varför ni inte hör ifrån mig.

Jag håller på och trappar ner på mina mediciner just nu. Mår lite konstigt om jag ska vara ärlig. Dessutom är jag sjuk och trött och jobbar mer än jag orkar. Så. Vi hörs om ett tag. När jag är på benen igen. KRAM.

Förresten.

TACK ni som kommenterar. Ni är (tyvärr) inte så många, men det ni skriver betyder så oerhört mycket. Tack även till er som hör av er på andra sätt och berättar att ni blivit berörda/upplyfta/peppade/mer förstående av att läsa vad jag skriver. Ett extra tack till dig "J" som pratade med mig en natt för några månader sedan. Jag bär dina ord i mitt hjärta.

Ibland funderar jag på att sluta skriva här. På att jag kanske ska sluta vara så öppen och ärlig med hur livet är mot mig. Men då tänker jag på er, på er som vågar säga att ni varit med om samma sak eller känner någon som varit det. Som talar om att mina ord har hjälpt er.

Det är för er jag skriver.

för du har fått min kärlek, min tid och min omsorg. Kanske var det ett sätt att ta hand om mig själv?

Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland. 

Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag. 

Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark. 

Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag

att den största bedriften var att försöka. 

för dimman kommer, löven ändrar färg och hjärtat stannar en stund.

Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas. 

Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste. 

Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen. 

Det får det inte blir. 

Det orkar jag inte. 

Det kommer det inte bli. 

om för små jeans och hur det kan vara alldeles fel. för mig. för nu.

Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på. 

Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid. 

Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu. 

för tiden går och jag med den, vi hittar balansen tillsammans.

Livet rullar på. Jag har fått betydligt mer jobb än jag vågat hoppats på vilket är fantastiskt skönt. Det betyder dock väldigt mycket mindre tid för dator, pyssel och annat trevligt - typ bloggen. Hoppas snart vara lite mer aktiv här igen, jag älskar ju att blogga!

I morgon ska jag vara fritidspedagog hela dagen och likaså på onsdag. Torsdag är jag personlig assistent och i helgen jobbar jag natt som assistent igen. Ja ni ser, jag får ihop mina timmar. Det går bättre nu med balansen och jag har lovat mig själv minst två lediga dagar varje vecka. Eftersom jag jobbar varje helg fram till oktober blir dessa lediga dagar ofta mitt i veckan och flera gånger har jag tackat nej till jobb just de dagarna. (Det är ju då alla inom skola och barnomsorg kan behöva vabba eller vara lediga). Det tar emot lite men jag vet att jag måste vara rädd om mig själv och inte gå ut för hårt nu i början. Det räcker att jobba heltid liksom, man behöver ju inte fläska på med dygnet runt varje vecka ;)

Hur som helst - imorgon blir en lång dag. En lite för lång kanske. Vilket jag kommer kompensera med en lugn onsdag. Men hur som helst - jag måste sova. Godnatt fina ni. KRAM.