Så stolt över mig själv.

Nu har jag en sak, en ynka sak kvar - sedan är jag klar. Jag är så sjukt stolt över mig själv. Det här året har verkligen inte varit lätt. Men jag tog mig igenom det. Jag har läst ifatt alla de kurser som lades på is i höstas, jag har till och med kunnat behålla ungefär samma nivå i betyg. Jag klarade det! Herregud.

Mamma sa häromdagen "Jag kommer ihåg när vi satt där hos Lotta, du jag och pappa, och pratade om hur du mådde. Då var det verkligen inte säkert att du skulle kunna ta igen skolan."  Då räknade vi med att jag skulle behöva ännu en termin i höst för att kunna få mitt slutbetyg. Det var till en början en fasa men jag vande mig vid tanken på ett fjärde år i gymnasiet och accepterade till slut att det troligtvis skulle bli så. MEN - det blev inte så. JAG KLARADE DET.

Idag sitter jag i min studenttröja, jag har skickat in min inlämning och i morgon har jag ett litet seminarium. Jag är klar. Känslan är helt underbar. Jag är så stolt. Jag klarade det. Det gick. Fy 17 vad bra jag är.

om att vara ett vi, ett alltid, alltid, vi. och att vara det genom allt.

Alltid, alltid vi.

Jag är så stolt över oss. Över att vi har klarat denna hemska höst och vinter. Över att vi höll om och höll ut. Över att vi tog oss igenom det. 

Jag är en öppen person som kan dela med mig till många av det mesta. Men det allra allra innersta, det har ingen förutom Gud sett. Av alla människor som finns i mitt liv är ändå Alexander den som kommit mig så nära det går. Som vet allt och lite till. Jag kan visa allt för honom, berätta allt för honom och dela allt med honom. Det är fantastiskt. 

Idag väckte han mig med pussar, körde mig till sjukhuset, höll mig i handen hela vägen, torkade mina tårar, höll min arm för att hjälpa mig genom undersökningen, torkade bort allt jag hostade upp timmen efteråt, pratade med mig fast jag inte var vaken, lyfte upp mig så jag kunde dricka, torkade ännu fler tårar, skötte all kontakt med personalen, hjälpte mig till blodprovet, hämtade saker i bilen som jag glömt, hjälpte mig när jag mådde dåligt på provtagningen, hjälpte mig på toaletten, höll i mig vart vi än gick och såg till att jag mådde så bra som möjligt. Inte en enda gång ryggade han tillbaka och vek av från min sida. 

Jag hade aldrig klarat den här dagen utan honom. Men jag hade heller inte klarat det senaste året utan honom. Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu. Man tvingas liksom bli det när man älskar varandra och den ena parten är sjuk. Jag har inte orkat dölja något, vare sig det handlar om mörker eller om slangar i halsen och han har hanterat det så bra. Jag är så stolt över honom som har orkat, över hans mod. Men också över mitt eget. För man känner sig inte så värst het när man kräks och visar mörkret inom sig för någon man vill ska tycka man är snygg och underbar. Det har varit läskigt, så otroligt utelämnande. Samtidigt är jag trygg nu. I dag var jag bara tacksam och glad över att ha honom vid min sida. Jag visste hela tiden att han älskar mig även när jag kallsvettades och klöktes. Jag visste att han inte skulle gå. 

För hade han inte velat stå vid min sida när det stormar och jag är allt annat än vacker - då skulle han ha gått för länge sedan. 

om att misslyckas med något man ville klara av.

Det gick inte bra på gastroskopin, det gick inte alls bra. Jag fick lugnande innan undersökningen men flippade tydligen ändå ur och blev helt hysterisk när de körde ner slangen i halsen på mig. Jag minns inte så mycket av vad som hände efter det, men läkaren ropade på Alexander som fick komma och hålla fast mig för att jag inte skulle kunna dra ut slangen.

Nästa sak jag minns är att jag ligger i ett annat rum och gråter hysteriskt. Det gjorde jag i 45 med några korta pauser för hosta, spott och minuter där jag somnade. Alexander satt hos mig, höll mig i handen och sa att jag var jätteduktig. Dessa 45 minuter upplevde jag som ungefär 5. Allting var luddigt och jag kunde inte röra mig eller prata.

Jag fick i efterhand veta att de hade avbrutit undersökningen innan de ens hunnit ner till magen eftersom jag blev så panikslagen. Jag måste därför göra om detta igen, men då ska jag få sova. Tack och lov.

Jag hade förväntat mig en riktigt tuff undersökning men jag hade trott att jag genom att andas lugnt och tänka på något annat ändå skulle kunna härda ut. Jag hade förberett saker att tänka på, sånger att nynna i huvudet och böner att be. Allt detta var som bortblåst när jag väl låg där. Det var helt enkelt otroligt obehagligt och mina reflexer att ta bort det som orsakade obehaget var starkare än den dubbla dos lugnande jag fick.

Tyvärr.

När jag blivit lite piggare och slutat gråta fick jag gå till LAB och lämna blodprover. De tog 8 rör med blod vilket tydligen var mer än jag klarade av för jag blev jättedålig även där och tuppade nästan av. Stackars Alexander fick hjälpa mig där jag låg och kallsvettades. Usch.

Ja, tyvärr blev det ingen höjdardag. Jag hade sett fram att få denna gastroskopi gjord, längtat efter att det ska vara över. Nu har jag varit spänd inför denna dag i flera veckor - och så måste jag göra om det. GAH. Tack och lov att jag ska få sova. Hoppas det går bättre då. Tack för all omtanke inför idag.  Och alla ni som klarat av att göra en gastroskopi - jag beundrar er. Verkligen.

om att bära någon på sin rygg och samtidigt bli buren själv.

På väg hem idag möttes jag av två guldklimpar på cykel på väg att hämta storebror på skolan. En vurpa, tårar och skrik senare slutade det hela med att jag fick bära lilla E på ryggen till skolan och tillbaka medan mamma C försökte rädda situationen. Efter några utbrott på hemvägen slutade det hela med sagostund hos mig med stora tjejen. Sedan fick vi sällskap av lillan med och kastade kottar, gjorde grässoppa och gungade i trädgården. 

När jag gick där med lilla E på ryggen kom jag att tänka på hur Gud har burit mig det senaste året. Givetvis har han alltid burit mig, men lite extra just senaste tiden. Och precis som lilla E höll i mina flätor för att inte trilla ner har jag hållit Gud i handen för att orka igenom mörkret. Samtidigt har jag inte orkat prata så mycket med Honom utan mer bara suttit där och litat på att Han tar hand om mig. Precis som lilla E idag bara satt på ryggen och tittade sig omkring. Förutom när hon sa 

Jonna mitt huvud hoppar!

Då log jag med hela hjärtat och sa, ja så kan det blir älskling. Som att rida på en häst. Lilla E höll med och sedan gick vi vidare, lilla E och jag. Och precis som jag har varit i kaos senaste året, mitt huvud har precis som guldklimpen på min rygg idag skumpat omkring rätt rejält. Då har Gud liksom viskat, att 

ja, så kan det bli älskling. livet går upp och ner, men jag är med dig. Och jag håller med, och nu går vi vidare, Gud och jag. 

olika saker i mitt huvud denna afton.

Den här tröttheten skrämmer mig lite. Jag går som i dvala, matt i både huvud och kropp. Jag antar att det är allt kring skolan som tar ut sin rätt. Jag borde egentligen inte ha kunnat ta igen min sjukskrivning under våren men det har jag gjort. Det känns skönt och är värd dimman jag lever i nu.

Även om jag är trött så mår jag bra. Jag är glad och känner inspiration i vardagen. Jag bara längtar efter energi att orka genomföra saker jag vill. Men det kommer väl får vi hoppas.

På tisdag ska jag åka till Eksjö för att göra en gastroskopi vilket jag är nervös över. De ska titta i min mage och se vad som är fel eftersom jag har så mycket problem med den. Ska bli skönt att få det gjort även om jag inte ser fram emot undersökningen.

Nu ska jag sova tror jag, lång vecka framöver och vore skönt att orka med den.
Godnatt.

om en vardag tillsammans.

Jag har alldeles kommit av mig vad gäller att fota min vardag. Jag tog i alla fall en liten bild igår ute i Söråsen. Solen sken och allting var sådär perfekt som livet är ibland. Jag har haft fina dagar ute i lugnet men är ändå inte piggare. Har dock hållit mitt löfte och inte pluggat utan istället tagit det lugnt för att ladda batterierna. Jag har bland annat tagit två sköna bad i badtunnan och läst en ganska dålig bok i kvällssolen. Jag hoppas jag orkar med veckan som kommer även om jag inte lyckats få tillbaka energin. 

Är så tacksam för mitt andra hem ute i skogen. Tycker så mycket om att vara där. Att gå och hälsa på kalvarna i hagen, gräva lite i ett trädgårdsland och bara spatsera omkring. Och det bästa av allihop är att jag får ha min Alexander inom räckhåll. Så fint att ha vardag ihop. Idag sa Alexander "Jag tycker så mycket om oss, vi är så vardagliga och bekväma med varandra." Jag håller verkligen med. Ute i Söråsen är vi sällan i samma rum, ofta kanske vi håller på med olika saker. Men vi kan vinka till varandra på håll, skicka en slängpuss och sedan fortsätta med sin syssla. Vi måste liksom inte vara nära alltid. Vi kan ha en vardag ihop där var och en gör sitt men ändå tillsammans. 

Tänk vilken lycka ändå.

om energi som inte finns och en helg att ladda på.

Jag är trött, slut på energi och kraft. Jag behöver en lugn helg och det tänker jag ta. Skolan får vänta till nästa vecka och jag ska inte tänka på plugg i helgen. Istället ska jag åka till Söråsen och ligga i en solstol, kanske baka lite chokladbollar och pussa på Alexander som flyttat hem eftersom folkhögskolan slutat. Jag ska ladda batterier och bara vara.

Det brukar hjälpa, fylla på med kraft och få mig att må bättre. Den sista inlämningen hinner jag skriva i nästa vecka och då med förnyad energi.

Men i kväll ska jag på kalas och sedan på konsert. Det blir kul, alldeles lagom.
Hoppas ni får en fin kväll och helg. KRAM.

det måste vi tro.

En trött dag som sagt, en jobbig känsla i magen. Lyckades plugga lite grann i alla fall. Sedan gick jag på picknick med en vän och då blev det bättre. Gick en lång promenad förut, skönt att rensa kroppen och huvudet lite. Nu ska jag försöka sova, hoppas det går bättre idag...

Ja, tråkiga inlägg idag. Har inte så mycket att dela med mig av just nu. Mer än att livet är både upp och ner. Idag var det ner, imorgon vänder det. Det måste vi tro.

för ibland hjälper det inte att räkna får.

Godmorgon från soffan. Sov som en kratta i natt, mycket som snurrade runt i huvudet. Idag är jag hemma och försöker beta av de sista grejerna som ska fixas i skolan. En större inlämningsuppgift och en mindre redovisning. Hoppas komma en bit på vägen i alla fall.

Känner mig lite småsjuk och är trött som få. Hoppas det ger med sig!

HEJ.

Hej alla ni som nog hittat hit på grund av en länk från Facebook. Kul att ni ville kolla in vad jag skrivit. Välkomna tillbaka :) Har du någon fråga, tanke eller bara vill säga hej blir jag glad för en kommentar. KRAM.

Om att bestämma sig för att nu får det vara nog. om att släppa komplex och istället bli stolt.

Jag har haft komplex för min ansiktsfärg så länge jag kan minnas. Jag blir alldeles röd (ja nästan lila) i hela ansiktet när jag har tränat och har under hela min uppväxt fått väldigt många kommentarer kring just detta. Tyvärr har mina tankar kring just detta samt skammen och rädslan för kommentarer fått mig att inte vilja träna i offentliga sammanhang. Jag har helt enkelt låtit bli att utsätta mig för situationer där andra kan se hur röd jag blir. 

Det här är ju väldigt tråkigt. Tänk vad mycket jag har missat egentligen. Alla löprundor i stan som aldrig blivit av (och kanske just därför inte heller skett särskilt ofta i skogen heller), alla spontana fotbollsmatcher som jag istället för att vara med och spela har tittat på från bänken, alla idrottslektioner som jag skulle kunnat kämpa hårdare. Nu har jag istället låtit bli. Mardrömmen var de gånger idrotten låg precis innan lunch på schemat så att jag var tvungen att visa mig för alla i hela matsalen med en ansiktsfärg lika röd som tomatsoppan. Jag gjorde det, men plågades. 

Idag bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Jag tänker hädanefter inbilla mig att folk stirrar på mig för att de är så imponerade över att jag tränar snarare än för att mina kinder är röda. Jag tänker säga till mig själv "om någon nu är så dum att de tänker något konstigt om mig, då fokuserar de inte tillräckligt på sin egen träning, eller så tränar de inte alls." Jag hoppas det kommer funka. För idag har jag bestämt mig för att detta komplex inte ska få hindra mig i vardagen mer. Jag ska glatt och stolt springa omkring med mitt röda ansikte. Då kanske jag kan börja plågas mer av mjölksyra snarare än negativa tankar om mig själv. Och det, det kommer göra mig gott. 

om att må bra en dålig dag och vara ledsen en bra.

Idag var en grå dag, en seg måndag helt enkelt. En dålig dag. Men jag mådde inte dåligt för det. Det är så himla skönt. Jag har haft alldeles för många riktigt dåliga dagar så det räcker nu. Jag går liksom inte runt och tror att livet bara består av bra dagar för andra människor, för friska människor - givetvis finns det bra och dåliga dagar. Faktum är att jag nästan njuter av "dåliga" dagar nu, av dagar som idag. För det är normalt. Vad som inte är normalt är däremot att gå runt dag efter dag, vare sig de är bra eller dåliga och må skit. Det gör jag inte längre.

Vad jag menar är - det finns en skillnad mellan att en dag är dålig och att du mår dåligt. Vissa dagar kunde vara helt fantastiska i höstas, men jag, jag mådde ändå inte bra. Nu kan en dag vara ganska värdelös men ändå kan jag vara glad och må bra. Det är så befriande. För livet kommer ha både bra och dåliga dagar men jag vill kunna vara lycklig för det.

Kanske är det svårt för någon som inte upplevt en riktigt djup depression att förstå det här resonemanget, men ni som känner igen er - håller ni med?

en lugn dag i present.

Idag är en grå dag. Det regnar och jag är helt slut i kroppen efter gårdagens fest. Funderade ett tag på varför jag var så ofantligt trött men kom fram till att det är länge sedan jag var konstant aktiv från klockan halv nio på morgonen fram till klockan ett. Det var övning (jag sjöng på vigseln), festfix och stress på förmiddagen. Vigseln var underbar men jag var nervös för min sång som gick bra trots allt. Sedan var det 10 timmars fest med massa människor, där man skulle vara trevlig och le och vara glad. Och det var jag, men det tog på krafterna. Tog en liten paus och gick ett varv runt kyrkan med Alexander för att orka med och ladda om. Det var fint.

Idag har jag varit i kyrkan på förmiddagen men efter det endast sovit och vilat. Det behövs kan jag säga. Mina fötter gör för ont för att orka gå. Ger mig själv därför en lugn dag i present. Tack säger jag.

om ett liv med någon annan, både mitt och andras.

Igår var vi på bröllop, min fina kusin Josefine gifte sig med sin Kalle och allt var så vackert att jag höll på att börja gråta under hela vigseln. Solen tittade fram när vi kastade ris och minglade utanför kyrkan och sedan väntade en fantastisk fest. Det var god mat, fina tal, roliga spex och god tårtbuffé till avslutning. Efter det fick vi vinka hejdå till brudparet och önska dem all lycka i världen. 

Jag som aldrig brukar gå i skor med klack tänkte testa det igår. Jag ångrade mig bittert och fick gå barfota större delen av kvällen, ajajaj. Hur som helst var det en underbar kväll och det var så fint att få ha Alexander vid min sida. Jag är så himla kär i den mannen. Han kan få mig att skratta och längta efter framtiden. Igår sa han att jag skulle få sova på hans arm hela natten och i morse väckte han mig med massa pussar i hela ansiktet. Hur lycklig får man bli? 

Jag längtar efter ett liv med honom. Men jag har också ett redan nu. Det gör mig alldeles knäsvag av tacksamhet. Förhoppningsvis får vi bo närmre varandra i höst och det vore fantastiskt. Skulle vara så skönt att kunna ses spontant, ringa och säga "du, vi ses om 5 minuter jag har köpt glass" eller bara få ha lite mer vardag tillsammans. Men blir det så att vi får bo 5 timmar ifrån varandra så får det gå det också. Hellre det än ett liv utan honom. 

Tre saker som är fina idag.

Imorgon är det bröllop. Min fina kusin Josefine ska säga ja till sin Kalle. Det känns så himla fint.

En annan sak som är fint var när vi var på kyrkogården förut idag och hade urnsättning för morfar Knutte. Tror han skulle tyckt om den stunden.

En tredje sak som känns fint är min eftermiddag och kväll hos Andrea. Pysslade om henne som är sjuk och så njöt vi i kvällssolen på hennes balkong.

Ja, en bra dag helt enkelt. Ska berätta mer om varje sak ovan. Men det får bli en annan dag för nu ska jag sova. Jag ska upp tidigt imorgon och fixa inför festen, vigseln och lite annat smått och gott.

Godnatt!

och ni lovar något, det finaste ni har. Ni lovar att älska.

Det här kortet är taget för tre år sedan när min kusin gifte sig och min galna familj spexade lite. På lördag är det dags för en annan kusin att gifta sig och det känns så fantastiskt. Bröllop kan vara det finaste som finns och jag är så glad för deras skull. 

Denna gången ska jag inte spexa om älgar utan istället sjunga en fin sång på vigseln. Det ser jag fram emot. Vilken fest och glädje att få vara med när två människor lovar att älska varandra för resten av deras liv. Blir alldeles varm i hjärtat. 

glädjetjut.

Idag blev en sjukt bra dag. Vi var borta i 11 timmar och jag fick riktigt mycket gjort. I morgon (när det sista finliret är gjort) kan jag stryka tre grejer på min lista över examinationer som är kvar. Känns hur skönt som helst. Andrea får riktigt bra idéer ibland och att åka ut till stugan och plugga var helt klart en av de allra bästa.

Nu ska jag sova. I morgon bitti ska jag skriva det sista provet som hängt efter sedan sjukskrivningen i höstas. Efter det har jag bara en grej kvar att ta igen från förra terminen. Är ändå sjukt stolt över mig själv som klarar av att läsa i 150% tempo, dvs plugga helfart samtidigt ta igen en halv termin. Är så tacksam att energin ändå räcker hyfsat för allt som ska göras. Jag kommer klara det här. HURRA!

Brasan sprakar, vågorna kluckar och vi uträttar viktiga saker.

Idag är jag i Andreas stuga och pluggar. Är redan klar med en inlämning. Av någon anledning är det mycket lättare att fokusera här än hemma. Här är det tyst. Vi sitter under varsin filt med varsin dator och skriver. Ibland lägger vi på mer ved på brasan och ibland säger vi nåt till varandra. Men för det mesta är det tyst, det är så skönt. Vågorna kluckar utanför fönstret och man kan titta ut över sjön och fundera ibland. Det är bra minsann. Förut åt vi lunch, som ni kan se på bilden. Nu har vi lite rast innan vi tar nya tag om en stund. Heja oss!

nittion helt onödiga saker om mig.

Jag har ganska ofta olika färg på mina strumpor, mest för att tvättmaskinen äter upp den ena strumpan i paret ibland.

Jag är 19 år och 4 månader och sover fortfarande med nallebjörn, Kråkan heter han ifall ni missat det.

Jag har en guldfisk som sjunger på sista versen.

Jag är väldigt dålig på att städa mitt rum och därför är det ofta svårt att se min ena säng under allt som ligger där.

Jag har sjukt dålig hårkvalité och mina vänner brukar kalla min rishög till hår för svinto.

Jag är sjukt allergisk mot något som växer på våren/sommaren. Vet dock inte vad men usch vad jobbigt och tråkigt det är.

Jag tycker ohälsosamt mycket om kladdkaka och choklad.

Jag tycker om rosa och blommiga saker just nu vilket gör att mitt rum (när det är så städat att man ser det) är väldigt romantiskt och flickigt.

Jag spelar piano och sjunger gärna. (Bor du i närheten och vill att jag kommer till din församling och sjunger - hör av dig!)

Jag har alltid tre ringar på min högra hand. Mest för att det är fint och lite för att mina fingrar har blivit för tjocka för att få av dem på ett smidigt vis.

Jag har helt mirakulöst nog den senaste månaden utvecklat något slags intresse för saker som växer och har anlagt mitt egna morotsland som jag (än så länge) vårdar ömt. Har tidigare aldrig i hela mitt liv fått en blomma att överleva en längre tid.

Jag har en månad kvar av min gymnasietid. EN MÅNAD. Sen är jag klar. Finito. Tror ni fattar hur skönt jag tycker det ska bli.

Jag älskar att gå på picknick, allra helst om jag har en fin klänning på mig dagen till ära och har en sån där riktig snygg-dag.

Jag tycker inte om glass egentligen men äter det ibland. Piggelin är den enda glass jag kan bli sugen på. Godis och kladdkaka däremot..

Jag tappar alltid bort saker. Jämt. Jag är också ungefär sämst i världen på att leta efter saker. Jobbig kombination. Men har en syster och mamma som är bra på att hitta dem åt mig igen vilket är hemskt skönt och värdefullt.

Jag älskar relationer, att prata med människor och dela livet. De stunderna är jag som allra lyckligast. Eller ännu hellre de stunder man delar livet med varandra - utan ett ord. För att de inte behövs.

Jag tycker om att blogga och ännu bättre om att få lite respons på det som skrivs. Då blir jag peppad att fortsätta.

Jag längtar efter en sommar och en höst. Och det, att längta efter framtiden är inte längre något jag tar för givet. Därför är jag tacksam för min livsglädje och energi.

Jag vill vara ärlig och öppen här i denna blogg och hoppas att ni genom detta inlägg har lärt känna mig lite mer. För ibland kanske små detaljer kring en människa berättar mer än en hel livsberättelse.

för du är trött säger du, och inte mig emot - jag håller gärna om dig och sover en stund.

Idag släpade jag mig upp, åkte till skolan. Väl där fick jag veta att jag slutade vid 9.00 vilket var himla skönt. Jag cyklade hem igen och bäddade ner mig tillsammans med Kråkan som var trött och ville ha sällskap i tuppluren. Det blev dock ingen sådan för jag fick gå in till bästa grannarna och vara barnvakt i utbyte mot lunch istället. Jag bråkade med en söt liten tjej i rosa utklädningskjol och lirkade i mat i en envis 5-åring. Det var mysigt och tålamodskrävande. Innan jag gick fick jag en stor kram av den lilla fröken som värmde mitt hjärta och slängde iväg frustrationen över att springiga ben inte vill sitta still och äta. 

Eugenia var hos mig resten av eftermiddagen. Jag har lärt henne sy på symaskin och hon är så duktig. Hon sydde och jag pluggade, mysigt med sällskap minsann. Jag följde med pappa för att fixa med båten en sväng och sen har jag pluggat. Fick in ett riktigt flow och skrev 4 sidor - så skönt! Imorgon ska jag försöka fortsätta på den banan. 

Hoppas ni har en fin kväll! 

Kram.

om att inte vilja och då inte kunna.

Jag försöker plugga, hitta inspirationen till att genomföra de sista inlämningarna och timmarna av läsning inför prov. Det är typ omöjligt. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja och är så otroligt omotiverad. När jag inte vill göra något, inte tycker att det jag behöver göra är viktigt eller givande - då har jag väldigt svårt att faktiskt göra det. Jag behöver inspiration.

Jag har ett prov, fyra större inlämningar, en redovisning och säkert lite mer kvar. Men sen, sen är jag klar. Galet. Men jag blir inte klar om jag inte börjar. Så, dags att sätta igång Jonna. Men, det är ju så tråkigt...

Min lata sida: jag.vill.inte.plugga.
Min duktiga sida: jo, kom igen du måste.
Min lata sida: Men jag orkar inte.
Min duktiga sida: Skit i om du inte orkar - du måste.
Min lata sida: okej, men inte nu. Snart.
Min duktiga sida: NU.

Såhär kämpar jag med mig själv. Jag vet att allt kommer bli gjort, jag kommer göra det jag måste. Men jag kommer streta emot och vara lat under tiden. Det gör allting bara värre för det tar längre tid och blir tråkigt. Men sån är jag. Tror jag. Kanske inte måste vara så?

Nehä, tänk om man skulle öppna boken. Har ju suttit här i två timmar och inte gjort någonting. GAH.

om att vara frisk, lycklig och glad men samtidigt lite rädd för allt det nya. för livet.

Igår frågade någon hur jag mår och jag sa

bra, mycket bättre än på många långa månader. 

Det är så fantastiskt. Jag mår bra, jag mår BRA. Jag känner livsglädje och att jag gör meningsfulla saker och det stärker mig så mycket. Jag orkar gräva ett trädgårdsland och jag kan och vågar köra traktor alldeles själv fast att jag knappt vet hur man gör och inte når fram till pedalerna i maskinen som är gjord för män. Jag orkar koncentrera mig mycket längre än förut och tappar inte ord lika ofta som för några månader sedan. Jag kan vara påhittig och drivande i saker och jag börjar få kläm på vem jag är igen. Jag orkar med skolan ganska bra och även om jag är trött så är det mer en fysisk trötthet än en psykisk.

Jag känner mig frisk. Skör men frisk. Jag njuter så det ryker ur öronen. 

Men jag är inte fri. Jag skulle kunna halka dit igen, läskigt snabbt. Därför ska jag träffa psykolog igen, få lite mer kött på benen i hur man står emot och motverkar återfall. För jag vill inte gå runt och vara rädd för livet mer. Jag vill njuta utan förbehåll. Jag vill vara fri.

Det är min tur nu. 

om läskiga drömmar och att inte ha någons trygga famn att vila i. om en vanlig måndag och tankar som finns i den.

Det var svårt att gå upp i morse, drömde mardrömmar i natt och var alldeles svettig och varm. Jag har drömt mer än vanligt på sistone och jag vet inte varför. Har inte haft problem med mardrömmar sedan i december då jag äntligen bytte medicin så det är lite tråkigt att inte sova gott längre. Häromnatten väckte jag Alexander så han fick hålla om mig lite extra tills jag kunde somna om men i natt hade jag ingen mer än lilla Kråkan, min fina nalle. Trots allt känner jag mig hyfsat pigg idag. 

Idag ska jag sy klart mina dukar till studentfesten som jag har pysslat med i några veckor när jag har haft lust och ork. Sedan ska jag baka en kaka. Eugenia ska hjälpa mig så det blir mysigt med sällskap. Har bara en enda lektion idag eftersom läraren var sjuk på den andra. I morse hade jag en privat genomgång i filosofi för att repetera saker jag missat sedan i höstas. Ska göra ett prov på torsdag för att slutföra kursen. Kommer bli skönt att kunna stryka det från listan med saker som är kvar att ta igen, efter torsdag har jag bara en enda sak kvar på listan från saker som släpar efter sedan sjukskrivningen. Hurra! 

Hoppas ni får en fin måndag och mår bra allihopa. Vore kul att få lite tips om vad ni vill läsa om - så har ni frågor eller saker som ni tycker vore bra att få läsa om - fråga på! Kanske undrar ni kring saker angående min sjukdom som är på väg bort eller så undrar ni hur man gör de godaste muffinsen? Let me know! 

för du ser det ingen annan ser och vet det ingen annan vet. och ändå, ändå stannar du kvar så nära att jag inte vet vilket hjärta det är jag hör slå.

Jag kan inte riktigt fatta att han är min. Denna underbara människa. Vilken lycka. 

Sekunden efter att kortet tagits hoppade han av gungan och landade i något som skulle varit min famn om jag inte hade backat av ren reflex. Så istället för att fortsätta experimentera med hur ont man kan få när man hoppar av gungor spelade vi kubb. Jag vann. (Eller ne, jag råkade missa kungen med sista pinnen så Alexander anser att han vann men jag tycker inte det räknas...)

Sedan grillade vi och det var gott. Nu har han åkt tillbaka till Jönköping och som alltid känns det lite tomt. Men jag har mycket att göra i veckan och jag vill att han ska njuta de sista veckorna med sin klass på folkhögskolan. Vi ses igen på lördag för då ska vi gå på bröllop. Så fint! 

För övrigt är det sjukt häftigt att vara två. Att ha någon som skriker "Jonna mitt golv är inte en tvättkorg!" eller att ha någon att ligga och småprata med på kvällen innan man somnar. Någon alldeles särskild. Att kunna varandra men samtidigt ha så mycket kvar att lära. Det är fint, svårt, viktigt och alldeles underbart. 

om några dagars ledighet som behövdes så innerligt väl.

Har haft några riktigt sköna dagar av ledighet. Har sysselsatt mig med massa olika saker och ingen av dem har haft med skolan att göra. Tog en liten paus från läxor på 3 dagar för att ladda energi inför de sista veckorna som väntar. Tror det var väldigt välbehövligt. 

Men jag inte varit lat. I fredags sågade, borrade, skruvade och grävde jag mitt alldeles egna morotsland. Har fortfarande ont i benen efter att ha stått och rensat rötter ur jorden i flera timmar. I lördags gick jag på loppis på Storgatan och fyndade lite roliga saker. Sedan åkte jag och min man till Söråsen. Jag högg ved och eldade i badtunnan, stosade omkring i ladugårdsstövlar och andades in skogen. Vi stannade i Söråsen till i eftermiddags och jag har pysslat, bakat, kört traktor på åkern (!!!) och letat efter kattungar. Sedan har jag pussat på Alexander och njutit av två dopp i badtunnan. Underbart!

Nu är jag laddad för veckan, hoppas att stressen ska vara hanterbar så jag kan njuta lite av resten av dagarna i skolan och inte bara känna mig stressad. Det är svårt när man har 8 examinationer att klara av på 3 veckor. Men det ska gå, det måste gå. Och jag måste hålla. 

inget vettigt alls.

Långhelg. Så himla skönt.
Imorgon ska jag göra ett morotsland tror jag minsann. Och sy. Och baka. Och kanske, kanske städa. Och kanske kanske plugga. Men bara om jag vill.
Jag har inte suttit ner mycket idag utan har bakat massor till min studenfest. Det känns i kroppen, jag är mör och trött. Längtar efter att orka bygga lite muskler igen, men det får komma när skolan är slut.

Godnatt på er. Hoppas ni får fina lediga dagar - ta hand om dig.

för vi sitter där - tillsammans mitt i havet av vitt.

Varje år när vitsipporna blommar åker vi till parken och går på picknick. Så även i år och i söndags var det dags. Vi blev många och det var fantastiskt. Tänk vad underbart det är med sol, blommor och gemenskap. När jag ser alla människor på filtar som njuter i ett hav av vita blommor - då kan jag inte låta bli att tänka på vår Gud. Han måste bli glad när han ser detta tänker jag. Människor som tar hand om varandra, som delar med sig och njuter i skapelsen. Det värmer mitt hjärta i alla fall och jag tror nog att Han, kära Far har ett finger med i spelet. 

om en vår som blir vår. för att vi gör den till det. till vår alldeles egna.

Det är vår nu. Det är vår vår nu. Din och min. 

Att få vakna av att du drar mig intill och kysser min axel, att du stryker mig över håret när du tror att jag sover. Att ser på mig och älskar. Det är så himla fint. 

De första blommorna jag fick av dig var en bukett vitsippor en kväll när vi gick på grusvägen hemma i Söråsen för länge sedan. Nu växer de där igen. Ett år har gått, ja mer. Vi har grälat, gråtit, hållit om och hållit ut. Väntat på den dag då det bara var vi och inte något mörker. Jag tror den är här nu. 

För det är vår vår nu. Din och min. 

Och jag är lyckligast i världen över att få vara din. 

för de tar ifrån er något, de skär och förändrar. er. och jag önskar av hela mitt hjärta det aldrig händer igen.

Nu är vi klara. Vi har kämpat, slitit vårt hår och förfasat oss över de hemskheter som vi skrivit om. Vår 54 sidor långa rapport om kvinnlig könsstympning är nu klar, presenterad och opponerad. Vi fixade det. Vi kom i mål. Och även om det vissa gånger känts tungt att skriva har det aldrig känts meningslöst. För det vi berättade om händer 6000 flickor varje dag och det måste sluta. Förhoppningsvis har vårt arbete lett till att den vidriga traditionen fått lite mer uppmärksamhet och kanske även kommer få möta lite mer motstånd. Jag vet inte om vi gjort någon skillnad. Men vi har försökt. 

Vi har kämpat för er, 6000 flickor. För att det inte ska hända era småsystrar. 

Jag hoppas det inte var förgäves.

För det borde aldrig, aldrig någonsin ske igen.

för ensam är inte stark och en torr ostkant kan bli god om man äter den tillsammans.

Jag har världens bästa vänner. Så tacksam. 

Något jag har fått lära mig det senaste året är att be om hjälp. För mig brukar det vara svårt att ta emot hjälp när någon frågar om det finns något de kan göra. Att därför vara den som ber om hjälp utan att först ha fått ett erbjudande är därför ännu svårare. Men jag har tränat, små steg, små saker. Det går bättre nu. För jag har insett att jag klarar inte allting själv, jag har massa människor runt omkring mig som mer än gärna vill hjälpa mig i livet - det är dags att ta emot nu. 

Idag har jag tränat på att ta emot. Jag lät mig själv somna medan Alexander körde oss från Jönköping till Söråsen istället för att vara vaken och vara social. Jag lät hans mamma hjälpa mig att baka massa kakor till min studenfest. Jag lät mormor och mamma sy klart ett projekt jag startat. Jag frågade om Maria, Maria och Eugenia kunde komma hem till mig och hjälpa mig att baka. Det gjorde de. Utan att tveka. Pappa diskade efteråt. Alla hjälpte mig. Allt blev bra, allt blev klart. 

Jag hade aldrig hunnit allt detta på egen hand och det hade dessutom varit tråkigt att fixa allt själv. Nu fick jag en fantastisk dag där vi uträttat mycket - tillsammans. 

Är så tacksam för vänner som kommer hem och gör kvällsmat till mig och min familj. Som plockar i diskmaskinen och åker och handlar. Som äter den sista torra kanten på osten utan att rynka på näsan och som bara är. Med mig. Så otroligt tacksam. 

ett snabbt hej en tisdagskväll.

Jag lever och njuter. Idag har jag och Andrea redovisat vårt projektarbete - skönt att ha det gjort. I morgon när vi har opponerat på ett annat arbete är vi klara. SÅÅÅ SKÖNT.

Annars är jag lycklig över vädret, över att jag ska åka till min Alexander imorgon. Att 4 dagar ledighet väntar och att skolan snart är slut. Galet.

Nu ska jag sova, längtar efter att lägga mer tid här men just nu är det svårt att hinna med. Hoppas ni hänger kvar ändå!

Kram.

du lär mig så mycket min vän, du lär mig om livet och allt det jag inte visste jag hade.

Detta är Eugenia, min vän från Venezuela som är utbytesstudent i Sverige sedan snart ett år tillbaka. Hon går i min klass och vi brukat ha väldigt roligt ihop. Hon bor hemma hos Andrea och har därför varit vår peppande, ompysslande och glädjespridande tredje kompanjon i vårt projektarbete. Inte så att hon har skrivit rapporten men hon har tagit hand om oss när vi slitit vårt hår i deras soffa och sagt "you can make it". Hon hade rätt. 

Idag tog jag med Eugenia till en park full av vitsippor och bjöd på glass. Hon hade aldrig sett något liknande och var helt tagen av synen. "Oh, Jonna don't walk on the flowers!!" sa hon hela tiden när vi gick runt i parken. Så vi satte oss på en sten istället och pratade om livet. Hon pratar om sitt land, om allt hon vill förändra där nu när hon sett ett annat sätt att leva. Hon säger att vi som bor här är blinda för hur bra vi har det. Antagligen har hon skrämmande rätt. 

När var du senast tacksam över att inte behöva bekosta privat skolgång eller sjukvård? När var du senast tacksam över att inte behöva ha en bil med skottsäkert glas? När var du senast tacksam över en regering som fungerar? När var du senast tacksam över att du kan ta en promenad i parken utan att behöva oroa dig för att bli kidnappad? 

Vi har det så bra. Jag tänker utmana mig själv att bli mer tacksam. För precis som Eugenia har saker hon vill förbättra i sitt land har jag det samma. Nummer ett blir att försöka få oss här i Sverige att öppna ögonen för den välfärd vi har för att uppskatta den. Vi är bortskämda, vi har det bra. Låt oss snälla vara tacksamma. 

När jag och Eugenia varit i parken åkte vi hem och bakade. Allting var för att hålla Eugenia hemifrån. Där förbereddes nämligen en överraskningsfest för henne. När jag skjutsade hem henne och hon öppnade dörren stod där massa fina människor och sjöng ja må hon leva. Eugenia blev så lycklig och tacksam. Sen skålade vi och hade en fantastiskt mysig kväll med paket, gott snacks och massa prat. Vilket fantastiskt liv jag har.

Jag är så tacksam. 

i lugnet finns kraften och i kraften finns styrkan och i styrkan finns ljuset och i ljuset finns jag.

Det är något magiskt med Söråsen, min kära Alexanders barndomshem. Mitt ute i ingenstans finns lugnet, ljuset, luften, vilan. Så fort jag ser huset i änden på grusvägen när jag äntligen kommit ur skogen saktar mitt hjärta ner och jag blir lugn. I samma stund jag öppnar bildörren och känner doften av gödsel (hehe) känner jag "ah, hemma". Här kan jag andas. I min takt. 

Livet på en gård innebär mycket arbete och hela Alexanders familj jobbar större delen av dygnets vakna timmar med att ta hand om djur och marken de äger. Jag har ännu inte så mycket energi att jag kan hjälpa till särskilt mycket och det kräver de heller inte. Jag brukar därför mest se till att antingen inte vara i vägen för dem och ibland göra något för att underlätta i den mån jag orkar. I onsdags körde jag en skottkärra 100 meter och fixade fika, resten av tiden tittade jag på korna som äntligen fått komma ut i hagen. Eller så sov jag i en solstol eller spatserade runt och kollade läget. 

Men det bästa av allt - jag fick köra en traktor. Eller det var inte en traktor, det var någon annan stor sak. Men den såg ut som en traktor och jag fick köra alldeles själv i Alexanders knä. Nästa gång ska jag klara av att köra utan att ha någon med mig. Det ska nog bli en liten bondmora av mig till slut minsann. 

Hur som helst är jag så tacksam för min oas. De timmar jag får tillbringa i Söråsen ger mig så mycket återhämtning. Där kan jag bara vara och just därför klarar jag av att göra ingenting. Än så länge behöver jag komma bort, byta miljö för att bli av med stressen. Just därför är det fantastiskt att jag får ha ett andra hem. Ännu en plats i världen att älska. En plats att andas. Ut.