vissa dagar. ja. då är livet inte lika lätt. idag är en sådan dag. tror jag.

jag vågar mig nära kanten nu.

Idag har jag skottat snö i minst 3 timmar. Det finns rätt mycket snö just nu känns det som. Min familj fick för sig att vi skulle flytta snödrivorna och skotta hustaket idag vilket tog oss hela dagen. Men det är härligt att arbeta med kroppen och med strålande sol och gnistrande snö kunde det defenitiv varit värre.

Jag fick klättra upp på taket och skotta där, och för er som vet var jag bor så förstår ni att jag var liiite rädd. För er som inte vet var jag bor så räcker det nog med att säga att det är högt och brant vårat tak, och att det känns som om man befinner sig på toppen av Mount Everest när man står där uppe. I vilket fall som helst så blev jag uppskickad för att ta bort en meter snö, och det var spännande må jag säga. Pappa knöt ett rep runt min mage, vi la det runt skorstenen och sen ner till pappa som stod på marken och höll i.

Många gånger var repet mest ivägen, jag fastnade och tänkte att det behövs väl inte, det är ju inget att ha. Men ibland var jag otroligt tacksam över att det där repet fanns där och höll mig kvar på taket när det var is under snön och jag halkade. Repet räddade mig och gav en otrolig trygghet. Att veta att mitt liv (eller i alla fall att mina hela revben) helt och hållet låg i min pappas händer vad både skrämmande och tryggt. Jag litar på min pappa. Utan repet skulle jag aldrig ha vågat mig upp på taket, och jag skulle defenitivt inte vågat mig så nära kanten.

Jag drar lite konstiga paralleller ibland, men detta rep kan lite liknas vid min tro på Gud. För precis som repet att ibland mest krånglade till saker och ting och inte kändes nödvändigt så kan min relation till Gud också vara svår och krånglig. Ibland tänker jag att det vore smidigare att inte tro på något och att jag lika gärna kan strunta i att sitta fast. Men väldigt många fler gånger är jag otroligt glad att jag har min tro. Att jag har Någon som håller mig kvar på taket när jag är nära att falla, och att jag har Någon som gör att jag vågar mig nära kanten eftersom jag litar så på att det kommer bära. För jag tror av hela mitt hjärta att jag behöver Honom. Att jag behöver ett rep, en trygghet och Någon som hjälper mig. Utan Honom är jag ingenting.

Om Han inte fanns skulle jag legat i en snödrivna med knäckta ben för länge sedan.

l o v.

det är lov och jag njuter. njuter av att ta dagen som den kommer. att ta en två timmar lång tupplur (för att sedan bli väckt av en lovisa som undrar var jag håller hus när jag skulle varit hos Elias för 20 minuter sedan för att åka till Mcdonalds...hmm. lång parentes där) bara för att man är trött och känner för det. eller att gå lååånga promenader och njuta av ljuset. jag älskar att vara ledig. nu vet ni det. hej.

dagar som denna är man glad att få leva...

....när solen skiner och man träffar en fin vän på stan och går och fikar. När man efter det tar en promenad i solskenet och pratar om allt som måste pratas igen. När man skrattar så att man måste stanna och vika sig dubbel. När lyckan bubblar inom en och man inte kommer på något som är dåligt här i livet. Det är dagar som denna som man är glad att få leva. Tack Gode Gud.

tankar om tro.

Folk undrar och varför jag tror på Gud. Hur jag kan tro på något jag inte ser och varför jag överhuvudtaget kan tro på en Gud som älskar när världen ser ut som den gör. Jag har inget bra svar på de frågorna, inget enkelt och rakt svar. Ingen konkret fakta. Men när jag står någonstans och tittar på stjärnorna och ser denna skapelse, så undrar jag hur någon kan uppleva sånt och inte tro på Gud? Hur någon kan och orkar leva utan att tro på någon som är Kärlek? Hur någon kan tro att allt är en slump och att ingen håller allt i sin hand? Och kanske är den frågan lika svår för dig att besvara, som det är för mig att förklara hur det är att tro?

nästan som en bror.

Tack och lov att Joel finns i mitt liv. Killen som liksom har funnits där sen jag var 51 cm lång och vägde några mjölkpaket. Som har slagit mig och kramat mig. Som jag har fått mig sur hundra gånger men som ändå fått mig att må bra minst tusen. Som har fått mig att grina men som också har fått mig att skratta så att jag nästan går av på mitten. Som puttar mig i en snödriva och mosar mitt ansikte i snön, men som sekunden senare lånar ut sina vantar så att jag ska bli varm igen. Som jag kan prata med i evigheter men som jag samtidigt kan vara alldeles tyst med. Som liksom känner mig utan och innan. och älskar mig
ändå.