om att misslyckas med att åka en karusell i taget.

Det är så konstigt att tänka sig att människorna jag här får vara så otroligt nära inte fanns i mitt liv för 6 månader sedan. Att jag aldrig hade träffat en endaste en av dem som jag nu inte kan förstå hur jag ska klara mig utan när terminen är slut. Just nu går jag runt i någon slags konstigt känslokaos av total lycka över allt jag får vara med om här, över alla relationer jag får ha här och över hur underbart livet är - kombinerat med en hjärtesorg över att det en dag kommer ta slut och aldrig mer bli såhär igen.

Hur ska jag klara mig utan alla de fina fina personerna som blivit en så självklar del av mitt liv? Blir alldeles grinig när jag tänker på det. Så jag försöker låta bli. Det går.. ganska dåligt faktiskt.

om att få en extra syster.

Igår kväll låg vi i hennes säng och funderade på vad vi inte visste om varandra. Jag berättade om barnkören jag varit med i och om vem jag var kär i när jag gick i lågstadiet, och hon om hur hon i sin barnkör alltid mimade för att hon inte visste hur man sjöng. Vi skrattade åt varandra och hur fint det är att finnas till. Och någonstans där blev vi väldigt trötta, knäppte våra händer och bad vår kortaste godnattbön hittills innan vi somnade, tätt ihop i hennes säng. Nio timmar senare vaknade jag, fortfarande alldeles intill och alldeles varm i hjärtat. Över att ha en så fin vän som den jag råkar dela mitt hem och vardag med detta år. Över att dygnets vakna timmar ibland känns för få för att räcka till för varandra, så att vi ibland också sover i samma rum.

Och nu ler jag över att jag får sitta, hurven och lite småhängig i hennes fotölj, ätandes popcorn med sked (för att inte kleta ner mina tangenter) samtidigt som hon sitter i sängen två meter bort och läser. Över att vi får dela livet här, både när vi gör något särskilt och när vi inte gör någonting alls.

Och för att det faktiskt tar en stund att komma på något hon inte vet.

om att vara glad för att någon annan är det i mitt hem

Jag är så tacksam över mitt och Ellens hem här på Svf, våra två rum som fler än vi känner sig hemma i. Som folk kommer in i för att bara säga hej, kanske somna i någon av våra sängar en stund eller bara hänga i. Jag är tacksam över att det ofta ligger ett par skor i vår hall som tillhör någon annan än oss, att handduken märkt med "vänner" faktiskt får användas ibland och över att vi är så överens om att folk är välkomna till oss. 

Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om. 

Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)

Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint. 

Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem. 

Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det. 

om att vara en folkis-familj och om hur fint det är.

Det var så fantastiskt fint att komma tillbaka hit till Svf igår kväll, kramar och "hej hur har du haft det?" och så. Denna plats på jorden har verkligen blivit ett hem och människorna här en extra familj. Här har vi liksom inga syskon eller föräldrar, så vi skapar vår egna lilla nya folkis-familj. Det är precis så fint och konstigt som det låter. Vi hjälps åt med saker som ska fixas och delar med oss av vad vi har. Det blir så mycket smidigare och roligare och alltigenom bättre på det viset. Jag lagar någons byxor och någon annan fixar min dator när den krånglar, en tredje tar disken en extra gång medan någon annan städar köket. Någon lånar ut sin bil och en annan tvättar som tack. Jag tycker om det sättet att leva väldigt mycket. Att ta vad som finns och göra det bästa av allt - tillsammans.

Vi bor nästan hela klassen i en och samma korridor (och många av de som inte bor i detta hur är ändå här alla sina vakna timmar), vi delar ett mini-kök och ett vardagsrum och det går hur bra som helst.

Ikväll har jag, Ellen och Lydia bakat semlor som vi imorgon ska bjuda klassen på. Och vi hade visserligen ingen bakmaskin, vi fick röra med ett salladsbestick i en kastrull som bunke och en tårtspade fick bli degskrapa. För visst är det lite si och så vad som finns här och så, men vi blir bra på att tänka positivt, improvisera och göra saker på ett nytt sätt och under tiden ha väldigt roligt.

Ja, jag är otroligt tacksam för vardagen här, för min folkis-familj och allt jag får uppleva.

Gå bibelskola vänner. Det är typ det bästa jag gjort. Någonsin.

Om ben som börjar orka igen, om parkbänkar som jag inte längre behöver sitta på.

När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.

Jag sprang i nästan 7 km.

Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.

Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.

Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.

Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.

en lovdag.

Idag är min andra och sista lovdag i Tranås och en hel del saker ska jag försöka hinna med. Går igenom en himla massa foton från de senaste månaderna och sorterar, och sedan tänkte jag ringa mormor och fråga om vi ska äta lunch ihop idag. Så behöver jag städa, packa, kanske träna och så vill jag helst hinna pussa på mina grannbarn innan klockan blir halv 5 och jag får hämta min man på stationen. Ja, egentligen borde jag väl hinna utan problem, men så vill en ju helst inte stressa...

Jaja, vi får se vad som hinns med. Det är ju lov trots allt, och när det är lov hör det också till att man ligger i soffan i sin morgonrock och gör ingenting - för att sedan vila efteråt.

om en församling på hal is - och varför vi ska vara där.

I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då. 

Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.

Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj. 

För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10. 

Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen. 

Så "snart" säger jag. 

Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först. 

Han såklart. 

om längtan.

imorgon åker han norrut, han den där som jag är kär i. och så får vi 3 hela dygn tillsammans. hur fint?

jättefint.

om några dygn hos vänner, dagar att spara länge länge i hjärtat.

Det här med att ha fina bilder på sin blogg... det brukar inte vara min grej. Men så tänkte jag att äh va 17, det kanske inte måste vara superkvalité på alla bilder för att de ska få vara här. Suddiga mobilfoton i konstiga ljus kanske är bättre än inget, åtminstone ibland? Jag har nämligen några fantastiskt trevliga dagar bakom mig som jag vill visa för er. Så nu kör vi - med skruttiga bilder och allt.

Vi har lov denna vecka, och trots att vi träffar varandra nästan dygnet runt på skolan så tänkte vi "varför inte tillbringa lovet ihop med?". Sagt och gjort - några av oss bestämde sig för att under några dagar ta en liten turné runt om i södra Sverige för att hälsa på hemma hos varandra. Himla bra grej, för visst känner vi varandra otroligt väl på ett sätt, samtidigt som vi vet väldigt lite om varandra på ett annat plan. Nu fick två världar "hemma-världen" och "svf-världen" smälta ihop för några stycken, och det var väldigt fint att få vara en del av det.

Vår turné började i Tibro hos Erik. Jag och Ellen tog tåg och buss dit och övriga åkte bil, och när vi väl var framme allihop gick vi på ett jättemysigt café. Sedan promenerade vi runt i det lilla samhället, kollade in olika ställen som på olika sätt format Erik och sådär. Vi kollade in hans hemförsamling och handlade mat på hans Ica och föll pladask för alla fina hus. Sedan gick vi husesyn och landade i Eriks soffa i innan vi lagade kvällsmat.

Här är Erik, måttligt road över "posera nu fint framför ditt hus"-uppdraget. När vi ätit gott tillsammans med Eriks familj spelade vi spel och somnade sedan allihop i en hög i vardagsrummet till Pelle Svanslös-film som någon vänlig själ stängde av framåt småtimmarna. 

Elias och Johannes skulle vidare på andra äventyr redan nästa morgon, men vi andra gick och matade änder (det var mitt bidrag till aktiviter att hitta på.. hur tänkte jag där kan man fråga sig?). En and bet mig i tån och brödet tog slut, så vi packade picknickväskan och begav oss ut och åkte pulka och fikade vid kyrkans scoutstuga ute på landet istället. Det var fantastiskt fint. Väl hemma igen åt vi lunch, kollade fotoalbum och packade väskorna för nästa anhalt. Så tog vårt dygn i Tibro slut, Erik skulle på skidläger och vi andra åkte vidare.

För jag, Ellen och Anna fortsatte vår lilla tripp till Lidköping som Ellen kommer ifrån. Hennes bror hade lagat en rysligt god kvällsmat till oss och vi hade en lugn kväll i soffan framför melodifestivalen. Trötta efter alla nya intryck somnade vi alla tre i en alldeles för smal säng och rätt trötta nästa dag gick vi på gudstjänst i Ellens församling. Var väldigt, väldigt fint.

Här har vi Ellen som på samma sätt som Erik fick posera framför sitt hem. Hon tog oss sedan med på en promenad genom staden och en liten biltur där vi fick se olika platser som betytt mycket för henne. På söndagskvällen tittade vi på gamla foton och sedan gick vi på yoga (hahaha, var konstigt och sjukt bra på samma gång!) tillsammans med Ellens mamma. Efter det åt vi god frukost-kvällsmat (bästa!) tillsammans med familjen. 

Nästa morgon, efter ännu en natt i Lidköping åkte vi norrut mot Hallsberg där Anna vuxit upp. På vägen stannade vi till hos Ellens vän som bjöd på fika.

Hos Anna gjorde vi samma sak som vi gjort i Lidköping och Tibro. Vi kollade in stan, platser som har många minnen, fotoalbum och kyrkan. Annas mamma gjorde den godaste laxen i världshistorien till kvällsmat och Ellen och jag var heeeelt slut efter alla nya intryck så vi segade mest hela kvällen. (återkommande tema märker jag..haha)

Nästa morgon gick vi promenad genom staden, kollade in Annas gymnasieskola och gick över en massa järnvägar. Solen sken och vi var lyriska efter några helt fantastiska dygn. Sedan åkte jag hem på tåget och landade i Tranås och det var väldigt fint det med. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt dessa dagar, inte hittat på en massa saker. Vi har promenerat, spelat spel, tittat på bebisbilder, ätit mat och tagit det lugnt. Men vi har fått göra det i varandras hem, och det är något särskilt med det minsann. Jag är så tacksam för dessa dagar, verkligen. 

just här och just nu.

Jag sitter i min fåtölj i mitt rum här på Hemgården. I rummet intill sitter mina vänner och spelar de nya spel som kom med posten idag. Jag hör hur Erik förklarar hur Bohnanza fungerar för någon som aldrig spelat det förut. Han lyckas alltid förklara på ett sånt där pedagogiskt sätt som jag aldrig kan. John klev precis in här och frågade om han fick limma fast mässingsknoppen på min sänggavel som jämt och ständigt trillar i golvet. Eftersom den för cirka en timme sedan för första gången landade på min fot när den gjorde det sa jag ja. Så nu står han här intill och skruvar i min säng. Och jag, jag sitter här och ska försöka få ner spretiga tankar till en predikan. Om att välja att älska även när man inte vill tror jag den ska handla om. För det är ju inte det lättaste direkt, men jag tror det är det vi är kallade till.

Ja, just precis nu på hemgården limmar någon i min säng, jag hör skratt från uppehållsrummet, min dator laddar snart ur och jag lyssnar på musik och väntar på att jag ska kunna formulera mina tankar.
Välkommen till ett ögonblick härifrån. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.