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tillbaka på de dagarna. På hur fantastiskt det var att få gå omkring i Visby med honom, på hur härligt det var att cykla längs med havet och på att få känna sig lyckligast i världen på äventyr med han jag älskar mest. I somras hade vi varken tid eller pengar att resa iväg (så vi åkte bort två dagar och lånade en ö, vilket du kan läsa om här.) på någon längre resa. Vår sommar blev fantastisk ändå, men nog kunde det vara trevligt med en resa nu, tid att bara vara. Tillsammans. 

Och nu ska vi åka. Fem dagar i fina Spanien. Bara vi två. 

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG TROR JAG GÅR AV.

yep.

Jag skriver inlägg här och så suddar jag dem igen. Tänker att vem vill läsa om min dag? Detta är ingen dagbok och jag vill att inläggen ska vara genomtänkta och säga något mer än vad jag åt till frukost. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tänk om jag har fel - tänk om ni faktiskt vill veta vad en vanlig ledig måndag i mitt liv innebär? Hjälp mig. Vad vill ni läsa om? Varför kikar ni in här?

söndag 10 november 2013

om en speciell gudstjänst i min älskade församling.


Idag firade jag gudstjänst i min älskade församling  och det var helt fantastiskt. Idag var det ett möte för alla åldrar så barnen var med hela tiden istället för att gå på söndagsskola. Jag och min vän Tomas som jobbar som ungdomsledare i församlingen hade ett litet drama om att Gud vill hjälpa oss i livet och så fick barnen måla under predikan. 

Vad ni ser på bilden är en stund som värmde mitt hjärta särskilt mycket just idag. Varje gudstjänst har vi en stund av lovsång (sånger som man sjunger till Gud för att ära honom, typ som böner med melodi till), förbön (man kan få hjälp av människor som ber tillsammans och för en, något som kan vara skönt om man själv har svårt att formulera sig eller inte orkar be själv) och möjlighet att tända ljus. Idag blev denna stund så fantastisk för hela livet rymdes i dessa minuter. 

För barnen låg där på golvet och målade, församlingen sjöng med i ungdomskörens lovsång och människor tände ljus. Och alla fick liksom plats. Alla hörde hemma där. Det var högt i tak och Gud var där. Mitt bland alla kritor, ljus, tantparfymer och böner. Så vill jag att det ska kännas varje gång, men just idag tror jag Gud log lite extra. 

I alla fall gjorde jag det. 

fredag 8 november 2013

för att lämna allt och bara kasta mig ut. Det är typ så sjukt läskigt att jag inte vet vad.

Igår när jag cyklat hem till min man och vi hade tittat på tv, ätit kvällsmat och haft en väldigt mysig kväll så slängde jag ur mig, precis när vi krupit under täcket och skulle sova:
- Ska jag åka till Kenya eller inte?
(För er som inte vet har jag sedan väldigt många år tillbaka haft en dröm om att åka till något land i Afrika för att där volontärarbeta på ett barnhem i några månader. Nu finns möjligheten för mig att åka till Kenya och jag ska bara orka bestämma mig för om i vår är rätt tid.)

Och så pratade vi lite och Alexander som för övrigt en gång sa "Jag älskar dig mest när jag inte är med dig" (haha, oklart hur det ska tolkas) öppnade mina ögon för att i vår egentligen på många sätt vore väldigt bra. Och ja, det vore det! Men samtidigt är jag rädd, rädd för att lämna allt här. Rädd för att åka iväg till något okänt. Men när är man inte det?

Igår kväll kunde jag inte riktigt sova för alla tankar bara snurrade, Alexanders ord "Jag säger inte att det är nu eller aldrig.. men..." startade igång en jobbig men nödvändig process. Jag måste komma fram till om och i så fall när jag ska åka. Det är sjukt svårt att veta ska jag säga er.

Så, nu ska jag skriva lite listor (ang. gårdagens inlägg) och ta mig en rejäl funderare på vad jag vill med mitt liv. Får se om jag någonsin kommer på det.

torsdag 7 november 2013

om listor och dagar som faktiskt fungerar.


Jag har fortfarande svårt att hantera stress och dagar med mycket som ska göras. Idag var en dag som innehöll många moment, och jag kände mig stressad. Egentligen i onödan, men min kropp funkar inte riktigt som vanligt än. Jag skulle till exempel skjutsa mormor till olika affärer och hinna städa här hemma innan klockan två. Mitt bästa tips för att inte stressa upp sig över saker och låta onödig energi gå till att gång på gång planera sin dag är att skriva listor. Listor över allt. Allt. Det funkar bra för mig. Då slipper jag lägga upp min dag 1000 gånger utan kan skriva en lista och sedan hålla mig till den. Det är också bra att skriva upp små detaljer på listan (eller ännu bättre saker man redan gjort) så att man får bocka av saker ofta. På dagens lista stod en massa saker, men bland annat att tömma diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, städa köket, starta en tvättmaskin osv. Jag hann inte med mer än hälften men ack så skönt det är att få bocka av åtminstone de sakerna.

På listan stod också "Träffa Li". Det var himla mysigt. Vi lagade lunch tillsammans och åt sedan den och en smarrig fruktsallad. Så väldigt bra att ses sådär några timmar ibland och uppdatera oss om varandras liv. Nu har hon åkt till jobbet och jag ska skriva en andakt till morgondagens tonår. 

Ibland slår det mig att det faktiskt funkar nu. Att leva ganska likt alla andra. Om jag så får fortsätta skriva listor i all evighet så är det värt det, så länge jag får känna att jag kan leva mitt liv och vara delaktig i det. Ha möjlighet att orka dagarna och göra saker på mitt sätt. Det är så otroligt viktigt för mig och min hälsa. Och det, det vill jag vara rädd om. För både min och alla andras skull.  



onsdag 6 november 2013

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.


Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen. 

lördag 2 november 2013

för nu längtar jag efter min säng, min alldeles egna lilla plats i världen.

Just nu sitter jag hemma i soffan och bara andas ut. Hemma igen efter en vecka i resväska. Åkte till Stockholm och min vän Ebba förra lördagen. Sedan kom min familj upp och vi semestrade några dagar i samma stad. De tre senaste dygnen har jag befunnit mig i kyrkan på ett läger/lan där jag varit ledare. Idag har jag haft kördag hela dagen inför en konsert som vi hade för några timmar sedan och nu, nu får jag äntligen bara vara. Så skönt även om allting den senaste veckan har varit väldigt roligt och givande.

Har verkligen haft en fantastisk vecka men nu är energin slut. I morgon ska jag ut till Söråsen för lite kalas och på måndag ska jag skjutsa mormor till sjukhuset i Nässjö. Sen, sen ska jag vila. Ska se till att vara ledig tisdag, onsdag och torsdag och bara vara. Pyssla, baka, sova. Det behövs nu. På tisdag har jag överlevt 3 långa veckor med mycket på schemat. Då är det dags att ha tomma, lediga dagar. Ser fram emot det. Men först ser jag fram emot kalas och mormor&jonna-dag.

Livet hörrni, det är bra fint.