om livets största lycka.

Min älskade, älskade älskade Alexander. Han som pussar mig varje gång jag ber honom (vilket är orimligt ofta) och som står ut med alla mina knasigheter. Han som jag kan vara mig själv med, han som känner mig så otroligt väl. Han. 

Idag ringde jag honom och frågade om han ville gå på dejt. Eller mer exakt så undrade jag om han ville bjuda mig på fika. Han sa att varför inte? Så vi gick till ett konditori, hand i hand för det sa jag att det hör till när man är på dejt och sedan fick jag välja en godsak. (Tyvärr fanns det inget som han tålde på grund av sin mjölkallergi) och så satt vi där och var mest tysta. Och jag sa "vi måste prata" och han sa att det måste vi inte alls. Och jag insåg att han har rätt.

Så sa han "vi kan gå nu, bara jag får hålla din hand på vägen hem" och då gjorde vi det. 

Och det behöver inte vara svårare än så. 

Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är min största lycka i livet. 

en söndag i snöstorm.

Andra advent idag och jag mår ganska bra. Har åtminstone inte blivit värre än igår :) 

Dagen började med att jag och Alexander sjöng på gudstjänsten i kyrkan och sedan cyklade jag hem genom snörusket. Då kom den flicka som jag är kontaktperson åt hem till mig. Vi gjorde detta fina pepparkakshus tillsammans och lagade lite mat. Himla mysigt! 

Veckan framför består av lite lagom jobb och förhoppningsvis en hel del julmys. Känns viktigt att njuta i december och inte bara stressa runt. Kom ihåg det, säger jag både till mig själv och er. 

om ett sår på armen och en bil i diket.

Jag har gått och blivit lite småsjuk som ett resultat av vaccinet mot tuberkulos som jag tog igår. Den gjorde rätt ont och var det första konkreta som jag gjorde inför min resa. Nu kommer jag vare sig jag vill eller inte vara fysiskt märkt av mitt äventyr eftersom jag efter några veckor med ett varande sår på armen kommer få ett ärr. Känns... lite fint på något sätt.

Efter att sprutan var tagen åkte jag och Alexander genom snökaoset ut till Söråsen. Eller ja, vi kom inte riktigt dit. För vi fastnade i ett dike (eller egentligen två men första gången kom vi loss efter lite knuffande och svärande) några kilometer därifrån. Tjoff sa det så låg vi där i snön och kunde inte komma loss. Så jag fick helt enkelt klättra ut genom bilen på förarsidan och sedan pulsade vi hem till Alexanders farmor. Hon sa "nämen kära barn" och släppte in oss, torkade våra kläder framför vedspisen, kokade te åt oss och tryckte i oss lussebullar. Då kändes det lite bättre alltihop.

På kvällen åkte vi med Alexanders familj på julbord, sedan hem igen (inga diken den här gången, och en annan bil såklart) och sedan drog Alexander och hans pappa upp bilen med traktorn. Vi sov över i Söråsen för säkerhets skull eftersom jag inte ville åka hem mitt i natten ifall samma sak skulle hända igen. Idag fick jag en sån där lugn förmiddag där ute i skogen med gnistrande snö och blå himmel. Det var fint.

Resten av min dag har jag vilat i soffan. Febrig (?) och hängig och ont i kroppen. Men glad. Det börjar landa nu att jag ska åka, kära någon. Ska försöka boka flygbiljett imorgon. Spännande och läskigt!

Hoppas ni har en bra helg! Kram på er.

för jag vill veta om dig om du ska få veta om mig.

Det är ju så att jag är betydligt med aktiv på instagram än jag är här på bloggen. Ofta används samma bilder men med mer detaljerade texter här på bloggen och ibland blir det som en ett helt inlägg bara på instagram. Hur som helst så har jag valt att vara privat användare på instagram, inte för att det är hemligt, men för att jag vill veta vilka som får ta del av det jag lägger upp där. (Det är ju helt omöjligt med denna blogg och det kan vara lite läskigt ibland.) Om det är så att du vill följa mig där så går det med största sannolikhet bra - på ett villkor. Jag vill att du kommenterar här och skriver vem du är, varför du vill följa mig och vad som är ditt användarnamn. Jag vill helt enkelt veta om dig för att du ska få veta om mig.

Är det för mycket begärt? Jag tycker inte det. Så ifall du blivit nekad att följa mig beror det helt enkelt på att jag inte vet vem du är. Ändra på det, låt mig veta och skicka sedan en ny förfrågan så ska vi nog kunna ändra på den saken. Det var allt, nog med tråkinfo! Puss.

för jag ska ge mig ut i världen, testa mina vingar och inse att med Honom så bär det.

Jag har någonting stort att berätta - i februari bär det av till Kenya för min del. Jag kommer tillbringa ungefär tre månader på ett barnhem i utkanten av Nairobi. Där ska jag vara volontär på Nuru. Detta har varit en dröm för mig så länge och nu äntligen kommer det bli av. Det har varit en lång process i att komma fram till ifall det var ett bra tillfälle att åka i vår, men nu är det bestämt. Det känns bra! Ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Jag är så otroligt hemmakär men har samtidigt längtat efter en sådan här möjlighet sedan jag var liten. Nu kommer det bli verklighet och det känns fantastiskt även om jag självklart är nervös. 

Än är inga exakta arbetsuppgifter spikade och inte heller exakt när jag ska åka och hur länge jag ska vara där. Jag vet att jag kommer få möjlighet att bidra med de saker jag är bra på och än så länge räcker den beskrivningen. Imorgon ska jag ta den första vaccinsprutan som kommer ge mig ett varande sår i några veckor. Antar att det kommer tvinga mig att förbereda mig mentalt. 

Så, ville dela detta med er. Här kommer ni kunna följa med på mitt äventyr! Varmt välkomna. 

det är så himla svårt att jobba lagom.

Det har gått och blivit december och hjälp vad jag inte skrivit några inlägg här. Jag har jobbat och haft ganska mycket att göra. Dock lyftes en sten från mina axlar tidigare idag när jag blev avbokad från ett jobbpass i mellandagarna som stressat mig eftersom bredvidgång var nödvändig och jag verkligen inte hade lediga dagar att lägga på det. Nu ska jag inte längre jobba det passet vilket betyder att jag inte behöver hitta massa timmar till att lära mig det jobbet. Det i sin tur betyder att mitt jobbschema för resten av den här månaden är klart. Detta är en LYX för "frilansande" timvikarier som mig. Jag vet vilka dagar och tider jag jobbar för hela tre veckor fram över. Och inte nog med det - jag är ledig en hel del!

Jag har nämligen bestämt mig för att inte säga ja till ett enda pass mer innan januari. Behöver vara ledig, ledig till att bara vara och ledig till att hinna med allt annat förutom jobb. Det är nämligen så att jag inte bara jobbar i Tranås Kommun utan även i flera fristående verksamheter vilket betyder att det är jag och endast jag som kollar över så att jag får den vila jag behöver. Något jag slarvat med en hel del. Nu är det slut med den biten och jag ska se till att hinna njuta av december. 

Imorgon ska jag därför åka ut till Söråsen efter frukost. Ta en dag ute och skogen och bara vara. Hälsa på korna lite, kanske ta ett bad och läsa en bok. På kvällen ska vi på julbord med Alexanders familj och sedan lär kvällen spenderas i soffan med händerna på den mätta magen framför en film. Vi var även där idag och gjorde ungefär samma sak. Det var så ofantligt skönt. Inte har de något internet heller så inga sociala medier funkar och inte heller går det särskilt bra att ringa. Det är så skönt att släppa telefonen och bara vara. Nu kan jag ju verkligen göra det också eftersom jag inte behöver vara tillgänglig för jobb mer. Halleluja! 

om det som ofta är så känsligt, om hur jag får leva i överflöd men inte önska mig mer skattar på jorden. om hur några dagar kunde bli fantastiska även om vi klarade oss på väldigt lite. Och om hur mycket jag tror är viktigt att fundera över.

Nu är jag hemma och har landat ordentligt efter vår resa. Det var så värda dagar för oss, med tid att prata massor. Vi har en förmåga att trivas och njuta av att göra typ ingenting. När jag är med honom gör det liksom ingenting att det är iskallt på hotellet (som inte riktigt ens var ett hotell) att flyget är skumpigt eller att toaletten på hotellet är så liten att dörren inte kan stängas när man sitter ner. Med honom kan jag slappna av och känna att det gör ingenting om allt inte blir som man tänkt sig. Det blir bra ändå och blir det inte det så är det inte hela världen. 

Vissa tycker kanske att vi var konstiga som bodde på ett så risigt hotell, att vi lagade vår mat själva och inte gjorde en enda turistgrej på hela vår resa. Att vi är snåla som inte lyxar till det när vi trots allt är på semester. Men nej, vi gjorde inte det. För oss var det lyx nog att kunna komma iväg och just därför fick vi vara sparsamma under resan. Och vet ni - det var helt perfekt ändå! Trots att vi åt pasta varje kväll och åt kebab ute för 30 kr varje dag, trots att vi inte beställde kakor till teet de gånger vi gick på cafe. För oss var det nog att bara få ta sovmorgon (vi sov 11-12 timmar varje natt - halleluja!) och att få gå och sova lite till efter frukost. Att få strosa runt i staden och äta glass (vi hittade ett ställe som sålde HELT SJUKT god isglass av mixad frukt som Alexander tålde) och bara njuta av att kunna göra vad som föll oss in. 

Jag har aldrig känt en längtan efter att bli väldigt rik på pengar. Om jag fick önska så hoppas jag att vi kan ha så mycket att vi går runt och lite till, att vi kanske inte måste jobba heltid för att det ska funka. Det vore fantastiskt att ha råd att göra några utflykter ibland och gärna kunna åka på semester någon gång då och då, att kunna hjälpa de som har det kärvare än en själv. Men ett större överflöd än så? Nje. Då är jag hellre rik på tid så att jag får möjlighet att vårda relationer och göra saker som jag älskar med de jag älskar. Kanske kommer det gå så bra för oss, kanske inte. Men jag hoppas att jag aldrig kommer samla skatter på jorden och tror att pengar i överflöd skulle göra mig lycklig. Jag vill ha så att vi och andra kan klara oss bra, men inte mer. Tror det är så väldigt lätt att tappa fokus annars.

En gång lyssnade jag till en tjej som sa såhär "Jag har bestämt mig för att försöka leva så som en kvinna lärde mig. Hon sa att man aldrig ska äga något som man inte vågar låna ut". Jag tycker det är så bra och sedan den dagen försöker även jag leva så. Jag vill inte ha min kärlek bunden i saker som bara är till för mig, saker som inte är bra nog åt någon annan än mig. Jag tror det så lätt blir fel då. Det är inte fel att äga saker, inte fel att ha materiella saker och inte heller fel att uppskatta dem. Men den dagen de ha blivit så viktiga för en att man inte vågar dela med sig, inte vågar låna ut dem till någon - då har något gått snett. Jag vill gärna ha pengar, men jag vill inte tro att de bara är till för mig. Jag tror de är mina att förvalta, men inte att äga. Jag vill vara den som vågar dela med mig, som vågar låna ut de ägodelar jag fått till låns. För så tror jag det är, att även jag har lånat dem av Någon. 

Jag har det bra ekonomiskt just nu. Ja, jag lever i överflöd. Tillräckligt med jobb och relativt få utgifter. Därför sparar jag för att kunna leva även när utgifter kommer bli betydligt större än inkomsterna. För att kunna ge till den som behöver. Samtidigt vill jag leva här och nu, våga investera i saker. Som våra älskade dagar i Spanien. Visst kostade vår resa pengar, vi fick lägga några tusenlappar var. Men resan hade kunnat kosta så otroligt mycket mer. Nu gjorde den inte det för vi vände på våra slantar och klarade oss billigt undan. Just därför kommer vi förhoppningsvis kunna åka igen.  

Jag är så tacksam för att vi hade möjlighet att åka. Jag vill gärna göra det igen. Men det kommer nog dröja och det gör ingenting. För tills dess ska vi vara rika här hemma, inte på pengar. Men på kärlek. 

När jag liksom måste stanna och säga för tusende gången att detta är fantastisk och att jag älskar dig och att livet ler mot mig så mycket att jag blir knäsvag.

Vi är i Malaga, på vårt ganska spartanska "hotell" som visade sig vara ett vandrarhem och har det helt fantastiskt. Solen har skinit på oss hela dagen och stundtals var det så varmt att man uppskattade skuggan. Vi kom hit igår eftermiddag och sysselsatte oss mest med att hitta en buss till vårt hotell och försöka kommunicera med spanjorer som inte kunde ett ord engelska. Sedan letade vi efter en restaurang (utan resultat) så vi lagade oss lite god mat i vandrarhemmets kök istället. Vi bor på ett plutthotell med typ 10 rum utanför centrala Malaga. Tror det är typ 7 km in till city. Det tog oss i alla fall hela förmiddagen att komma dit när vi gick i morse. Sedan gick vi runt i staden och bara njöt av värmen. Åt lite mat (efter att ha bett en bön till Gud att killen som sålde maten hade koll på vad "NO MILK" betydde..) och strosade vidare. Bilden ni får se här tog vi på en utkiksplats som vi kämpade oss upp till. Det var jobbigt men så häftigt att se allt och bara ta in att vi är på semester. Tillsammans. 

Vi tog bussen tillbaka till hotellet framåt kvällen och nu har vi återigen lagat god mat till kvällsmat. Nu vilar jag trötta fötter och ska snart sova. Imorgon väntar en ny dag här i fina Malaga. Jag har det så bra! 

Kram på er där hemma. Jag hörde att den första snön kommit. Overkligt att jag var varm i kjol och linne hela dagen förut. Men allt har sin charm... Just nu föredrar jag sensommarvärme och hav framför snö ;) vi hörs! 

om barn i egna världar och jag i en annan.

Hej på er. Idag har varit en spännande dag då jag vikarierat på en avdelning för autistiska barn på en skola här i Tranås. Dessa fantastiska människor som kan vara så svåra för oss som inte lever i deras värld att förstå sig på. En otrolig utmaning men så fantastiskt häftigt att få vara med och se hur man med olika hjälpmedel kan få en fungerande vardag för dessa barn. Så viktigt!

Annars har jag träffat min fantastiska bönegrupp idag och därefter pussat lite på min man. Sen gick vi till Svenssons och åt det traditionsenliga onsdagsfikat. Nu har jag däckat i min ena säng. Har någon slags undermedveten stress som pyr i mig så imorgon ska jag försöka ta tag i en hel del av den så att jag kan släppa allt och bara få må bra. Ska åka till Stockholm i helgen med två fina vänner för att hälsa på en tredje vän. Ser mycket fram emot detta. Så därför ska jag skriva ytterligare en lista och sedan försöka slappna av och sova. Imorgon väntar ännu en dag tillsammans med autism-gruppen så det gäller att vara utvilad. Man vet aldrig vad som händer nämligen... Men precis som många autistiska barns liv underlättas av rutiner och struktur så hjälper även dessa saker mig. Alla listor, scheman och minnesanteckningar jag gör låter mig släppa tanken från huvudet, låter den fastna någon annan stans istället tills jag faktiskt behöver tänka just den tanken. Så jag gör mina scheman, mina listor och så får det vara så.

Nu står det "sova" på listan. Godnatt.

WIIHU, jag är så glad!

Vi är så knasiga. FÖR VI HAR BOKAT EN RESA TILL SPANIEN OM EN VECKA. Jag är så glad att jag spritter. Vi har pratat om att åka iväg tillsammans några dagar senaste tiden men inte riktigt tagit tag i det. Det var Alexanders förslag "när min tenta är gjord och så... då kanske vi ska hitta på något?". Jag trodde han syftade på att gå på bio eller äta ute eller något i den stilen, men nej han tänkte att vi kanske kunde resa utomlands. 

SÅ NU SKA VI GÖRA DET. Vi bara bestämde oss. Satte oss ner, kollade på en karta vart vi ville och sen bokade vi flyg och hotell. Bara sådär.

Och jag är så stolt över oss. Över att vi räknar våra slantar och väljer att investera i några dagar för oss. För vårt förhållande. 

Förra sommaren var vi på Gotland och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tillbaka på de dagarna. På hur fantastiskt det var att få gå omkring i Visby med honom, på hur härligt det var att cykla längs med havet och på att få känna sig lyckligast i världen på äventyr med han jag älskar mest. I somras hade vi varken tid eller pengar att resa iväg (så vi åkte bort två dagar och lånade en ö, vilket du kan läsa om här.) på någon längre resa. Vår sommar blev fantastisk ändå, men nog kunde det vara trevligt med en resa nu, tid att bara vara. Tillsammans. 

Och nu ska vi åka. Fem dagar i fina Spanien. Bara vi två. 

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG TROR JAG GÅR AV.

yep.

Jag skriver inlägg här och så suddar jag dem igen. Tänker att vem vill läsa om min dag? Detta är ingen dagbok och jag vill att inläggen ska vara genomtänkta och säga något mer än vad jag åt till frukost. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tänk om jag har fel - tänk om ni faktiskt vill veta vad en vanlig ledig måndag i mitt liv innebär? Hjälp mig. Vad vill ni läsa om? Varför kikar ni in här?

om en speciell gudstjänst i min älskade församling.

Idag firade jag gudstjänst i min älskade församling  och det var helt fantastiskt. Idag var det ett möte för alla åldrar så barnen var med hela tiden istället för att gå på söndagsskola. Jag och min vän Tomas som jobbar som ungdomsledare i församlingen hade ett litet drama om att Gud vill hjälpa oss i livet och så fick barnen måla under predikan. 

Vad ni ser på bilden är en stund som värmde mitt hjärta särskilt mycket just idag. Varje gudstjänst har vi en stund av lovsång (sånger som man sjunger till Gud för att ära honom, typ som böner med melodi till), förbön (man kan få hjälp av människor som ber tillsammans och för en, något som kan vara skönt om man själv har svårt att formulera sig eller inte orkar be själv) och möjlighet att tända ljus. Idag blev denna stund så fantastisk för hela livet rymdes i dessa minuter. 

För barnen låg där på golvet och målade, församlingen sjöng med i ungdomskörens lovsång och människor tände ljus. Och alla fick liksom plats. Alla hörde hemma där. Det var högt i tak och Gud var där. Mitt bland alla kritor, ljus, tantparfymer och böner. Så vill jag att det ska kännas varje gång, men just idag tror jag Gud log lite extra. 

I alla fall gjorde jag det. 

för att lämna allt och bara kasta mig ut. Det är typ så sjukt läskigt att jag inte vet vad.

Igår när jag cyklat hem till min man och vi hade tittat på tv, ätit kvällsmat och haft en väldigt mysig kväll så slängde jag ur mig, precis när vi krupit under täcket och skulle sova:
- Ska jag åka till Kenya eller inte?
(För er som inte vet har jag sedan väldigt många år tillbaka haft en dröm om att åka till något land i Afrika för att där volontärarbeta på ett barnhem i några månader. Nu finns möjligheten för mig att åka till Kenya och jag ska bara orka bestämma mig för om i vår är rätt tid.)

Och så pratade vi lite och Alexander som för övrigt en gång sa "Jag älskar dig mest när jag inte är med dig" (haha, oklart hur det ska tolkas) öppnade mina ögon för att i vår egentligen på många sätt vore väldigt bra. Och ja, det vore det! Men samtidigt är jag rädd, rädd för att lämna allt här. Rädd för att åka iväg till något okänt. Men när är man inte det?

Igår kväll kunde jag inte riktigt sova för alla tankar bara snurrade, Alexanders ord "Jag säger inte att det är nu eller aldrig.. men..." startade igång en jobbig men nödvändig process. Jag måste komma fram till om och i så fall när jag ska åka. Det är sjukt svårt att veta ska jag säga er.

Så, nu ska jag skriva lite listor (ang. gårdagens inlägg) och ta mig en rejäl funderare på vad jag vill med mitt liv. Får se om jag någonsin kommer på det.

om listor och dagar som faktiskt fungerar.

Jag har fortfarande svårt att hantera stress och dagar med mycket som ska göras. Idag var en dag som innehöll många moment, och jag kände mig stressad. Egentligen i onödan, men min kropp funkar inte riktigt som vanligt än. Jag skulle till exempel skjutsa mormor till olika affärer och hinna städa här hemma innan klockan två. Mitt bästa tips för att inte stressa upp sig över saker och låta onödig energi gå till att gång på gång planera sin dag är att skriva listor. Listor över allt. Allt. Det funkar bra för mig. Då slipper jag lägga upp min dag 1000 gånger utan kan skriva en lista och sedan hålla mig till den. Det är också bra att skriva upp små detaljer på listan (eller ännu bättre saker man redan gjort) så att man får bocka av saker ofta. På dagens lista stod en massa saker, men bland annat att tömma diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, städa köket, starta en tvättmaskin osv. Jag hann inte med mer än hälften men ack så skönt det är att få bocka av åtminstone de sakerna.

På listan stod också "Träffa Li". Det var himla mysigt. Vi lagade lunch tillsammans och åt sedan den och en smarrig fruktsallad. Så väldigt bra att ses sådär några timmar ibland och uppdatera oss om varandras liv. Nu har hon åkt till jobbet och jag ska skriva en andakt till morgondagens tonår. 

Ibland slår det mig att det faktiskt funkar nu. Att leva ganska likt alla andra. Om jag så får fortsätta skriva listor i all evighet så är det värt det, så länge jag får känna att jag kan leva mitt liv och vara delaktig i det. Ha möjlighet att orka dagarna och göra saker på mitt sätt. Det är så otroligt viktigt för mig och min hälsa. Och det, det vill jag vara rädd om. För både min och alla andras skull.  

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.

Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen. 

för nu längtar jag efter min säng, min alldeles egna lilla plats i världen.

Just nu sitter jag hemma i soffan och bara andas ut. Hemma igen efter en vecka i resväska. Åkte till Stockholm och min vän Ebba förra lördagen. Sedan kom min familj upp och vi semestrade några dagar i samma stad. De tre senaste dygnen har jag befunnit mig i kyrkan på ett läger/lan där jag varit ledare. Idag har jag haft kördag hela dagen inför en konsert som vi hade för några timmar sedan och nu, nu får jag äntligen bara vara. Så skönt även om allting den senaste veckan har varit väldigt roligt och givande.

Har verkligen haft en fantastisk vecka men nu är energin slut. I morgon ska jag ut till Söråsen för lite kalas och på måndag ska jag skjutsa mormor till sjukhuset i Nässjö. Sen, sen ska jag vila. Ska se till att vara ledig tisdag, onsdag och torsdag och bara vara. Pyssla, baka, sova. Det behövs nu. På tisdag har jag överlevt 3 långa veckor med mycket på schemat. Då är det dags att ha tomma, lediga dagar. Ser fram emot det. Men först ser jag fram emot kalas och mormor&jonna-dag.

Livet hörrni, det är bra fint.

en dag jag behövde. idag.

Nu har jag tagit mig igenom två veckors heltidsjobb och det kommer dröja länge innan jag utsätter mig för det igen. Även om jag hade fantastiska vikariat och jättetrevliga kollegor så tar det så ofantligt mycket energi att vara i nya sammanhang nästan varje dag. Jag hade inte riktigt den energin och även om jag klarade ut mitt jobb så ligger jag lite på minus i energi nu känner jag. Därför har jag en lugn dag idag. Jag struttar runt i pyjamas och har hittills inte uträttat särskilt mycket. Precis som det ska vara med andra ord. 

Tänkte försöka ta mig en liten promenad i solen och sen har jag lovat Alexander att städa mitt rum. Det ser ut som ett bombnedslag (lite på grund utav tids-och-energibrist men det vore fult att skylla allt på det.. beror nog mycket på min lata sida också) och det är tråkigt tycker jag. I övrigt ska jag bara vara. 

Det känns himmelskt. 

I morgon åker jag till Stockholm för att hälsa på min vän Ebba. Vi har inte träffats på fruktansvärt länge och jag ser fram emot en lugn helg i hennes soffa. Hoppas ni får en bra helg ni med. KRAM

och vi bad om ett hopp, om en strimma av ljus, genom nätter förbrända i en storm. Och vi såg hur en hand mitt i rädslornas land, drog oss ur. denna storm.

Poff. Är helt slut. och en lång och tuff vecka väntar. Gah. Gode Gud giv mig styrka. 

Rubriken är hämtad från Michel Johnssons musik. Jag vill se den handen komma och dra mig genom denna veckan nu. 

en liten buss i garn.

När en av ens bästa vänner fyller år och han råkar älska folkvagnsbussar... Då kan det sluta såhär. 

Det var ärligt talat rätt svårt och tidskrävande men jag blev så nöjd och Tomas blev så glad så det var det värt. Jag virkade alltså en liten miniversion av hans alldeles egna riktiga buss som heter Leif. Om du tycker denna var fin eller vill veta hur du gör en egen - hör av dig! Jag hittade på mönstret själv (vilket innebar att jag fick repa upp flera timmars jobb rätt ofta) men nu i efterhand kan jag säga att det inte var särskilt avancerat egentligen. 

Jag älskar att hålla på med garn. Virka är så roligt tycker jag. Finns det fler där ute som är tanter liksom jag? Ska vi ha stick/virkcafé någon gång? 

det här med att göra lagom. det är skitsvårt.

Den här bilden tog jag en tidig morgon då jag skulle köra ut till Linderås för att jobba på en förskola där. Åh vilken fantastisk plats det är. Det är ett av alla ställen jag har varit och jobbat på de senaste veckorna. Jag vikarierar alltså inom barnomsorgen på en massa skolor och förskolor som klasslärare, fritidspedagog, speciallärare, assistent, resurslärare och förskolefröken. Det har varit otroligt lärorikt, spännande, utmanande, roligt, givande och jobbigt. Att komma till ett nytt sammanhang nästan varje dag och aldrig riktigt veta vad som väntar, det har lärt mig så mycket men också tagit väldigt mycket energi. Just nu är jag därför väldigt trött. 

Hittills har jag aldrig fått komma tillbaka till samma barngrupp (förutom i Linderås där jag varit 4 gånger) utan varje arbetspass fått nya kollegor och barngrupper att lära känna och förstå arbetssätt. Det är ärligt talat rätt svårt även om jag älskar det. Nu har jag har fått ett vikariat på 5 dagar i sträck nu vilket känns väldigt bra. Fantastiskt att kunna komma in lite mer i verksamheten och sammanhanget. Är elevassistent åt en fantastisk härlig liten person så det är roligt. Men när dessa arbetspass är över har jag bestämt mig för att ta det lite lugnt med jobbandet på ett tag. Jag orkar inte riktigt med känner jag, och igår sa Alexander: 

- Jonna, i november och december så ska du bara jobba 50 % (alltså 20 timmar i veckan ungefär, senaste veckorna har varit betydligt mer). Kan vi tumma på det? 

- Ja, jag blir så himla grinig annars...

- Blir?! Du är redan älskling. 

Sen pussade han mig och sa att jag var en liten tönt. Så kändes allt bättre. På riktigt. 

Jag behöver inse att jag inte kan göra allt jag vill just nu. Ska jag orka någonting annat än att jobba är det mindre jobb som gäller. Och då måste jag lära mig säga nej. Sjukt svårt - men så viktigt. 20 timmar i veckan är vad som gäller från och med nu. Det finns viktigare saker än jobb, hur härliga barnen jag möter än är. Så... nu ska jag träna på det där. Att göra lagom. Hade lite glömt bort hur viktigt det är. 

nu kör vi.

Fina fina ni. Ledsen att detta blivit en väldigt ouppdaterad blogg den senaste tiden. Vet inte riktigt vad det har varit med mig. Men nu känner jag för att komma igång igen och dela min vardag och mina tankar med er. Häng med!

varför ni inte hör ifrån mig.

Jag håller på och trappar ner på mina mediciner just nu. Mår lite konstigt om jag ska vara ärlig. Dessutom är jag sjuk och trött och jobbar mer än jag orkar. Så. Vi hörs om ett tag. När jag är på benen igen. KRAM.

Förresten.

TACK ni som kommenterar. Ni är (tyvärr) inte så många, men det ni skriver betyder så oerhört mycket. Tack även till er som hör av er på andra sätt och berättar att ni blivit berörda/upplyfta/peppade/mer förstående av att läsa vad jag skriver. Ett extra tack till dig "J" som pratade med mig en natt för några månader sedan. Jag bär dina ord i mitt hjärta.

Ibland funderar jag på att sluta skriva här. På att jag kanske ska sluta vara så öppen och ärlig med hur livet är mot mig. Men då tänker jag på er, på er som vågar säga att ni varit med om samma sak eller känner någon som varit det. Som talar om att mina ord har hjälpt er.

Det är för er jag skriver.

för du har fått min kärlek, min tid och min omsorg. Kanske var det ett sätt att ta hand om mig själv?

Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland. 

Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag. 

Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark. 

Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag

att den största bedriften var att försöka. 

för dimman kommer, löven ändrar färg och hjärtat stannar en stund.

Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas. 

Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste. 

Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen. 

Det får det inte blir. 

Det orkar jag inte. 

Det kommer det inte bli. 

om för små jeans och hur det kan vara alldeles fel. för mig. för nu.

Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på. 

Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid. 

Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu. 

för tiden går och jag med den, vi hittar balansen tillsammans.

Livet rullar på. Jag har fått betydligt mer jobb än jag vågat hoppats på vilket är fantastiskt skönt. Det betyder dock väldigt mycket mindre tid för dator, pyssel och annat trevligt - typ bloggen. Hoppas snart vara lite mer aktiv här igen, jag älskar ju att blogga!

I morgon ska jag vara fritidspedagog hela dagen och likaså på onsdag. Torsdag är jag personlig assistent och i helgen jobbar jag natt som assistent igen. Ja ni ser, jag får ihop mina timmar. Det går bättre nu med balansen och jag har lovat mig själv minst två lediga dagar varje vecka. Eftersom jag jobbar varje helg fram till oktober blir dessa lediga dagar ofta mitt i veckan och flera gånger har jag tackat nej till jobb just de dagarna. (Det är ju då alla inom skola och barnomsorg kan behöva vabba eller vara lediga). Det tar emot lite men jag vet att jag måste vara rädd om mig själv och inte gå ut för hårt nu i början. Det räcker att jobba heltid liksom, man behöver ju inte fläska på med dygnet runt varje vecka ;)

Hur som helst - imorgon blir en lång dag. En lite för lång kanske. Vilket jag kommer kompensera med en lugn onsdag. Men hur som helst - jag måste sova. Godnatt fina ni. KRAM.

för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.

för i rutiga stövlar och håret i knopp känner jag mig så livs levande. och med barr i håret och mossa under fötterna mår jag fint.

Åh vad jag älskar att plocka blåbär. Känslan av att ta tillvara på vad som finns givet, att veta att man fyller på förråden inför vintern. Jag tycker det är så härligt. Tror seriöst jag blir helt klubbad av endorfiner när jag kvistar fram där i skogen och fyller mina hinkar. Hittills har jag plockat närmare 30 liter och jag planerar att plocka mer imorgon. Tyvärr är vår frys full till bredden men jag tänker att det finns andra människors frysar som gärna skulle ta emot en liter blåbär eller två. Eller vad säger ni? 

Idag har jag haft min första dag som arbetslös och semesterveckan jag givit mig själv är över. Inte för att det är särskilt stor skillnad eftersom jag är arbetslös, men ändå. Jag ska försöka ge mig själv lite rutiner - sova, äta och motionera vettigt. Jag tycker Clara beskrev det så bra här. Nu är det dags att ta hand om mig själv! 

I morgon ska jag vabba istället för mamma C i huset intill som börjat jobba igen efter flera år hemma med barnen. Fröken S (som börjat skolan - hjälp vad tiden går fort) blev sjuk efter första dagen med klassen så vi ska vara hemma i morgon, äta glass och mysa med film. Vilken förmån att få rå om henne lite extra och samtidigt hjälpa den familjen med livspusslet. Glädje! 

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

ett 140 cm brett misslyckande.

Jag har spenderat min dag med dessa två herrar. De ska bo i en lägenhet ovanför kyrkan i höst och idag skulle vi införskaffa diverse nödvändigheter till deras hem. Sagt och gjort, vi lånade skåpbil och släpkärra av Alexanders föräldrar och åkte till Jönköping. Mååååånga timmar på Ikea och 15 000 kronor fattigare åkte vi sedan hem igen. Glada och nöjda med byrå (till mig), sängar, köksredskap och annat smått och gott satt vi och njöt av hur bra allt hade gått. Tyvärr byttes glädjen mot deppighet när vi insåg att det var helt omöjligt att få upp Alexanders säng till lägenheten. Verkligen helt omöjligt. Inte ens om vi fixar skylift går det att få in den genom fönstret. GAH. Vi köpte 140 cm bred säng för att vi ska kunna ha kvar den när vi flyttar ihop längre fram (eftersom vi tröttnat på att dela 90 cm nu efter drygt ett år). Men vårt långsiktiga planerande visade sig vara helt åt pipsvängen onödigt, för 90 cm i en lägenhet är bättre än 140 cm på trottoaren utanför. Så ja. Nu har vi en säng som vi inte kan sova i och en lägenhet utan en säng. Jippi. 

Tack gode Gud för öppet köp. 

om en dag på sjukhuset och om hur tacksamheten kan bli stark.

I måndags åkte vi till Eksjö för att jag skulle genomgå en andra gastroskopiundersökning. Jag gjorde en i maj som tyvärr gick väldigt dåligt och denna gång skulle jag vara sövd när undersökningen gjordes. Vilken skillnad! Visserligen var jag rädd innan, att sövas innebär vissa risker och jag kände mig dålig som inte klarat av undersökningen vaken, men nu i efterhand känns det så bra. Jag klarade det!

Resultatet var lite bättre än väntat. Skönt! Den muskel som "stänger" mellan matstrupen och magsäcken på mig fungerar inte riktigt som den ska. Därför får jag en hel del problem med magen i form av illamående, smärta och problem i vardagen. Jag kan till exempel inte böja mig fram för att plocka upp något på golvet utan att behöva "svälja" och jag kan inte heller ligga ner inom några timmar efter en måltid. Att min muskel inte fungerar som den ska får jag leva med och det känns helt okej även om det begränsar mig en del ibland. Vad som däremot var positivt med resultatet var att jag inte längre har svamp i matstrupen och att jag troligen inte är glutenintolerant. Hurra! 

Denna dag var jag så fylld av tacksamhet. Tänk att vi lever i ett land där sjukvård är bra och näst intill gratis, där det finns utbildad, trevlig personal som vill hjälpa oss att må bättre. Tänk att vi har denna förmån - fantastiskt. När jag vaknade ur narkosen och mådde illa var jag ändå väldigt glad, och så tacksam. Jag fick vakna, jag klarade av det och jag får hjälp. Det är verkligen ingenting man ska ta för givet. 

Vad har du att vara tacksam för just idag? 

Själv var jag (förutom det fantastiska bemötandet på sjukhuset och resultatet av undersökningen) så tacksam över min A som fanns vid min sida hela dagen. Som köpte banankola till mig för att han visste att det var det enda jag var sugen på efter förra undersökningen och som höll min hand och klappade mig på pannan när jag mådde kasst under uppvaket. Som sa "jag skulle gjort det alla dagar, alltid" när jag beklagade mig över vad han hade behövt bevittna i form av mindre trevliga saker. Tänk - hur lyckligt lottad är jag inte? 

Och mest tacksam av allt är jag över att jag nu kan se det. Att jag nu kan se allt det fantastiska i mitt liv och med helt ärligt hjärta säga 

Jag är lycklig. 

för vi är elva stycken nu. elva människor att gräla med, brottas med, kramas med och älska genom allt.

Märkligt nog är denna bild den enda jag har från en helt fantastisk vecka tillsammans med min stora familj. (Det är vi som äter kvällsmat ihop en gång i veckan och historien kring det kan du läsa här). Vi brukar åka bort en vecka tillsammans varje sommar och i år blev det till ett hus i Timmernabben mellan Kalmar och Oskarshamn. Här bodde vi precis intill havet, åt nybakat bröd till frukost på terassen, plockade blåbär, tränade, shoppade, läste, drack te, spelade spel, promenerade, jagade hysteriska mängder mygg och bara hade det allmänt bra. 

Två dagar åkte vi till Kalmar för shopping och glass på Ben&Jerrys. Resterade dagar var vi hemma vid huset och njöt av ledighet. Det var värdefullt med några dagar i annan miljö med fina människor. Alexander och jag lyckades få ledigt båda två i nästan en vecka så vi kunde åka ner till resten av familjen och vara med alla dagar utom en. Det hade vi inte räknat med och vi blev väldigt glada över att det gick att pussla ihop livet så att vi båda kunde följa med och vara lediga samtidigt. Detta innebar att vi fick jobba desto mer veckorna efter - men det var det värt. 

För en semester med detta gäng är inget man vill missa. 

en del av de veckor som gått, om stunder som varit och tid som passerat. om minnen och tankar och konsten att njuta.

Hejsan alla ni och TACK till er som tappert klickat in här varje dag nu i sommar trots min näst intill obefintliga uppdatering. Jag har saknat bloggen men valt att pausa helt från datorn nu i sommar. Faktum är att internet och sociala medier har prioriterats ner även på telefonen. Jag har tagit en liten paus helt enkelt - välbehövligt. Nu har jag massor jag vill berätta och visa er istället. Det går liksom inte att berätta allt, men min sommar har varit helt fantastisk! 

Funderade på att göra ett megalångt inlägg om hela min sommar men bestämde mig för att dela upp det lite. Därför får ni endast två bilder denna gång. Det ena är på mig och Maria en kväll i juli när vi åt körsbär tills magen stod i fyra hörn. I år har vi haft turen att få massa bär på vårt träd och fåglarna har hållit sig borta så jag har ätit för glatta livet. Mums! 

Samma kväll skördade vi också dessa läckra morötter och skrattade högt när vi tyckte de såg ut som en hel liten familj. I år har jag odlat både morötter och ömt vårdat en liten paprikaplanta (som faktiskt bär tre paprikor för tillfället) vilket nästan innebär personligt rekord i trädgårdsintresse. Pappa Morot med bebis Morot i knät, lillebror Morot i mitten och så Mamma Morot lite läckert på kanten. Fint va? Goda var de också! 

Ibland funderar jag på vad jag har haft för mig de senaste månaderna egentligen och jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat heltid som personlig assistent och där emellan vilat, åkt på små dagsutflykter och båtturer. Dagarna har gått snabbt men jag har tagit vara på varje stund och verkligen njutit. Det har jag blivit bra på den senaste tiden - att njuta. Det är väldigt bra att vara bra på det. Livet blir så mycket mer då. Så njut kära ni. njut av regnet, solen, vinden och livet. Lev.

Puss!

för stränder, ängar och frihet är viktigast just nu.

Hej fina. Jag lever, har varit på en veckas semester med familjen utan tillgång till internet. Nu väntar en vecka med mycket jobb, så tyvärr lär det inte bli så mycket att läsa här heller. Men jag har det bra, jag njuter och lever och mår fint. Hoppas ni har en lika fantastisk sommar som jag. Kram

för vi delar det vi har, vi delar vår vardag och livet blir finare så.

Vi har en väldigt trevlig tradition i vår familj. Varje onsdag äter vi kvällsmat tillsammans, varannan veckan i vårt hus och den andra veckan i Svenssons ett kvarter bort. Vanligtvis äter vi mest mackor och dricker te men idag gjorde pappa våfflor. Vi kröp in under filtar och så satt vi ute och åt, mysigt och "somrigt". Idag kunde inte familjen Svensson komma men våra extra-barn (våra familjer har en del såna - underbart) var med. Andreas och Maria har ätit kvällsmat med oss varje onsdag länge nu. Så himla mysigt! Ibland är vi närmare 17 personer dessa onsdagar (det blir så när man har många att hålla av och hålla om) men idag var vi bara 6. Kan vara mysigt att hinna prata lite mer och bara umgås ordentligt också. 

Hur som helst är det fantastiskt med en stor fin familj att dela vardagen med. Att äta tillsammans är mysigt och dessa onsdagskvällar är väldigt viktiga för oss. Den som missar en kväll blir otroligt saknad och förhörd över vad som var viktigare än familjen ;) Härligt ändå. Själv har jag nog bara missat 3-4 onsdagar på 3 år. Men så är det en fin tradition också. 

onsdag och tips takk!.

Hemma från jobbet som idag var väldigt lugnt. Regnat har det gjort hela dagen så vi har bara varit inne. Tror dock jag ska ge mig ut på en promenad snart för att rensa hjärnan och få lite motion. Ikväll kommer fint folk hit på onsdagsfika som vanligt. Mysigt!

Meeeeen. Jag vill ju blogga ju. Har dock världens sämsta inspiration. Just nu handlar bloggen mest om vardagen. Är det det ni vill läsa om? Vad vill ni ha mer av? Mindre av? Give me some ideas!

för tiden går och läker sår, får oss att växa samman. och tiden går, vi lever den - tillsammans.

Igår la han huvudet på sned och sa "jag blir mera säker på det för var dag som går". Att det är vi. Ja, Jonna sa han. Det är du och jag, bara så du vet.

Jag älskar honom. Älskar honom för att han snällt betalar några banankola till mig när jag får ett enormt sug efter just det. Älskar honom för att han bäddar min säng med nyrena lakan, de allra finaste. Älskar honom för att han låter mig göra saker jag mår bra av, för att han lever i  kaoset jag skapar. Älskar honom för att han vet vilket te jag vill ha och hur mycket färg jag tycker köttbullarna ska få innan de plockas ur stekpannan. Jag älskar honom för att han kan mig. För att han känner mig så väl och ändå älskar.

Och jag älskar honom för alla de sakerna som är han. Att han alltid matchar strumporna med tröjan, att han kokar sin gröt lite för länge, att han är larvigt förtjust i stekta ägg och för att han somnar så fort han lagt huvudet på kudden. Älskar honom för att han är pedant med att städa, för att han vägrar öppna julklappen med ännu en pyjamas från sin farmor, för att han alltid luktar gott och för att hans starka armar alltid är redo att hålla om mig.

Ja, vi är ett team han och jag. Vi är starka nu. Stabila. Det gör oss gott, får oss att må bra. Jag är trygg, trygg i den man jag älskar. Tacksam.

om fina stunder som värmer ett redan varmt hjärta.

Nu har jag haft ledigt i nästan en vecka. En fantastisk sådan. Det är dessutom ungefär en månad sedan jag tog studenten. Det känns underbart. Stressen har runnit av mig och jag lever här och nu. Försöker samla på ögonblick att värma hjärtat med. Det finns så många. Jag sparar dem inom mig, tar fram dem då och då och njuter en gång till.

Jag har haft några lugna dagar i Söråsen, jag har gått på loppisar, jag har varit på sjön två dagar, jag har legat på stranden och läst bok, jag har picknickat med fina Maria, jag har blivit bjuden på paj, jag har samlat vuxenpoäng på Ikea med min man, jag har ätit glass (!) och mycket mycket mer. Jag har haft semester.

Nu är jag redo för jobb, taggad för att ge min brukare två riktigt fina dagar framöver. Om tre pass ja om fem dagar väntar ytterligare en veckas ledighet. Jag njuter. SÅÅÅ mycket. Tacksam ända in i själen. Sommaren - jag älskar dig.

Det är fint att lära känna en människa, att se ännu en sida och älska den med.

Jag och Alexander jobbar båda inom handikappomsorgen denna sommar. Eftersom vi har jobb där man arbetar både dag och natt kan de dagar vi är lediga samtidigt räknas på en hand ungefär. Men idag hade vi en ledig dag tillsammans, en efterlängtad sådan. Vi åkte söderut till Jönköping för att gå på Ikea och prova ut en gemensam säng (galet, vuxenpoäng där!) och handla lite annat. Vi träffade Alexanders föräldrar där och blev bjudna på köttbullar (min favoritmat i typ hela världen) på det stora varuhuset. 

Framåt eftermiddagen åkte vi till en strand och fikade och därefter styrde vi kosan mot Eksjö. Där blev det minigolf och ännu ett fika. Jag tyckte det var väldigt mysigt och somrigt att spela golf men min karl blev mest arg. Inte på mig såklart, där har han det största tålamodet i hela världen, men på bollen/klubban/banan/livet osv. Minigolf var inte hans grej helt enkelt... 

Nu väntar en sista dags ledighet för min del innan det är full rulle med jobb som gäller. Men bara i 4 dagar - sen väntar en veckas semester med familjen. Jag hade sådan tur att mitt schema kunde läggas så att jag kan följa med utan att förlora arbetstimmar. Värdefullt! Att dessutom Alexander kunde göra detsamma - ja det är nästan, men bara nästan för bra för att vara sant. 

Hoppas ni alla mår bra och njuter av sommaren. Livet är fint hörrni. 

tänk att du lilla kan läka mitt hjärta och fylla det med kärlek när jag inte trodde att mer kunde få plats.

Idag fick jag låna en liten Emmy från min vän Maria. Jag gick helt enkelt fram till henne och sa att jag tror jag tar lilltjejen en stund och vips så fanns där en liten tjej i min famn. Små fingrar som fastnade i mitt silverhalsband, några vassa små naglar i min mun när fröken bestämt ville ha handen där och en panna lutad mot axeln när nacken blev trött. Små tår att svepa in i filten och en mjuk kind att pussa på. Och en mamma bredvid som fick pusta ut en stund och ta hand om resten av sina barn. 

Jag fick låna skruttan i någon timme medan Maria var taxi åt de andra barnen och jag njöt. Vi kramades lite och sedan var det dags för tupplur i vagnen. Helst hade jag aldrig velat släppa taget om flickan men så är det när man lånar något - det måste tillbaka till sin rätta ägare. Men med hjärtat påfyllt av bebisgos och ett löfte om att få låna ungen igen gick jag hem glad i hågen. 

Sedan dess har jag ätit glass på stan med mamma, pappa och "brorsan" Elias för att fira semestern och nu vilar jag. Promenaden förut tog på krafterna och tråkigt nog blir jag fortfarande väldigt trött av fysisk ansträngning. Men sakta men säkert går det framåt och med en liten unge i vagnen framför sig är det lättare att promenera. Så jag ska låna lilla Emmy fler gånger. Jag mår bra av sånt. 

Kram på er. 

det är sånt som betyder något. det är Du som betyder något. Ni.

förövrigt, saker jag tycker om: när han pussar mig i nacken, att äta vattenmelon, att ta ett kvällsdopp fast att det är för kallt, att höra lilla E skrika "Heeeeeejdå Jonna, vajt ska du?!" när jag cyklar nerför backen, att känna att man gör skillnad för någon, att krypa in under en filt och mysa, att titta på filmer som man vet hur de kommer sluta (då gör det inget om man somnar), att få krypa ner i en säng och slumra i väntan på att mannen ska krypa ner bredvid och veta att han älskar mig imorgon med.

jag har myggbett överallt och idag har jag ätit 3/4 melon - fint är livet.

Idag har jag jobbat och efter det åkte jag, mamma, Alexander och Maria ut till våran extrafamiljs sommarstuga i Blåvik. Där åt vi kvällsmat, pratade om massor, vilade i soffan och kvällsbadade. Nu är vi hemma igen. Jag ska sova nu, är rysligt trött. Imorgon blir vi hämtade av Alexanders mamma för ett dygn ute i Söråsen. Alexanders syster fyller år och vi ska kalasa, läsa böcker, pussa på kalvar och ladda batterier. Jag är ledig nu i underbara 6 hela dygn (!) och ska passa på att njuta ordentligt. Det är lyxen med att jobba i skift och på schema med långa pass - man är också ledig långa perioder. Passar mig perfekt!

Godnatt på er.

för att bara vara med dig, i vår egen värld tillsammans men ändå själva och bara finnas för varandra i det pussel livet är. det är lycka för mig och jag njuter. för livet är vårt och varje minut räknas.

Det här är jag och Lucy. Vi gillar varandra och vi gillar vårt hem Söråsen. Det är fint att som jag ha mer än ett hem, dels ett i stan med min familj men också ett hem på landet med Lucy och hennes vänner. Där kan jag gå och filura, äta lite rabarber, gosa med en kattunge, klappa en kalv, ta en lur på köksoffan eller gå ner till farmor och fika. 

Oftast är min Alexander där samtidigt som mig men vi har våra egna små sysslor på gården, inte alltid tillsammans. Ibland är han iväg och jobbar i stan och då klarar jag mig själv. Egentid på landet är otroligt skönt. Men ibland är det fint att jobba, sida vid sida, alldeles tysta. När korna ska kollas varje dag kanske vi tar varandras händer och går igenom hagen, var och en i sina egna tankar men ändå hand i hand. I stövlar och bland koskit finns mer romantik än man kan tro och kärlek växer även när man bara är - tillsammans. 

Häromdagen tog jag min virkning, svepte in mig i en filt och gick ner till verkstaden. Sedan satte jag mig på en gammal stol och virkade medan Alexander fixade med sin pappas bil några meter ifrån mig. Så höll vi liksom varandra sällskap utan att säga något alls. Jo förresten, jag sa:  

- Alexander, jag gillar vår vardag. 

- Haha, att jag jobbar och du tittar på? 

- Nej, jag "jobbar" ju också ju. Min virkning! Jag menade... det här att vi gör vårt eget, fast ändå ihop. Delar stunder.  

För jag gillar verkligen det. Jag gillar de fem minuterna mellan våra jobbpass när vi kan säga hejochgodmorgonochgodnatt och de nätterna vi båda faktiskt är lediga och kan ligga och prata hemlisar innan vi ska sova. Jag gillar hur han säger till mig när jag ska gå hem från mitt arbetspass (med en stolthet svår att dölja)  

- Det finns en överraskning i din säng. 

- Jasså, vadå? 

- Jag har bäddat den! 

- Åh, tack. Men det sa du ju att du skulle göra förut? Och nu sa du ju vad överraskningen var? 

- Ja? 

- Då är det väl ingen överraskning? 

- Jo, meh. 

- Tack i alla fall! 

Ja, jag gillar vår vardag. Jag njuter av att vara i samma stad eller på samma ställe. Av att kunna vakna bredvid varandra oftare än man vaknar ensam och av att kunna vara vardag. Av att veta att någon kommer vänta hemma på mig imorgon när jag slutat jobba, någon som kommer ta mig i sin famn och säga "Hej snygging, du är fin". 

Jag är så lycklig. Och jag vet hur det känns att inte vara det. Därför njuter jag ordentligt nu. 

och jag är säker att saften kommer smaka fantastiskt nu när vi alla hjälpts åt, så låt oss hjälpas åt att dricka upp den också.

Idag när jag kom hem från jobbet höll mamma och fröken S på att göra flädersaft. Prins I och lilla E ville såklart också vara med så vi fick plocka några blommor till deras mamma också. Vi gör mycket tillsammans och det tycker jag är fantastiskt. Vi har tagit bort staketet mellan våra hus och på vintern skottar vi en liten gång mellan våra hus så man ska kunna gå mellan i inneskor utan att bli blöt i snön.

Den gången pappa gjorde alldeles för mycket pannkakor var det perfekt att ha tre små barn att bjuda in på pannkakskalas och nu när massa jordgubbar var inköpta fanns det ett gäng provsmakare. Vi är nästan som en stor familj, lånar saker av varandra (på tal om det kommer Camilla in när som helst och letar efter en klänning i min garderob) och delar livet. Det är så underbart.

Fröken S (som dagen till ära har en ängel målad i ansiktet) hjälpte mamma och mig med saften och lilla E stod under stegen och fångade blommor som pappa klippte ner. Prins I höll räkningen så att vi fick rätt mängd blommor. Alla kan hjälpa till med något och alla har något att ge - det tänket gillar jag. För livet blir så mycket lättare när man hjälps åt, och alla kan göra något, även om det bara handlar om att skrika "meeeeeeja Lasse, meeeeeja blommoj till MIIIIIIG" så sött som bara en liten unge kan göra. 

jag lever, jobbar, njuter och mår bra.

Det var länge sedan jag skrev här nu, jag har... inte tagit mig tid. Inte velat använda min dator. Ibland har jag fått lite dåligt samvete på grund av bloggen och alla ni som tittar in här varje dag utan att få läsa något nytt. Men samtidigt tänker jag att ni helst vill läsa bra saker och inte måste-inlägg. Men jag tänkte uppdatera er lite: 

Jag har jobbat på MollysHus (vi säljer fina kläder som du kan se på bilden) i lite drygt en vecka. I den fina butiken har jag hängt flera somrar nu men i år blev det bara en vecka då resten av sommaren är vigd åt annat jobb. Förra året jobbade jag på 4 ställen. I år gick det inte. Det känns faktiskt himla bra. Nu fick jag några dagar i affären med fina kläder och massor av inspiration - underbart. Sedan var det dags för nya äventyr: assistentjobb. 

Ett av de 4 arbeten jag hade förra sommaren är nu det jag arbetar heltid på i år. Det är ett fantastiskt jobb där jag trivs väldigt bra och där jag kan arbeta i mitt tempo och pausa när det behövs. Perfekt för mig och en förutsättning för att jag över huvud taget skulle kunna jobba i sommar. Jag känner mig så tacksam över detta arbete och den frihet det ger då jag jobbar långa pass både dagar och nätter vilket också ger ledig tid mellan arbetstillfällena. Prima skinka!

I övrigt lever jag med min man som också jobbar i schema med nattpass. Vi går om varandra på jobbet (vi arbetar på samma ställe) vilket gör att vi inte är lediga samtidigt så ofta. Å andra sidan får vi träffas korta stunder och ibland hitta lediga timmar här och där mellan passen. Det är värdefullt att få ha ett gemensamt liv, en vardag. Den här veckan är vi båda lediga på torsdag så då ska vi njuta ute i Söråsen, efter imorgon går jag på långledigt med 5 dygn ledig tid. Najs. 

Ja, det var lite uppdatering. Hoppas ni har en skön sommar!

om att vara rädd för trötthet och om att inte riktigt orka.

Idag har jag varit sjukligt trött. Typ som i höstas. Jag somnade en timme före Alexander igår och vaknade en timme efter honom i morse. Efter frukost sov jag en timme till och när jag kom hem sov jag ytterligare en. Hade glömt hur det känns att vara så trött att man inte orkar gå en liten promenad eller ens ta ett varv runt huset. Jag hoppas innerligt att detta är något tillfälligt för annars blir det inte bra. Jag vill orka leva nu ju.

Förutom att denna trötthet skrämmer mig lite och att magen krånglar som vanligt så mår jag rätt bra. Jag tror jag svajar lite nu efter allting i slutet av terminen. Nu är det dags att landa, att ställa om. Och alla sådana omställningar kräver lite mer av mig. Just nu mer energi än jag har.

Jag ska försöka ge mig själv en lugn vecka. Egentligen skulle jag varit ledig nu i 7 dagar men jag fick några pass på fina, älskade butiken Mollys Hus den här veckan. En heldag imorgon som jag hoppas går bra och sedan lite kortare pass. Ofta ger det energi och inspiration att jobba där så jag tror säkert att det ska gå bra.

Men nu ska sömntutan sova. Trots 12 timmar sömn är jag trött. Godnatt.

min midsommarhelg.

Jag jobbade på midsommaraftons dag vilket bara var trevligt. På kvällen var jag bjuden till min vän Li där vi hade knytkalas och grillade tillsammans med fint folk. Vi avslutade kvällen med ett nattdopp i sjön innan jag och mannen åkte till Söråsen. Efter en lång sovmorgon började vi förbereda inför eftermiddagens fest som vi bjudit till. Ungefär samma folk som vi firat midsommar med kom ut till landet och hade en underbar dag. Vi åt rabarberpaj, spelade kubb, gosade med kattungar och pratade. Framåt kvällen tändes grillen och vi dukade upp ett buffébord med pajer, sallader, bröd och annat gott. Sedan var det dags för ett dopp i badtunnan. Kvällen avslutades med sällskapsspel och skratt.

Tänk vad härligt med vänner. Gemenskap. Jag gillar det!

för jag har tagit studenten.

Jag hade en helt fantastisk student. Verkligen helt underbar. Trevlig frukost med klassen, fin avslutning, pirrig väntan, utspring, massa gratulationer på parkeringen, party på flaket och så en underbar fest med massa fina människor. Jag njöt hela dagen, ända från tårna. Så mycket att energin inte riktigt fanns kvar på kvällen och därför blev det ingen sen natt på hotellet för min del. Men jag var nöjd, så nöjd. Stolt över mig själv som klarat av detta år, (och alla år innan det med såklart) och så tacksam för alla människor som delade glädjen med mig. 

Jag gick runt i ett lyckorus i flera dagar efteråt och fortfarande är det blommor överallt i vårt hem. Blommor och presenter. Och stolthet. 

Tack till alla som har stöttat mig i det här och som är glada tillsammans med mig. Det betyder så mycket. KRAMAR. 

om ett dygn att få leva, om en semester och om hur viktigt det är.

Jag och Alexander ska jobba mycket i sommar och tyvärr är våra scheman inte så tajmade. Därför bestämde vi oss för att åka på semester innan vi börjat jobba och sedan åka på en lite rejälare semester i augusti, allt för att få några dagar tillsammans när båda är lediga. 

Vi hade bestämt att vi skulle åka någon gång veckan efter att jag tagit studenten, men vart och hur länge vi skulle vara borta hade vi ingen aning om. Faktum var att vi inte ens visste åt vilket håll vi skulle åka. Vi hade ett tält - det fick räcka. Vi fick ett fantastiskt dygn med tid att göra vad som föll oss in. Det hela slutade med att vi våldgästade Alexanders morbror, lånade deras båt och åkte till en ö på sjön i närheten av deras gård. Så sov vi där, grillade lite och hade det allmänt underbart. Framåt lunch nästa dag rodde vi tillbaka till fastlandet, åkte till Skurugata och upptäcke lite natur innan vi åkte hemåt igen. 

Vi längtade efter våra sängar, så en natt till i tält blev det inte. Med andra ord blev vår veckas semester inte mer än något dygn - men så fantastiskt. Dessa små stunder i vardagen, en timme här och där, kanske ett dygn ibland när resten av livet liksom bara står stilla, de ger så ofantligt mycket energi. 

Dessutom lärde vi oss att man behöver inte mer än ett dygns ledighet för att kunna åka på semester. Små stunder i vardagen finns - bara man hittar dem. Det tänker jag göra. 

om att göra tiden perfekt och att älska varje sekund. om vår tid utan mörkret.

Vi ligger i ett tält, ensamma på en ö i varsin sovsäck. Klockan är strax innan midnatt men det är ljust ute för så är det när det är svensk sommar. Vi har ätit våran banan till kvällsmat och tagit ett kvällsdopp i sjön. Vi ligger där bredvid varandra, tittar upp i tältets tak av röd tunn väv. Du slår undan ett kryp men konstaterar att det är på andra sidan duken så armen stoppas in i sovsäcken igen. Så säger du, 

Jonna, att tälta såhär är egentligen mycket bättre än att sova på hotell. Där är allt så fint, allt är så fixat, så... perfekt. Nu får vi göra det här perfekt istället. 

Och där ligger jag på min kudde, i ett litet tält som antagligen inte alls är uppsatt så som det ska vara, i kanten av ett myrbo och uppepå en massa pinnar och kottar vi glömde ta bort och tänker att 

Den där dagen vi sa ja. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

För hur kan livet bli något annat än perfekt på ett alldeles uppochnervänt sätt när man delar det med Alexander? Med en kille som får för sig att grilla fem köttbullar till kvällsmat över öppen eld eftersom hans flickvän glömt kvällsmaten hemma. Som dansar omkring som en liten indian innan han ska ta sitt morgondopp och som väcker mig med en puss i pannan strax innan det och säger att jag är vacker. Som går två varv till bilen med packningen så att jag ska få vila och som säger att - det här livet gör vi perfekt, tillsammans. 

Det är vår tid nu. Vår tid utan mörkret. Jag är oändligt, djupt och innerligt tacksam. Verkligen.