På väg hem idag möttes jag av två guldklimpar på cykel på väg att hämta storebror på skolan. En vurpa, tårar och skrik senare slutade det hela med att jag fick bära lilla E på ryggen till skolan och tillbaka medan mamma C försökte rädda situationen. Efter några utbrott på hemvägen slutade det hela med sagostund hos mig med stora tjejen. Sedan fick vi sällskap av lillan med och kastade kottar, gjorde grässoppa och gungade i trädgården.
När jag gick där med lilla E på ryggen kom jag att tänka på hur Gud har burit mig det senaste året. Givetvis har han alltid burit mig, men lite extra just senaste tiden. Och precis som lilla E höll i mina flätor för att inte trilla ner har jag hållit Gud i handen för att orka igenom mörkret. Samtidigt har jag inte orkat prata så mycket med Honom utan mer bara suttit där och litat på att Han tar hand om mig. Precis som lilla E idag bara satt på ryggen och tittade sig omkring. Förutom när hon sa
Jonna mitt huvud hoppar!
Då log jag med hela hjärtat och sa, ja så kan det blir älskling. Som att rida på en häst. Lilla E höll med och sedan gick vi vidare, lilla E och jag. Och precis som jag har varit i kaos senaste året, mitt huvud har precis som guldklimpen på min rygg idag skumpat omkring rätt rejält. Då har Gud liksom viskat, att
ja, så kan det bli älskling. livet går upp och ner, men jag är med dig. Och jag håller med, och nu går vi vidare, Gud och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar