Jag har stängt mina ögon länge nog nu. Undvikt länkarna som berättar om hur människor dör på flykt på stormande hav och om hur de som faktiskt överlever båtresan inte välkomnas när de tagit sig i land. Jag har blundat, lite för att jag inte har orkat se men antagligen ännu mer för att jag inte velat. För att med kunskap följer ansvar - och det har jag aktat mig för att ta.
Det får vara nog nu.
Jag svalde just sista slurken te, ätandes frukost i en nyrenoverad lägenhet, nyligen inflyttad i en kommun där människor verkar ha det bättre ekonomiskt ställt än genomsnittet. Jag sitter här i min sköna morgonrock och äcklas över mitt eget överflöd. Över att jag "för att det är ju ändå lördag" också bredde ett gott kex att äta efter knäckebrödet. Över att jag på riktigt har klagat över att alla mina kläder inte får plats i den lilla garderoben som finns intill min säng. Min nya, breda sköna säng. Över att dagens största problem ofta är grannens hund i lägenheten ovanför min som väcker mig tidigt om mornarna. Jag kan inte påstå att jag har varit blind - men jag har blundat.
Det får vara nog nu.
Senaste dagarna har jag tyckt mig ana en förändring, ser vi skymten av en revolution? Jag läser hoppfulla texter om hur människor organiserar sig, hur ryggar sträcks, hur det skänks pengar och hur namnlistor skrivs på. Jag vill vara med. Jag vill veta vad jag gjorde när mina eventuella barnbarn frågar "var du med då mormor? vad gjorde du de där åren när människor dog på Medelhavet, när ingen ville ha dem?" Då vill jag vara stolt över mig, mina vänner och mitt land. Då vill jag kunna säga: "vi gjorde vad som krävdes och lite till. Och det kändes, men det var det enda rätta."
Det får vara nog nu.
För vi lever i överflöd. Och vi kan ge av vårt överflöd. Men det räcker inte. Nu behöver vi ge av något mer, av något som känns. På riktigt. Vi behöver visa för oss själva och varandra att ingenting är viktigare än ett människoliv. Nu behöver vi lära oss att offra, att ge av det som känns, att dela med oss. För vår bekvämlighet har varit viktigast för länge.
Det får vara nog nu.
Fundera över vad av ditt överflöd du kan skänka. Men fundera också över vad du kan offra. Av tid, kraft, pengar och bekvämlighet. Hur mycket av vad du har kan du ge bort, dela med dig av - på riktigt? Och våga inse svaret, även om det är obekvämt. En hundring mindre i plånboken känns kanske inte - ge då mer. Offra då de pengar du tänkt lägga på kvällens bravader, på nya skor eller på det där nya soffbordet. Hade du råd att prioritera pengarna så är det pengar du egentligen inte behöver. Så är det faktiskt, även om jag som suktat så efter just det senare försöker slingra mig. Att skriva upp dig på en namnlista tar inte lång tid - ge då mer tid och kraft. Bli god man åt ett ensamkommande flyktingbarn. Öppna ditt hem som familjehem. Engagera dig för integration och ett varmt välkomnande Sverige. Ger vi av vårt överflöd offrar vi inte. Vi måste ge mer. Mer pengar, mer tid, mer engagemang. Vi måste förstå det. Jag måste förstå det. Låt det kosta. Andra röster har skrikit högre länge nog nu.
Det får vara nog nu.
Våga vara obekväm. Våga offra. Och när det känns jobbigt och motigt - kom ihåg, det handlar om människor. Om att de ska kunna överleva och sedan kunna leva. Och din bekvämlighet är inte värd ett människoliv. Vårt Sverige kommer förändras nu. Frågan är bara på vilket sätt. Det är du med och avgör. Vad ska du svara den dag då dina eventuella barnbarn frågar dig vad du gjorde? Vad var din bekvämlighet värd? Det är vi - nu - som har makten, chansen, möjligheten att förändra situationen, att påverka vår världs framtid. Så nu gör vi det.
Nu kämpar vi. Tillsammans.
Det får vara nog nu.
Det måste vara nog nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar