Den bästa stunden.

Efter en lång dag med 14 timmars jobb landade jag för en stund sedan här. I dubbelsängen som vi fått av mamma och pappa i mitt nya rum på vinden hemma. Att få krypa upp här, liksom landa efter en lång dag och varva ner - det älskar jag. Särskilt idag eftersom jag vet att jag är ledig (äntligen!) imorgon och därför kan njuta av att en sovmorgon väntar. Så fantastiskt skönt! 

Jag jobbar rätt mycket just nu. Lite för mycket eftersom jobbet är så intensivt och allting är nytt. För första gången har jag ett sommarvikariat som undersköterska inom hemtjänsten. Det är ett fint jobb och så viktigt, men jag blir helt slut. Så därför är det skönt med två hela dygn ledigt. I slutet av nästa vecka byter jag jobb till personlig assistent på ett ställe jag jobbat mycket de senaste åren. Det känns skönt att veta hur allt funkar från början så man känner att man kan göra ett bra jobb. 

Men innan dess ska jag njuta av lediga dygn. Jag har 5 saker planerade under dessa dagar. 

1. Lunch med min man

2. Spela kort med mormor

3. Äta godis i Andreas soffa ihop med fina vänner

4. Äta på resturang med min man igen

5. Se på film och ha en lugn skön fredagkväll med Alexander

Ja, detta ska bli såå skönt. Godnatt på er!

om den största gåvan jag fått.

Det plingar till i mobilen. "Jag är glad att få vara din" står det. Hjärtat blir varmt och jag ler ett sådant där nyförälskad leende trots att ingen ser. För det känns så bra, så viktigt.

Det är en gåva att få dela sitt liv med någon. Det är det svåraste jag någonsin gjort och antagligen bland det svåraste jag kommer att göra. Det är läskigt, komplicerat, och många gånger krångligt. 

Men det fina, det som väger så mycket tyngre - det är glädjen och tacksamheten över att mitt i alla val, vägskäl, beslut, drömmar, längtan och viljor vara två. En Jonna och en Alexander. Ett vi med två jag och två du. En flicka och en pojke som vid det här laget fått leva många dagar tillsammans och som hoppas på många fler. Och en flicka och en pojke som levt ihop fast på olika kontinenter en hel årstid. Och som växte av det, närmare varandra, fast från olika håll. 

Och som båda är glada att få vara den andras. 

För jag är så glad att få vara hans. Så innerligt tacksam att jag fått den gåvan att förvalta. Och så lugn i att vi inte är ensamma, utan med oss har vår tro på en Gud som är med oss i allt. Det är fantastiskt det där med att han är min. En vän skrev "knäppt och bäst" om hur det är att ha någon att dela sitt liv med. Känslan av att vara någons. Hon har så rätt. Knäppt och bäst, det är precis vad det är. Och mest av allt är det en enda stor gåva.

Och jag försöker ta emot med öppna armar, älska av hela mitt hjärta och bara vila i hur fint det är. Det här med att vara två. 

om att vänta på orden, orden för er.

Jag tänker så mycket nu. På om hur det var att leva i ett land där man som vit var konstant var annorlunda och dessutom terrorhotad. På hur otroligt givande det var att få möta människor som levde på ett helt annat sätt än jag och verkade trivas bra med det. På hur det var att gå på ett av de fattigas sjukhus, be för döende barn och deras gråtande mödrar som trängdes i sängarna där inget hopp fanns. På hur det kändes att kliva fram genom leran inne i slummen på väg till skolan som jag fick förmånen att älska. På hur det kändes att ligga på ett toalettgolv med de vidrigaste kramper i magen många många timmar bort från den trygghet och familj man vill ha nära när man mår dåligt. På hur det var att kyssa en giraff och vara några meter ifrån en helt fri elefant som tog sig lite käk i ett träd. På hur det var att tillhöra en liten minoritet av äckligt rika människor som kunde gå på resturang och äta både middag och efterrätt när man några timmar tidigare sagt nej till svältande barn som bad om mat. Och på hur det var att möta en så konkret glädje och tacksamhet hos människor som inte hade någonting, som med sin inställning förvandlade det allra tyngsta till lycka.

Jag vill berätta för er. Jag vill ta er med. In på sjukhusen, in i slummen, in på de rikas resturang och ut på savannen. Jag vill berätta om den skam, lycka, stolthet, rädsla, ilska, oförstående, kärlek, trötthet, likgiltighet, saknad och glädje jag kände. Jag vill dela med mig av de stunder jag fick uppleva.

Men det går inte just nu. Jag hittar inte orden, kan inte formulera mig och kan inte välja. Välja vad av allt som ska få bearbetas ännu en gång.

Men någonting händer i mig just nu. Saker som legat gömda sedan jag kom hem bubblar nu upp till ytan. Kanske för att jag först nu tillåter mig att känna efter. Orkar med att gå igenom allt i huvudet en gång till. Och kanske kommer ni få följa med. Jag vill det, jag tror det är viktigt.

Men jag väntar på orden. På att lite av alla de tankar, känslor och minnen som finns ska vilja bli berättade. Kanske inte just nu. Men en dag hoppas jag. Snart.

om ett misslyckande i mitt husmorspyssel.

Vi har en enorm fläderbuske i vår trädgård och just nu blommar den för fullt. Mamma har gjort massa flädersaft och jag ville testa att torka blommorna för att göra te av dem. Sagt och gjort, jag plockade ett gäng blommor, repade av själva småblommorna från "kvisten" och la dem på plåtar på bakplåtspapper för att torka. De har nu legat i vårt uterum i solljuset i några dygn och har torkat fint. Så för en stund sedan gjorde jag min första kopp te på hemmagjort, ekologiskt, närproducerat te. Det låter ju hur bra som helst, om det inte vore för den saken att det var svinäckligt. Alltså verkligen förskräckligt. Hua! 

Men jag har läst att man kan använda torkade fläderblommor som strössel och smaksättare i till exempel fil eller yoghurt så det testade jag, och det var gott. Så ja, lite nytta kan jag få av mitt te i alla fall eftersom det verkligen inte kommer drickas upp. 

Jag tycker om att pyssla och vara lite husmoderlig. Ibland går det åt skogen, som denna gång, men då får man försöka hitta andra sätt att använda resultatet på. Några gånger blir det tvärt om mycket bättre än förväntat så man kan ju inte låta bli att försöka vara lite kreativ bara för att det ibland blir äckligt, fult eller allmänt dåligt. Det vore ju hemskt tråkigt. 

Så, någon som vill komma och äta lite fläderyoghurt? 

om en natt som aldrig blir mörk. om om de som aldrig får uppleva det.

En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.

För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.

Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.

En dag med Elin.

I söndags tog jag tåget norrut och hälsade på min vän Elin. Det var en otroligt mysig dag fylld av prat, gott att äta och skratt åt mycket. Elin har en bebis i magen, så vi hann ju prata en hel del om längt efter den också. För inte ska hon få ha hen helt för sig själv inte, nej ibland tänker jag låna ungen, pussa på den och gosa tills jag nästan går av. Sånt har man vänners bebisar till minsann. 

Förutom att se fram emot en ny person att lära känna så bakade vi rysligt goda muffins, promenerade till en kolonilott som vi lånade för fikapaus, vilade på en filt i gräset, tittade på bilder från Kenya och nickade i samförstånd kring hur lite svenskt lösgodis kan rädda en vidrig hemlängtan i en kultur man inte förstår. Det är nämligen så att Elin bott i Tanzania i 8 månader och därmed kanske mer än någon annan jag pratat med efter våren i Kenya vet hur det kan vara, kännas och inte funka. Det var fint att en en gång se tillbaka på resan. Jag gör det ju hela tiden, men mer konkret när jag får berätta för någon. Och ibland är det enklare för någon som liksom gjort en liknande grej själv, där det som är rätt självklart för mig även är det för den som lyssnar. 

Efter 8 timmar i Linköping tog jag tåget hem igen, glad i hjärtat och tacksam över en vän som E i mitt liv. Det är bra fint. 

om några dagar i paris och om vårt älskade land.

För några veckor sedan var jag i Paris i 4 dagar med 3 av mina allra närmsta vänner. Det var helt fantastiskt. Vi hade inte särskilt mycket krav på vad som skulle göras, men hann ändå med väldigt mycket trevligt och fint och vackert och roligt och alldeles underbart. Vi bodde på sjätte våningen på ett litet alldeles lagom fint hotell väldigt nära Notre Dame och fyllde dagarna med picknick vid Seine, turistbuss-tur, uteserveringar, shopping, prat, promenader och en massa "åh, titta där vad fint!".

Paris var verkligen en väldigt vacker stad och jag är så glad att jag åkte dit. Men för varje gång jag lämnar Sverige inser jag mer och mer hur mycket jag älskar vårt land. Hur otroligt mycket jag uppskattar ren luft, bra trafik, säkerhet och naturen. Det gör mig ont i hjärtat att det finns folk som tycker att vi ska hålla den skönheten för oss själva, inte dela med oss av vårt land. Fy för det säger jag bara. Det kunde lika gärna varit jag som behövde fly, som inte kunde bo kvar i det land jag säkert också helst hade velat stanna i. Det kunde lika gärna varit du. Så nu tar vi oss i kragen, vågar stå upp för alla människors lika värde och rättigheter och ser till att valet i september inte bidrar ännu mer till de sjuka åsikter som uppenbarligen finns lite här och var. Det är vårt land - inte bara mitt eller ditt. Vårt - det betyder att det tillhör fler än en. Fler än dig och mig. Så det så. 

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta.