01.31 och jag tänker på natten.

klockan är mitt i natten och jag vandrar hem i ett gnistrande vackert kvarter och jag tänker på hur lycklig jag är som har så fina vänner och ett så fint land och så få problem just nu och jag känner mig så lycklig att jag måste dansa runt i mitten av gatan och svänga med armarna och hoppa hoppsasteg bara för att låta glädjen roas lite och jag tänker att det är tur att ingen ser mig för vad skulle de tro? sen tänker jag att vad tråkigt att ingen ser mig eftersom alla sover såhär dax, för om de hade sett mig hade jag och min nattdans i den gnistrande snön gjort även någon annan människa glad. men inatt dansar jag för mig själv och för min värld och om någon ser eller inte spelar ingen roll - just nu är lyckan total och det är bara så underbart att få leva.

hon är en ängel.

det är märkligt. hur jag ibland inte skänker henne en tanke, och ibland sitter här med tårar i ögonen. hur man helt plötsligt kan sakna någon tills man inte vet vart man ska ta vägen, och ibland inte tänka alls.
att det fortfarande kan göra lika ont. minnen och fler minnen. hennes trygghet och lugn, hennes tålmodighet och hennes kärlek.
det är lite mer än 4 år sedan min farmor dog, och ibland saknar jag henne så att jag tror att hjärtat mitt ska gå i tusen bitar. det är fruktansvärt att se hur någon man älskar sakta bryts ner. hur den som alltid varit ens trygga punkt helt plötsligt börjar svaja. och hur man så gärna vill ge något tillbaka, vill ta en del av smärtan som tack för all kärlek man fått. men man kan inte. det går inte. för vissa liv tar slut, innan andra riktigt hinner börja. det gör lika ont för det.

jag minns sista gången jag såg henne. Hon var ovanligt pigg och precis när dörren till det röda huset slog igen ropade jag:
-vi ses farmor!
och det sista jag någonsin hörde någonsin henne säga var hennes svar:
- vi ses, ja det gör vi. vi ses. Hon lät trött men säker.

det är det jag litar på i stunder som denna. när tårarna bränner och jag skulle göra vad som helst för att få smaka hennes bullar och känna hennes kramar igen - att vi kommer ses igen. så älskade du,
vi ses.

you'll be in my heart.

Känslorna är blandade. delar av mig och mitt inre är förvirrat och trött, men samtidigt känner jag mig mer hel och full av kärlek än på länge. En anledning tror jag är den helgen jag varit med om. På ytan en ganska vanlig helg, men ändå känns den väldigt annorlunda. Mitt hjärta är fullproppat med kärlek, och insidan känns varm.

Jag tror att fysisk närhet är viktigt. Det behöver inte vara i en kärleksrelation, utan bara det att få vila i någons famn eller att höra ett annat hjärta slå gör att man själv fylls på med energi och värme.

I fredags när det var andakt på tonår satt jag och lutade mig mot J's axel och bara kände hans lugn och trygghet "rinna över" till mig. Som om det faktiskt var möjligt att ge mig den härliga känslan bara genom att vara nära.
Hela lördagen var jag sedan ledare på en barnkördag och jag vet inte hur många barn som bars i mina armar i de 7 timmarna. Det känns nästan lite heligt när ett barn lägger huvudet tillrätta på ens axel och sluter ögonen. Som om jag i detta fall var den som fick visa på trygghet och kärlek.

Alla barn som var mig nära hela dagen, som lekte med mig, grät, skrattade och busade fyllde mitt hjärta på ett sätt jag inte kan förklara. Men det lämnade ett avtryck i mitt inre, och fyllde på mitt hjärta. Jag har lärt mig att det finns få saker som kan kännas så bra som att få vara någon riktigt nära. Sådär så att man känner en annan människas hjärtslag. Sådär alldeles, alldels på riktigt.

ett barns funderingar.

Det är kväll och jag sitter i soffan med Isac, 4 år bredvid mig. Vi tittar i en
barn(!?)bok med bilder på olika fordon och han slår upp en sida med stridsvagnar och soldater. Han frågar mig:
- Jonna, vad gör soldater? Vad gör de för människor? Vad är det där för maskin?, säger han och pekar på en stridsvagn som ser ut att kunna meja ner ett helt hus. Vad ska den där bomben användas till? Vem ska de skjuta på med kanonen? Jag tänker en stund.

Hur förklarar man för ett barn att världen inte är så god som den ser ut? Att de där maskinerna används för att döda? Att människor kan vara så osams att de faktiskt har ihjäl varandra? Hur förklarar man det för en pojke som forfarande tror att världen är rakt igenom kärlek?

Och sedan slår mig tanken att detta inte borde behöva förklaras. Att det inte borde finnas stidsvagnar i en barnbok, eftersom inga stridsvagnar och bomber borde finnas överhuvud taget. Men nu finns de, och jag vet fortfarande inte om jag svarade rätt när jag försökte göra den fruktansvärda sanningen begriplig för en fyraåring som vill ha svar på allt.

Jag tror inte att det hjälper att ljuga. Att säga till Isac att de där vagnarna och bomberna inte används. - För förr eller senare kommer han gå förbi tv:n när nyheter och bilder från krig utspelar sig, och nya frågor kommer dyka upp i hans huvud. Om varför människorna ligger i högar och inte rör på sig, och varför det där barnet ser så ledset ut framför totalt sönderbomnade hus. - Men jag tror samtidigt inte att det är rätt att ta ifrån honom den fria och goda syn han har på världen. För det är trots allt den bilden vi alla borde ha.

Så många av hans frågor blev obesvarade, men försiktigt försökte jag förklara hur länder blir osams ibland. Jag riktigt såg hur han tänkte och försökte förstå. Förstå något som jag av hela mitt hjärta önskar att han aldrig skulle behöva beröras av.

300 sekunder.

jag har haft ett underbart lov. jag har träffat mina vänner, sett massa film, gått promenader och lärt känna gamla vänner ännu bättre. det är vad jag kallar ett lyckat lov.

det är märkligt hur man kan träffa människor flera gånger i veckan, ja kanske rent av varje dag, och ändå inte känna dem särskilt väl. det skrämmer mig lite. ni, mina klasskompisar till exempel, hur mycket vet vi om varandra? tar vi oss tid att lära känna varandra? eller kommer vi inse om några månader att vi borde ansträngt oss för att förstå, lära känna och tycka om varandra?

igår var jag på cellgrupp. (vi är 9 personer som ses en gång i veckan och pratar om olika ämnen, till exempel status, Gud, pengar, döden. vi fikar och ber. jag älskar det!) i alla fall - igår var ämnet: Lyssna.

Vi fick en lapp med frågor t.ex hur tänker du dig ditt liv om 15 år?, och sen skulle vi utifrån de frågorna berätta om oss själva i 5 minuter. de andra var tysta och vi lyssnade verkligen på varandra. det var häftigt att inse hur lite vi vet om varandra, och hur mycket man kan få veta på 5 minuter. så många nya tankar som väcktes, och jag insåg att man kanske har fler likheter än man tror med vissa personer.

vi lärde oss att det är skillnad på att höra och på att lyssna. och på att man på 5 minuter kan komma en person väldigt nära och även öppna sig väldigt mycket. så kära ni, ska vi se till att lära känna varandra bra nu de sista månaderna? så att vi slipper stå där i maj och inse vad vi borde gjort? ska vi börja lyssna på varandras tankar och själva berätta mer om oss själva?
5 minuter är kanske ibland allt som krävs.