om en dag jag nästan orkat och om hur jag kanske orkar imorgon med.

I morse blev jag hämtad av min fina mamma hemma hos Alexander och så körde hon mig till jobbet. Sådan lyx minsann, att slippa komma genomsvettig till jobbet efter många uppförsbackar på cykel på vägen dit. Sedan jobbade jag intensivt i autismgruppen (som jag vikarierat mycket i sedan i höstas - så spännande, lärorikt och utmanande) för att sedan cykla till stan. Där fick jag ta emot en bollpump som en sportaffär skänker till Nuru och besöka en tant som ville skänka garn till min resa. Jag ska nämligen lära ungdomarna där att virka och en massa gulliga tanter från alla håll och kanter ger mig garner att ta med.

Jag utnyttjade nyckeln jag har till Alexanders lägenhet och värmde min lunch när jag äntligen fick sitta ner kl 14. Hungrig som en ulv var jag eftersom ingen kommit ihåg att lägga in en lunchrast i mitt fullspäckade jobbschema för dagen. Efter det däckade jag i kyrkans soffa tillsammans med två fina fina vänner som jag har en bönegrupp med. Vi pratade om livet, kramades och bad tillsammans innan det var dags för en ledarkväll i kyrkan. Givande samtal och god mat - härligt.

Dock är sådana här dagar egentligen för intensiva för mig. Nu ligger jag i min säng, hemma efter en lång dag. I morgon ska jag också jobba, och på eftermiddagen ska jag träffa min fina kompis som jag är kontaktperson åt. Vi ska ha en mysig eftermiddag hemma hos mig innan vi går på konsert. Efter den ska jag hem igen. Så är det bara. Behöver det och vill det.

Det är väl dags att inse att jag inte är tonåring längre, och att jag gärna går och lägger mig före klockan 22 en fredagskväll. Sova är ju faktiskt väldigt skönt.

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

som jag längtat efter att få skriva detta, efter att få uttala orden. var glad med mig.

Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!

Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.

Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.

Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.

Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.

HURRA.

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

om ni kanske vet något som inte jag vet så kan ni ju säga till.

Här dricker jag något så vansinnigt äckligt som koleravaccin. I övermorgon ska jag dricka ett glas till och efter det är det bara tre ynka tabletter kvar och sedan är jag klar med vaccinationerna. Läget är typ oförändrat, jag har massor att fixa och är allmänt nervös och stressad inför resan men lite bättre känns det ändå nu. Hoppas på att få känna lugn inför resan så småningom, men hur det än blir så kommer det nog lösa sig. Intalar jag mig i alla fall. 

Jag är fortfarande mycket mer stresskänslig än jag var tidigare och särskilt jämfört med vad som är "normalt". Därför blir jag lite extra skör just nu när så mycket ska fixas och ordnas med. Så mycket viktiga saker. Jag försöker ta hjälp av nära och kära men ändå är mycket svårt att veta hur det ordnas bäst. Mamma ska fixa allt med reseapotek och pappa tar hand om bank och försäkringar. Om någon har tips eller råd i någon av dessa frågor - eller framför allt - i vad i hela friden man ska tänka på i allmänhet, snälla kommentera och hjälp mig. 

om att fixa saker man inte har en aning om hur man fixar.

Just nu är det mycket som händer, och ändå ingenting. Jag försöker förbereda mig inför resan samtidigt som livet liksom rullar på. Det är svårt. Senaste veckan har varit jobbig, haft mycket resfeber och inte velat lämna Sverige. Försöker tänka positivt men tanken på att åka från tryggheten här hemma har varit jobbig.

Listan på saker som måste fixas innan jag åker är lång. Jag märker tydligt att det finns många fördelar med att åka genom tex en folkhögskola som hjälper en med förberedelser och delar ansvaret. Jag får liksom sköta allt - själv. Det är rätt svårt när man aldrig rest ensam innan och definitivt inte till ett land med så annorlunda kultur än den man är van vid. Men det kan inte bli mer än fel. Och sakta men säkert kan saker bockas av från den långa listan. Idag till exempel så kom försäkringspapper hem, så att jag förhoppningsvis får behandling om jag får rabies eller så att sjukhuset hjälper mig om jag blir allvarligt sjuk.

Om ni undrar varför det inte händer så mycket här är det helt enkelt för att jag har väldigt mycket annat att göra. Samtidigt som jag är trött, sover mycket och är nervös. Yiihu.

om ett lugnt lov och sköna dagar.

Ojoj, bloggen har visst tagit jullov den också. Men nu ville jag tala om för er att jag lever, att jag haft en väldigt mysig jul och att jag mår bra förutom en eländig förkylning som aldrig tycks släppa. Jobbade intensivt sista veckan innan jul och därför passade det mig bra med en lugn vecka därefter. Vi har varvat mys framför brasan i Söråsen med mys i min soffa här hemma hos familjen. Jag har läst böcker, tittat på film och bara tagit det sådär oförskämt lugnt som man får när det är jullov och man ska vila. 

I morgon åker jag, Alexander, mormor, mormors syster och min familj till min moster utanför Vimmerby för att fira mormors (och lite min) födelsedag. Sedan väntar ett besök i Söråsen innan jullovet officiellt är slut. Men jag, jag tänker ta mig en veckas lov till. Bara för att jag kan, vill får och behöver. 

Kram på er.