då är det som vackrast.

När raden av människor som väntar på att nå fram till nattvarden aldrig tar slut och jag känner i hela magen hur fint det är att få tillhöra en församling. När barnen bärs fram och de äldre håller i varandra för att inte vackla och vi alla får höra orden "Jesu kropp för dig..." och vi bara, om så bara för en liten stund, verkligen går åt samma håll - tillsammans.

När den äldre mannen bjuder alla tonåringarna runt bordet på kyrkkaffe och berättar om hur det var när han var ung.

När Melker 4 år kryper under de bänkraderna i kyrksalen bort till mig, mitt i gudstjänsten för att visa sin lila gelegroda som han fått och samtidigt undrar om vi kan leka kurragömma.

När han kliver upp på estraden och med tjock röst berättar om hur han fick möta Gud och genom Honom finna en väg ut ur missbruket.

När han står lutad mot verandan och pratar om sin älskade fru som han fortfarande, efter säkert 50-60 år är kär i, och när hon sedan kommer, tar honom i handen och de går tillsammans in i huset.

När hon kliver fram på estraden och med sina svarta lackskor vankar av och an berättar om Marta och Maria med sådan inlevelse att till och med de stora barnen som ibland är lite för coola för "barnens minuter" inte kan låta bli att sitta med stora öron och längta efter mer.

När vi åker skridskor och jag och Anna 7-8 år får en stund för oss själva, när vi får leka tillsammans och ge vårt fokus åt ingenting annat än oss och att solen skiner. Och vi får prata om hur det är att börja skolan.

När det är dop och hela församlingen står i sluttningen ner mot vattnet och ledet av ungdomar i vita dräkter kommer genom folkhopen och vi sjunger att vi har beslutat att följa Jesus. Och när molnen sedan lämnar en öppning och solen får skina ner på hon som döps.

När han går upp på estraden och sätter sig vid flygeln efter så många månaders frånvaro och vi alla får tacka Gud för att han kan gå igen.

När ljusbäraren är full och människor står runt den med armarna om varandra.

När pastorn drar fram gitarren och börjar spela vid ett av borden på kyrkkaffet för att gruppen av människor som sitter där denna dag längtar efter just den sången och för att vi inte kan prata med varandra på våra egna språk men för att musiken som handlar om Jesus ändå kan tala.

När hon kommer fram till mig, tar mig i armen och säger "Du vet väl att jag ber för dig varje dag?".

Ja, när det är så - och väldigt många fler gånger än dessa - då är församlingen som vackrast för mig.

om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.