Om att vara liten och bli stor just denna dag.

Det är skymning redan när vi kommer dit, fullt med folk. Vissa känner jag igen, till exempel killen som alltid busar och lyfter mig upp och ner så att det kittlar i magen och jag kiknar av skratt. Och tanten som alltid lägger sin hand på min axel och säger något snällt. Jag ser chokladhjulet och hör hur det snurrar runt ticktickticktick, hör sorlet inifrån stora salen. Så tränger jag mig fram, zick-zackar mig mellan ben och hittar någon liten kompis att leka med. Vi får lite pengar av pappa och så går vi och köper en strut kola, för den här dagen får man äta godis utan att mamma och pappa är med. Man får också äta korv och dricka festis så det gör vi. 

Sedan börjar auktionen och människor viftar hit och dit och saker ska lämnas. Jag får ställa mig i ledet med de andra barnen och hjälpa till att springa ut till tanterna med det de ropat in. Efter det är det jätteviktigt att man går och lämnar deras pengar till personen som sitter med ett stort kassaskrin så det gör jag. Tills jag blir alldeles slut i benen och rosig om kinderna och bestämmer mig för att jag nog absolut måste ha en korv till för att orka. Minst. Så jag hittar någon som vet var min mamma eller pappa är och så köper vi en korv till. Med bara ketchup tack. 

Det börjar bli sent och ibland sätter jag mig i mammas knä och vilar lite. Jag har fina julklänningen och mina fina inneskor och flätor i håret. Det ropas och människor applåderar och viftar och skrattar. Jag får smaka lite glögg och så springer jag igen. Runt runt runt. Ända ner i källaren och så upp igen. Alldeles varm blir jag. Sedan är det slut och klockan är kväll och vi åker hem. Hem till oss och äter kvällsmat med Svenssons. Så somnar vi barn i en hög i soffan, alldeles varma och glada och trötta efter julens första höjdpunkt - julmarknaden. 

Det var skymning idag med, och mycket människor. Killen som brukade lyfta mig upp och ner har nu en egen son som går i skolan och tanten som alltid såg mig är i himlen. Samma chokladhjul snurrade och sorlet lät likadant. Idag trängde jag mig inte mellan ben eftersom jag var så liten och de vuxna så stora utan mötte människor i ögonhöjd. För jag är inte längre ett barn. Idag hade jag min egen plånbok med mina pengar (men pappa bjöd ändå på fikat) och jag köpte två strutar kola men ingen korv. 

Auktionen var likadan som alltid men idag var det jag som ropade in saker och små barn med rosiga kinder som lämnade saken till mig och i gengäld tog mina pengar till kassan. (Som för övrigt egentligen är alldeles för mycket för den lilla sak jag köpt men som känns helt rimligt eftersom pengarna oavkortat går till församlingens barn och ungdomsarbete.) Jag gick till mamma ibland och lämnade mina fynd, pappa satt bakom kassaskrinet men jag klarade mig väldigt mycket själv. Jag hade inga finskor men en festlig röd blus och kjol och jag fick se små lyckliga barn med munnen full av kola. Som ena stunden sprang runt och jagade varandra men i nästa stund sjönk ihop i en nu-måste-jag-få-en-korv-trötthet. Och jag fick sitta intill de vänner jag en gång lekte datten med som idag kommit hem denna helg från diverse universitetsutbildningar eller jobb. Och vi fick prata framtid och minnen och längtan mitt i en församling som är vår. Och sedan åkte vi hem och åt kvällsmat i soffan med Svenssons och slappade och sa "tänk att nu har vi gjort ännu en julmarknad". 

Och allt var precis som vanligt och alldeles underbart. Och åren går. Denna dag är inte som när jag var 5 år, men den är speciell. För det är det första som visar att julen snart är här. Denna dag, lördagen innan första advent - den är vigd åt en tradition som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Och för ett ögonblick är jag 5 år och finklädd med flätor i håret igen, och med finskor eftersom det snart är jul. För det är det snart. Efter idag känns det så. Igen. 

jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

4 novembers kväll.

Vi satte oss i min säng, med varsin tekopp med kladdkakesmet i. Så startade vi filmen. Snyftade, skrattade, ojade oss, grät högt och hade det mysigt i två timmar. Sedan hängde vi lite till. Pratade om filmen och livet och hur illa man kan må efter för mycket kladdkakesmet. Sedan diskade vi, sa godnatt och nu sitter jag här. Glad i hjärtat över ännu en fin kväll här. Över att vi kan grina ihop och skratta ihop, vara fula tillsammans och ändå någon annan dag klä upp sig lite. Över att det är okej att inte orka ibland, för att då tar någon annan i lite extra, och för att jag ibland får vara just den.

Jag är på rätt plats här. Det känns bra i magen. (Förutom att det var en dålig idé att offra sig och äta upp den sista smeten.)
Godnatt.

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.

Om ännu ett hemma.

Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej. 

Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger. 

Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser. 

Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara. 

Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till. 

Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma. 

om fyra fötter, jag och min bästa vän.

Förra helgen var jag i Lund från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det var en väldigt fin helg och det var fantastiskt att få tillbringa tid och verkligen umgås med min Alexander. Han hade precis gjort sin första tenta och var därför fri från plugg så det kändes nästan som om vi hade en liten mini-semester i 1,5 dygn. Nu ses vi först till höstlovet, men oj vad mycket bättre det går att leva med denna distans än jag trodde det skulle göra. Antagligen för att vi båda trivs med vår vardag, även om den inte är på samma ställe. Och så får vi längta efter en vardag tillsammans när det är meningen att den ska komma. 

Nu i helgen ska jag till Tranås och träffa vänner, jobba, mysa med min familj, gå på gudstjänst och äta middag hos ett par i församlingen. En riktig hemma-i-Tranås-helg med andra ord. Hoppas ni får det bra ni med. 

Kram. 

om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

Om dagar jag minns lite extra idag.

Idag har jag gått igenom stora delar av den blogg jag skrev i Kenya, och jag inser att jag nog inte länkat till den bloggen här. Att det blev en specialblogg för resan berodde på att jag inte lyckades logga in på denna sida när jag befann mig i Nairobi. Därför startade jag en extra blogg där inlägg om mina upplevelser från våren finns. Den hittar ni här. Nu i efterhand är jag otroligt glad över att jag tog mig tid att skriva, det hjälpte mig att bearbeta det jag fick uppleva och innebär också att jag nu har något att gå tillbaka till när jag saknar detta underbara land.

Jag tänkte också att jag kunde länka specifikt till de inlägg som jag tycker sticker ut lite extra och som människor har uppskattat mer än andra. Så - vill ni drömma er bort till en annan verklighet ett tag kan ni läsa:

Att stå ut med sin egen tur 
följ med mig på en tur i detta kontrasternas land 
för jag måste hoppas att det någonstans, någon gång inte får vara såhär 
ett öppet svar till dig kära "P"
om en orättvisa för stor att hantera
om en kvinna jag vill lära mig av

Hoppas ni kan gilla det.
Kram!

Den eftermiddagen ingenting hände och det var bra

Solen skiner, fötterna mot gräset och skorna slängda en bit bort. Jag och tre vänner på en filt utanför skolans entré. Vi delar ett paket kex mamma gav mig när jag flyttade hit och skrattar åt ingenting. Det är varmt, skönt och utan krav. Erik somnade förut, vi tittade på moln och lekte meningslösa lekar. Nu mest bara är vi. Och vi kan vara det i 1,5 h till. För vi har inga krav, inget vi måste göra. Mat får vi vid 17 och det blir gött. Men tills dess ligger vi är på min filt, fortsätter lyssna på samtal, skratta och slumra. Människor kommer och går. De undrar vad vi gör. Ingenting svarar vi... 

Och inser hur fantastiskt det är. 

Om att skratta så att man får ont i magen och om människor att få göra det tillsammans med.

Det är fint att få tillbringa alla dygnets vakna timmar med nya, härliga människor som man kan skratta hysteriskt med och i nästa stund ha ett djupt samtal tillsammans med. Det är så otroligt fint att då dela livet, lära känna varandra och växa tillsammans. Där det är okej att skratta åt någons dåliga skämt och sedan frustrerat säga att man inte vet vad man ska tro i alltihop som vi nu får kunskap om. Där det är okej att visa sina bra sidor, men också bli älskad i sina brister. 

Så har jag verkligen upplevt de senaste dagarna. Vi har varit iväg i två dagar på en lägergård där vi åt mat och lekte en del, men där störst fokus låg på att berätta våra livshistorier för varandra. Vi satt i en ring, med resten av världen undanlagd och fokuserade på att en i taget skulle få berätta en del av vad som format oss till var vi är idag. Några i taget gläntade vi lite på dörren och lät våra nya vänner få en glimt av vår bakgrund. 

Jag berättade om bakgrund, skola, söndagskola, tonår och en församling otroligt älskad av mig. Och jag vågade berätta att jag varit sjuk. Rejält. Och att det påverkat mig, format mig. Men att det inte är min identitet idag. En del av den kanske, men inte hela. Och det togs emot...så bra. Så otroligt bra. Och vi insåg nog allihop att vi alla bär på saker, och att de måste få finnas där, så länge det andra också får rum. Så nu vet de varför jag inte (ännu) orkar lika mycket på idrotten, varför jag glömmer saker lite för ofta och varför jag är en sån tant som sover massor och måste ha rutiner. Och varför jag kanske ibland inte riktigt orkar som alla andra. 

Det känns fint. Bra och viktigt. Och det gör att det känns än mer äkta att skratta så man gråter när man spelar något konstigt spel, att säga "åh vad livet är härligt" och le med ögonen. För livet är härligt nu. Det har det varit länge, men just nu är det extra bra. Jag har ont i både mage och kinder efter hysteriskt rolig dag och ögonen har runnit flera gånger idag av inget annat än glädje. Och på något sätt känns det viktigt att de, och ni, vet att så har det inte alltid varit och att jag därför från hela mitt hjärta menar det när jag säger 

Att jag är så otroligt tacksam. 

Jag är så glad att alla hade rätt. Det vänder faktiskt, man kan bli frisk och livet kan bli lyckligare än man kan minnas att det varit på länge. Särskilt om man fått göra den resan jag gjorde de senaste åren. Med familj, pojkvän, vänner och Gud på min sida. Och nu med 22 nya människor att få fortsätta dela livet med i ett år. Att få skratta med och kanske gråta med också. Att vara den man är. 

I en total trygghet i att det är okej. 

om ett otroligt oväntat och så uppskattat möte.

Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem. 

Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka. 

Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns. 

Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack. 

om att en hop människors uppmuntran kan vara sista pusselbiten för ett friskt liv.

Såhär såg det ut ifrån hörnet på mitt rum häromkvällen när jag dödstrött och glad i hjärtat satte mig på en stol och pustade ut efter två timmar i idrottshallen med min klass. Vi är 23 personer i klassen, varav 12 går en bibel-idrott-inriktning och 11 (däribland jag) som går en vanlig bibellinje. Vi har ungefär hälften av våra lektioner tillsammans, och andra halvan var för sig där de fokuserar på idrott och ledarskap och vi mer kurser inom själavård, etik och praktik i församlingar. Men på kvällarna - då är det som att vi allihop går en idrottsinriktning. Alla har alltid sagt till mig att folkis innebär kladdkaka och sällskapsspel...men när vi i klassen umgås - då spelar vi volleyboll, innebandy, fotboll eller leker i idrottshallen. 

I början var det ovant, lite tråkigt att jag som är så fruktansvärt ointresserad av sport skulle umgås i princip dygnet runt med 12-15 personer som har idrott som sitt största intresse. Men vet ni - något har hänt - jag har börjat gilla att sporta! Jag fick liksom bestämma mig för att jag skulle försöka hänga på i den mån jag orkar, dels för att det är vad resten gör (och jag vill umgås med dem!) och för att jag vet att jag behöver få tillbaka mina muskler. Så de senaste 3 veckorna har jag tränat mer än jag gjort på evigheter, och jag har älskat det! Det är en så totalt ny upplevelse för mig att idrott inte bara behöver handla om prestation och att vara bland de sämre på vad man än gör - utan om en gemenskap och något där man har roligt ihop. 

Människorna här är fantastiska - de uppmuntrar mig att vara med, passar bollar till mig fast att jag missar hela tiden och låter mig bli en i gänget, trots att det innebär att de får springa dubbelt så långt och mycket eftersom jag oftast gör mer skada än nytta i laget. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt, mitt i en innebandymatch där svetten rinner och jag får ont i benen som inte fått springa på flera år. Jag får uppmuntran och pepp att bli bättre och ingen klagar när jag är dålig. Det är en så sjukt häftig känsla för mig och jag uppskattar det så mycket. 

Så idag åkte jag till A6 och köpte nya idrottskläder (det enda ombyte jag hade med hit räcker inte på långa vägar) och för första gången i mitt liv ett par inneskor till lite allmänt sportande. För jag hoppas att detta är något som kan hålla i sig, att jag tillsammans med vänner får bygga upp min kropp igen. Bli stark fysiskt igen och faktiskt orka mer än tidigare. Jag tror detta är den sista pusselbiten för att jag ska bli helt mig själv igen efter sjukdomen. Jag hoppas det, och längtar redan efter att få inviga mina nya träningsgrejer efter helgen. 

Hurra! 

Om att hålla ett löfte

En dag i somras sprang 6 fötter över till vår tomt och berättade att de nu hade en husvagn, och undrade om jag vill komma in och kolla på den. Jag tittade in i vagnen och sa 

"åh, här kan vi ha pyjamasparty!" 

"Jonna, vad gör man på ett pyjamasparty?" Frågade någon med stora ögon. 

Jag sa det första jag kom på: "man äter popcorn, borstar tänderna ute och spottar över staketet och så har man pyjamas på sig." 

Vi bestämde att det ska vi göra, men så gick veckorna och inget pyjamasparty hann vi med... 

När jag flyttade blev Prins I orolig över hur det skulle gå med vårt party och jag lovade att hålla mitt löfte när jag kom hem på helgen. Så i lördags kväll kom tre barn in till mig, lekte och spelade spel och skrattade. Sedan gick vi in till dem, åt varma mackor och bytte om till pyjamas. Väl inne hos mig igen fick de välja lite filmklipp att titta på medan de mycket viktiga popcornen åts upp. Sedan gick vi till husvagnen på deras tomt, borstade tänderna utanför den, spottade över staketet och sedan kröp vi upp min en säng och läste två sagor. Fröken S valde att sova inne i sin säng men jag, Prins I och Lilla E låg kvar i vagnen, sjöng godnattsagor och pratade om tankar som en liten kille som ska spela fotbollsmatch imorgon och därför har pirr i magen tänker innan han ska somna.  

Jag sov inte mycket den natten, orolig för allt som kan tänkas hända en natt med två små barn utan sina föräldrar som de brukar ha i rummet intill. Men när morgonen kom visade det sig att den enda som oroat sig och inte kunnat sova var jag. Lilla E kröp in under mitt täcke på morgonen, vi läste morgonsaga och sedan gick vi in till syster och storebror som vaknat tidigare och gått in och tittade på morgon-tv. Sedan tog jag mitt täcke, de valda sagorna och kudden under armen och klev in till mig igen. Otroligt trött men så lycklig över att ha fått hålla ett löfte till tre barn som tagit mitt hjärta och som jag förevigat tänker behålla däri.

tacksam och förväntansfull.

Så är det fredag, jag har fått gå ytterligare en vecka på bibellinjen på Svf och en helg väntar. Snart ska jag ta bussen ner till stan och sedan åka via Gränna hem. Jag har nämligen blivit hembjuden till min vän Linn, som bor i Adelöv på vägen hem. Hon har varit i bla Spanien och gått bibelskola det senaste halvåret så vi har inte träffats sedan innan jag var i Kenya. Ser så mycket fram emot att få krama om henne igen! 

I kväll ska jag mysa hemma, i morgon ska jag jobba och sedan ha pyjamasparty med mina små grannbarn, söndag ska jag på gudstjänst hemma i församlingen, innan jag åker tillbaka till Svf framåt eftermiddagen. En lagom intensiv helg väntar med andra ord. Jag är glad och ser fram emot den! Men också glad när jag ser tillbaka på veckan. Jag har fått vänner i klassen, redan lärt mig massa nytt och allmänt kommit in i livet här. 

Tacksam och förväntansfull ska jag nu ta min packning för helgen och bege mig hemåt. Kram på er! 

tacksam.

Jag mår himla bra just nu. Trivs bra här i Jönköping, orkar och vill och kan göra det mesta. Det är fantastiskt. Snart har jag gått på bibelskolan i två veckor, och det känns faktiskt redan ganska hemma. Jag gick nyss in till Ellen (som jag delar lägenhet med) och gav en godnattpuss i pannan. Vi bestämde oss för frukosttid i morgon och idag har vi städat hela vårt hem. Jag fotade masssa bilder som jag tänkte visa er, men nu är jag för trött. Snart så. Hejsvejs på er.

Om sommarens sista vecka.

Sommaren fortsatte med jobb för min del, men allra sista veckan innan skolstarten på Svf (Södra Vätterbygdens folkhögskola) var ovanligt händelserik. Vi var nämligen i Barcelona med hela familjen i 4 dagar. Där gick vi runt i staden, badade i havet, åt gott och hade semester allihop tillsammans för första gången på hela sommaren. Det var väldigt mysigt och skönt! När jag sedan kom hem väntade en möhippa för den läckra bruden på bilden här, Sofia. Vi hade en heldag i Göteborg tillsammans ett stort gäng tjejer och det var gött. 

Ja, dagen efter hippan packade jag inför flytten och sedan måndagen förra veckan har jag bott Svf. Jag delar boende lite grann med en tjej i klassen, men mer om vårt hem får bli ett annat inlägg. Hur som helst har jag det bra här. Kram på er! 

Något nytt.

Det här med att blogga... Jag tycker ju att det är himla roligt, och trots att jag inte har en massa coola foton och skriver rätt oregelbundet vet jag att ni är flera som vill att jag ska blogga mer igen. Så, nu gör jag ett försök till just det. I förra veckan flyttade jag till Jönköping för att gå bibellinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola och nu väntar ett år i ett än så länge nytt sammanhang. Välkomna att dela vardagen med mig igen, det blir högt och lågt som vanligt, pyssel, tankar, vanlig vardag och allmänt det som är en del av mig och mitt liv.

Välkomna! 

Den bästa stunden.

Efter en lång dag med 14 timmars jobb landade jag för en stund sedan här. I dubbelsängen som vi fått av mamma och pappa i mitt nya rum på vinden hemma. Att få krypa upp här, liksom landa efter en lång dag och varva ner - det älskar jag. Särskilt idag eftersom jag vet att jag är ledig (äntligen!) imorgon och därför kan njuta av att en sovmorgon väntar. Så fantastiskt skönt! 

Jag jobbar rätt mycket just nu. Lite för mycket eftersom jobbet är så intensivt och allting är nytt. För första gången har jag ett sommarvikariat som undersköterska inom hemtjänsten. Det är ett fint jobb och så viktigt, men jag blir helt slut. Så därför är det skönt med två hela dygn ledigt. I slutet av nästa vecka byter jag jobb till personlig assistent på ett ställe jag jobbat mycket de senaste åren. Det känns skönt att veta hur allt funkar från början så man känner att man kan göra ett bra jobb. 

Men innan dess ska jag njuta av lediga dygn. Jag har 5 saker planerade under dessa dagar. 

1. Lunch med min man

2. Spela kort med mormor

3. Äta godis i Andreas soffa ihop med fina vänner

4. Äta på resturang med min man igen

5. Se på film och ha en lugn skön fredagkväll med Alexander

Ja, detta ska bli såå skönt. Godnatt på er!

om den största gåvan jag fått.

Det plingar till i mobilen. "Jag är glad att få vara din" står det. Hjärtat blir varmt och jag ler ett sådant där nyförälskad leende trots att ingen ser. För det känns så bra, så viktigt.

Det är en gåva att få dela sitt liv med någon. Det är det svåraste jag någonsin gjort och antagligen bland det svåraste jag kommer att göra. Det är läskigt, komplicerat, och många gånger krångligt. 

Men det fina, det som väger så mycket tyngre - det är glädjen och tacksamheten över att mitt i alla val, vägskäl, beslut, drömmar, längtan och viljor vara två. En Jonna och en Alexander. Ett vi med två jag och två du. En flicka och en pojke som vid det här laget fått leva många dagar tillsammans och som hoppas på många fler. Och en flicka och en pojke som levt ihop fast på olika kontinenter en hel årstid. Och som växte av det, närmare varandra, fast från olika håll. 

Och som båda är glada att få vara den andras. 

För jag är så glad att få vara hans. Så innerligt tacksam att jag fått den gåvan att förvalta. Och så lugn i att vi inte är ensamma, utan med oss har vår tro på en Gud som är med oss i allt. Det är fantastiskt det där med att han är min. En vän skrev "knäppt och bäst" om hur det är att ha någon att dela sitt liv med. Känslan av att vara någons. Hon har så rätt. Knäppt och bäst, det är precis vad det är. Och mest av allt är det en enda stor gåva.

Och jag försöker ta emot med öppna armar, älska av hela mitt hjärta och bara vila i hur fint det är. Det här med att vara två. 

om att vänta på orden, orden för er.

Jag tänker så mycket nu. På om hur det var att leva i ett land där man som vit var konstant var annorlunda och dessutom terrorhotad. På hur otroligt givande det var att få möta människor som levde på ett helt annat sätt än jag och verkade trivas bra med det. På hur det var att gå på ett av de fattigas sjukhus, be för döende barn och deras gråtande mödrar som trängdes i sängarna där inget hopp fanns. På hur det kändes att kliva fram genom leran inne i slummen på väg till skolan som jag fick förmånen att älska. På hur det kändes att ligga på ett toalettgolv med de vidrigaste kramper i magen många många timmar bort från den trygghet och familj man vill ha nära när man mår dåligt. På hur det var att kyssa en giraff och vara några meter ifrån en helt fri elefant som tog sig lite käk i ett träd. På hur det var att tillhöra en liten minoritet av äckligt rika människor som kunde gå på resturang och äta både middag och efterrätt när man några timmar tidigare sagt nej till svältande barn som bad om mat. Och på hur det var att möta en så konkret glädje och tacksamhet hos människor som inte hade någonting, som med sin inställning förvandlade det allra tyngsta till lycka.

Jag vill berätta för er. Jag vill ta er med. In på sjukhusen, in i slummen, in på de rikas resturang och ut på savannen. Jag vill berätta om den skam, lycka, stolthet, rädsla, ilska, oförstående, kärlek, trötthet, likgiltighet, saknad och glädje jag kände. Jag vill dela med mig av de stunder jag fick uppleva.

Men det går inte just nu. Jag hittar inte orden, kan inte formulera mig och kan inte välja. Välja vad av allt som ska få bearbetas ännu en gång.

Men någonting händer i mig just nu. Saker som legat gömda sedan jag kom hem bubblar nu upp till ytan. Kanske för att jag först nu tillåter mig att känna efter. Orkar med att gå igenom allt i huvudet en gång till. Och kanske kommer ni få följa med. Jag vill det, jag tror det är viktigt.

Men jag väntar på orden. På att lite av alla de tankar, känslor och minnen som finns ska vilja bli berättade. Kanske inte just nu. Men en dag hoppas jag. Snart.

om ett misslyckande i mitt husmorspyssel.

Vi har en enorm fläderbuske i vår trädgård och just nu blommar den för fullt. Mamma har gjort massa flädersaft och jag ville testa att torka blommorna för att göra te av dem. Sagt och gjort, jag plockade ett gäng blommor, repade av själva småblommorna från "kvisten" och la dem på plåtar på bakplåtspapper för att torka. De har nu legat i vårt uterum i solljuset i några dygn och har torkat fint. Så för en stund sedan gjorde jag min första kopp te på hemmagjort, ekologiskt, närproducerat te. Det låter ju hur bra som helst, om det inte vore för den saken att det var svinäckligt. Alltså verkligen förskräckligt. Hua! 

Men jag har läst att man kan använda torkade fläderblommor som strössel och smaksättare i till exempel fil eller yoghurt så det testade jag, och det var gott. Så ja, lite nytta kan jag få av mitt te i alla fall eftersom det verkligen inte kommer drickas upp. 

Jag tycker om att pyssla och vara lite husmoderlig. Ibland går det åt skogen, som denna gång, men då får man försöka hitta andra sätt att använda resultatet på. Några gånger blir det tvärt om mycket bättre än förväntat så man kan ju inte låta bli att försöka vara lite kreativ bara för att det ibland blir äckligt, fult eller allmänt dåligt. Det vore ju hemskt tråkigt. 

Så, någon som vill komma och äta lite fläderyoghurt? 

om en natt som aldrig blir mörk. om om de som aldrig får uppleva det.

En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.

För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.

Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.

En dag med Elin.

I söndags tog jag tåget norrut och hälsade på min vän Elin. Det var en otroligt mysig dag fylld av prat, gott att äta och skratt åt mycket. Elin har en bebis i magen, så vi hann ju prata en hel del om längt efter den också. För inte ska hon få ha hen helt för sig själv inte, nej ibland tänker jag låna ungen, pussa på den och gosa tills jag nästan går av. Sånt har man vänners bebisar till minsann. 

Förutom att se fram emot en ny person att lära känna så bakade vi rysligt goda muffins, promenerade till en kolonilott som vi lånade för fikapaus, vilade på en filt i gräset, tittade på bilder från Kenya och nickade i samförstånd kring hur lite svenskt lösgodis kan rädda en vidrig hemlängtan i en kultur man inte förstår. Det är nämligen så att Elin bott i Tanzania i 8 månader och därmed kanske mer än någon annan jag pratat med efter våren i Kenya vet hur det kan vara, kännas och inte funka. Det var fint att en en gång se tillbaka på resan. Jag gör det ju hela tiden, men mer konkret när jag får berätta för någon. Och ibland är det enklare för någon som liksom gjort en liknande grej själv, där det som är rätt självklart för mig även är det för den som lyssnar. 

Efter 8 timmar i Linköping tog jag tåget hem igen, glad i hjärtat och tacksam över en vän som E i mitt liv. Det är bra fint. 

om några dagar i paris och om vårt älskade land.

För några veckor sedan var jag i Paris i 4 dagar med 3 av mina allra närmsta vänner. Det var helt fantastiskt. Vi hade inte särskilt mycket krav på vad som skulle göras, men hann ändå med väldigt mycket trevligt och fint och vackert och roligt och alldeles underbart. Vi bodde på sjätte våningen på ett litet alldeles lagom fint hotell väldigt nära Notre Dame och fyllde dagarna med picknick vid Seine, turistbuss-tur, uteserveringar, shopping, prat, promenader och en massa "åh, titta där vad fint!".

Paris var verkligen en väldigt vacker stad och jag är så glad att jag åkte dit. Men för varje gång jag lämnar Sverige inser jag mer och mer hur mycket jag älskar vårt land. Hur otroligt mycket jag uppskattar ren luft, bra trafik, säkerhet och naturen. Det gör mig ont i hjärtat att det finns folk som tycker att vi ska hålla den skönheten för oss själva, inte dela med oss av vårt land. Fy för det säger jag bara. Det kunde lika gärna varit jag som behövde fly, som inte kunde bo kvar i det land jag säkert också helst hade velat stanna i. Det kunde lika gärna varit du. Så nu tar vi oss i kragen, vågar stå upp för alla människors lika värde och rättigheter och ser till att valet i september inte bidrar ännu mer till de sjuka åsikter som uppenbarligen finns lite här och var. Det är vårt land - inte bara mitt eller ditt. Vårt - det betyder att det tillhör fler än en. Fler än dig och mig. Så det så. 

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta. 

flätor som ska väck.

Nu har jag börjat det tidskrävande och tålamodsprövande projektet att ta ur alla flätor ur mitt hår. Runt 250 flätor är det som ska väck. Jag har nog fått bort 50 vid det här laget i alla fall. Någon som vill hjälpa mig med resterande 200? 

När jag tog ur flätorna i Kenya så bjöd jag ju in ett gäng tjejer från Love School som fixade alltihop på under 2 timmar, och idag saknar jag dem extra mycket. För nu sitter jag med en tandpetare eller bara med naglarna och drar upp varje fläta, en efter en. Till slut får man bort det löshår som är fäst i mitt egna hår vid hårbotten och då kan man lirka bort plasthåret och reda ut mitt egna hår. Det var exakt så de gjorde också, bara det att de var många fler. Och att de såg vad de gjorde. 

Hur som helst så har jag klippt av topparna cirka 2 dm så att flätornas längd är samma som mitt eget hår. På det viset sparade jag lite tid i alla fall. Sjukt skum känsla när Alexander satte saxen i och klippte! 

Nähä, nu ska jag ta och fortsätta mitt lilla projekt. Tacksam för mamma och Alexander som hjälpt mig med ett gäng flätor var de senaste dagarna. Men idag är jag ensam, så lika bra att sätta igång igen. Tjo! 

Så tacksam (och lite arg).

Jag har haft en så fantastisk helg. Lycklig och påfylld med massa energi inför veckan som kommer. Har njutit så mycket. Jag började jobba i fredags eftermiddag och körde vaken-natt på jobbet där jag trivs extra bra. Alexander jobbade också natt och när vi slutat kl 10 på lördagen gick vi (han rätt fräsch och jag som ett spöke hög på socker för att hålla mig vaken) och förtidsröstade. (SÅ viktigt och stort!) Solen sken och vi åt en piggelin till andra-frukost. Därefter åkte vi till Söråsen och jag slocknade i en soffa fram till lunch. Åt otroligt gott, köttgryta på eget ekologiskt kött och sedan gick vi en promenad för att se allt som hänt i Söråsen på sista tiden. Jag hälsade på nya tjuren, kollade kalvar och den nya dammen om grävts och sedan kom åskan. Helt dygnsura blev vi upphämtade av Alexanders mormor i bilen och fick sedan mysa inomhus hemma hos farmor som bjöd på kaka, tårta och bullar. 

Vi kröp upp i soffan efter kvällsmat och kollade på "En oväntad vänskap" tillsammans med hela familjen Samuelsson. Så himla fin film. Somnade sedan gott i vårt rum (njuter lika mycket varje gång jag får krypa ner i sängen där. Bred, precis lagom hård och med nya lakan, täcken och kuddar - allt vitt. Känns så lyxigt! Världens bästa julklapp till oss.) 

I morse försov vi oss eftersom jag stängde av klockan i sömnen, men efter lite rop från omgivningen klev vi upp till en dag i solsken. Vi åt lång lyxig frukost i växthuset tillsammans och sedan kunde vi gå och titta in 3 alldeles nyfödda kattungar. Så himla fint! Jag gick en promenad med svärföräldrarna och plockade blommor till mamma, och sedan lämnade vi Söråsen. Alexander började jobba och jag åkte hem till familjen och firade mors dag. Vi åt rysligt gott och sedan tog vi eftermiddagsfikat och tupplur på sjön. Nu ikväll har jag "jobbat" som kontaktperson åt min vän och vi har spelat kubb och sjungit. Världens bästa jobb. Bli kontaktpersoner vänner! 

Nu slappar jag i soffan, bestämt mig för att vara ledig i morgon bara för att jag får och kan. Tittar på valvakan och oroas över vissa delar och gläds över andra. Samtidigt skäms jag. Hälften av Sveriges befolkning med åldern inne har inte röstat. HUR kan man låta bli att göra sin röst hörd? Hur korkad får man bli? Hur ansvarslös får man vara? Och hur kan det vara ett positivt rekord att faktiskt hälften har använt sin röst? Människor dör för sin rätt att få rösta runt om i världen, och ändå väljer hälften av svenskarna att inte använda sin rättighet. Sorgligt och skrämmande. 

Men trots oro och glädje över resultatet i EU-valet har jag haft en fantastisk helg. Helt otroligt bra. Lycklig och tacksam ända in i märgen. Nu är jag laddad för veckan framöver. Härligt! 

tillbaka i vardagen som inte är vardag.

Idag har jag ätit långfrukost med en fin vän, pratat och pratat om Kenya och livet i allmänhet. Sedan har jag i förtvivlan sökt jobb eftersom jag inte fick alls så mycket timmar som jag räknat med på det jobb jag fått. Efter några timmars ringande, tänkande, fiskande och "andas djupt det löser sig" så fick jag f a n t a s t i s k t nog jobb fyra veckor till! Alltså den lyckan. Nu har jag jobb i 8 veckor, och eftersom det är inom vården kommer åtminstone de fyra sista veckorna innebära långa pass men också långa "pass" av ledig tid mellan dem. Känns väldigt bra!

Men eftersom jag och mannen min jobbar inom vården båda två och går på olika scheman är det oklart hur mycket vi kommer kunna semestra ihop i sommar. Därför slår vi två flugor i en smäll och förenar nytta med nöje genom att gör en liten tripp till Lund i morgon. Där ska vi fixa lite inför hösten, om allt går som planerat flyttar Alexander dit i september och nu ska vi ner och kolla in hans rum i studentkorridoren. Sedan tänkte nog han försöka göra sitt bästa för att jag ska falla pladask för denna stad eftersom han med stor sannolikhet kommer bo där många år framöver. (Där har vi nöjet i resan. Jag hoppas på två fina dagar!)

Ja ni - livet. Och denna period när den näst vanligaste frågan (efter "har du haft det bra i Kenya?") är "vad ska du göra nu då när du kommit hem? Vad ska du hitta på i höst?" är JAG VET INTE. Än måste många pusselbitar falla på plats och inget är hugget i sten. Vi får se helt enkelt. Tyvärr är inte detta med is i magen och hakuna matata min starkaste sida. Men jag gör så gott jag kan och hoppas att jag någon gång kan se tillbaka och inse

att det faktiskt gjorde det. Det löste sig.

Om att komma hem.

Åh vad det är skönt att vara hemma. Jag flög hem en vecka tidigare än planerat och kom hem lagom till påskdagen. Resan gick bra och nu har jag haft lite tid på mig att landa. Det var nästan en större omställning att komma hem igen än det var att komma till Kenya. Nu har jag varit i Sverige i två veckor och på den tiden har jag hunnit med rätt mycket. Till exempel har jag toppat min 8-veckors magsjuka med en extrem magsjukeversion, gjort två sjukhusbesök, firat påsk, tillbringat några dygn i Söråsen, förberett och firat mammas 50-årsfödelsedag, varit i kyrkan, träffat lite vänner, träffat ännu mer bekanta som undrar hur det varit, varit på picknick, spelat spel, badat badtunna, fikat med mormor, vaxat våran båt, cyklat, sett på film med Alexander och i största allmänhet bara försökt vänja mig vid att vara hemma i ett tryggt och säkert land igen. 

Frågor som "Har du haft det bra?" brukar få standardsvaret: "Både bra och dåligt. Det har varit helt fantastiskt men också jobbigt, jag är glad att jag åkte och glad att jag är hemma igen". Vill man ha det långa, mer ingående och nyanserade svaret får man nog sätta sig ner och fika med mig några gånger det närmaste året. För olika saker känns olika mycket, just nu är det mest bara väldigt skönt att vara hemma just för att det var så osäkert och oroligt sista veckorna jag var borta. Om några veckor är det kanske mer känslor som "jag vill tillbaka - NU" som märks. Jag tror inte jag ger en sann bild om vad jag varit med om ifall man bara frågar en gång. Det varierar från dag till dag. Ibland vill jag aldrig mer tillbaka dit och ibland skulle jag kunna tänka mig att flytta dit för en längre period. Och ja, jag tror de flesta förstår att det är väldigt mycket känslor, tankar och frågor som kommer efter en sådan här resa. Livet ändras men kan också läskigt snabbt bli detsamma igen. 

Just nu försöker jag bara vara. Öppna fönstret i vårt sovrum i Söråsen, titta ut över nyfödda kalvar, träd vars knoppar slår ut, tystnad, frisk luft, trygghet och en fin natur, människor jag tycker om och ett land som välkomnat mig med vår. Så landa i att jag nog aldrig kommer kunna beskriva vad jag varit med om. Och att det får vara okej. 

HEMMA!

Det här med att ni skulle kunna följa min resa på denna blogg gick ju riktigt skitdåligt. Av oklara anledningar vägrade min inloggning att fungera från Nairobi och efter mycket krångel fick jag till slut göra en ny blogg. Så vill ni läsa om min resa så får ni kolla in

jonnaskenya.blogg.se

Jag kommer fortsätta skriva de texter som handlar om Kenya där ett tag fram över för att sedan helt övergå till denna blogg igen. Så tills vidare blir det två bloggar - en vardag&tankar-blogg (denna) och en kenyablogg (länken ovan).

Hoppas ni finns kvar trots denna lååånga paus här.
kram.

Om ni vill höra av er eller så. (GÖR DET!)

Nu är det nära! Imorgon åker jag. Idag har jag packat det sista med hjälp av Alexander och Lisa. Jag är spänd, nervös, peppad och ja.. massa känslor på en och samma gång. Jag har fått adressen som ni kan använda om ni vill skicka mig ett brev eller två när jag är borta. Det skulle göra mig hemskt glad och vara väldigt uppskattat.

Jonna Lindroth
c/o Nuru Africa
P.O Box 74873
00200 Nairobi
Kenya

Jag kommer även finnas på min mail jonnalindroth@hotmail.com eller via facebook. Såklart får man väldigt gärna höra av sig via bloggen och kommentarer med. Här ska jag förhoppningsvis uppdatera ofta så att ni får följa med på äventyret. För det vill ni väl?

Kram på er. Nästa gång vi hörs är jag i Kenya. Wiiiihu.

om att vara modig och en liten rädd fis samtidigt.

Såhär såg det ut i mitt rum för några kvällar sedan när jag skulle gå och lägga mig. KAOS. Nu är det lite mer ordnat för en hel del ligger nedpackat i två stora väskor. Men hela tiden kommer jag på nya saker som jag fixas, fler saker som ska packas ner och ännu mer saker jag vill hinna med. 

Jag tillbringade lördagen hemma med att fixa och planera inför resan. Packade med hjälp av mina föräldrar och fick framåt eftermiddagen sällskap av Alexander, Tomas och deras vän Stina. På kvällen lagade vi tacos tillsammans och spelade spel. Vi var på gudstjänst i morse och sedan dess har jag fortsatt mitt fixande inför resan. 

Alexander kom hit en stund innan han började sitt nattpass på jobbet. Jag fick ligga i hans famn, prata om allt möjligt och mest om resan som väntar. Tycker det är så o e r h ö r t jobbigt att lämna honom. Får en klump i halsen mest hela tiden när jag tänker på det. Av allting som skrämmer mig så är det att lämna min familj och Alexander som är värst. Istället för att vara livrädd för extrem kriminalitet, korruption, läskiga sjukdomar, slum och ny kultur är det att åka ifrån dem jag är rädd för. Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. 

Jag insåg idag att jag är rätt modig. För jag är livrädd för vad som väntar. Jag har gett mig in på något som skrämmer skiten ur mig. Och samtidigt är jag helt säker på att det är detta jag ska göra. Jag tänker göra något jag är rädd för. Och det är det som är att vara modig. När man gör något fast att man egentligen inte vågar. Det är inte modigt att hoppa från 10ans hopptorn om man inte är höjdrädd, men är man rädd för höjder är det modigt att våga hoppa från en meters höjd. 

För vissa är det säkert ingen stor grej att åka iväg, att lämna familj, vänner och pojkvän för att upptäcka världen. Men för mig är det svinläskigt. Och därför är jag modig. För jag tänker göra just det jag inte vågar. Och för det tänker jag vara stolt. 

min sista torsdag i sverige.

Igår var jag och Alexander i Jönköping för att inhandla en massa saker som jag behövde till min resa. Förutom några pauser för mat var vi igång hela dagen och letade allt ifrån vattenreningstabletter till kjolar. Min snälla, tålmodiga, kloka man som jag älskar så mycket gick med mig hela dagen och hjälpte mig. Så skönt att inte vara ensam.

Idag har jag haft finbesök på förmiddagen av Susanne och lilla Signe och nu ska jag försöka packa lite innan jag ska iväg på bönegrupp för sista gången innan jag åker. Tyvärr kommer endast 50 % av den kunna närvara men känns samtidigt skönt att vi inte visste förra gången vi sågs att det skulle vara sista gången allihopa träffades. Jag tycker det är så jobbigt med alla "hejdå" hela tiden.

Ikväll ska jag göra små flätor i mammas jobbarkompis dotters hår och efter det ska jag däcka i famnen på min man en stund. Har fortfarande en massa saker jag måste fixa med hela tiden samtidigt som jag är trött och stressad. Usch för det.

Hoppas ni har en bra dag!
Tjohej.

om att gråta lite och tänka att det är tur vi ses igen.

Idag hade jag mitt första tårfyllda farväl och det gjorde lite ont i hjärtat. Min fina Alma som jag är kontaktperson åt var nämligen hos mig för sista gången innan resan idag. Vi sjöng massa sånger som vi brukar göra och så lyxade vi till det med glass och fruktsallad till kvällsfika. Vi hade en jättemysig eftermiddag och allt gick bra. Men sen, när hon skulle hem och vi lyssnade på en inspelning av en sång som vi sjunger - då började jag gråta.

Usch och fy vad jag kommer sakna henne. En alldeles fantastisk människa som verkligen har förgyllt mitt och min familjs liv de senaste månaderna. Kommer bli tomt utan henne framöver. Tur att jag får ha henne igen sedan när jag kommer hem. Jag längtar redan till allt roligt vi ska hitta på i sommar när det är lite roligare att vara utomhus.

Men ja, idag var första "sista gången" och mer lär det bli. Sista tjejgruppen är i morgon och tiden bara rinner iväg. Jag försöker njuta och ta tillvara på varje timme. Men nog får jag en klump i halsen av att tänka på allt jag lämnar. På hur lite tid det är kvar i Sverige. Samtidigt är jag mer peppad än tidigare på att åka, jag började packa idag och allting känns lite mer verkligt.

Ja kära någon. Snart åker jag. Gode värld.

om att åka till ett land så olikt det jag är van vid.

Jag försöker vara effektiv men avslappnad. Fixa mycket men samtidigt inte stressa. Det är svårt faktiskt, men har fått en del gjort än så länge i alla fall. Dricker massa te och skriver listor, ringer samtal och mailar hit och dit. Det är sannerligen inte lätt att fixa allt som ska fixas. Himmel.

Min vän och nästintill bror Joel kom förbi och hämtade ett par kryckor och vi pratade en stund. Han åkte till Nya Zeeland förra året och var borta i tre månader, så han vet lite hur det kan vara. Han tyckte det räckte med två skjortor och ett par byxor men jag tror jag ska ta med lite mer än så. Skillnaden för honom var att han åkte till ett I-land där myndigheter och samhället i stort var relativt likt Sverige. Kenya känns... väldigt långt från det. Jag har läst att det inte ens går att köpa medicin på apoteken där eftersom innehållet inte är det som det står på. Eller att polisen är helt korrupt (läste igår om hur de sköt ner lite folk på trottoaren och sedan gick därifrån) och att man i möjligaste mån ska undvika att få sprutor, även om de ges på sjukhus. Att inte kunna lita på det som man i Sverige är så otroligt van vid fungerar och är säkert känns ovant. Inte är man osäker på om medicinen man får på apoteket här verkligen är rätt eller om sprutorna man får på vårdcentralen kommer smitta en med HIV. Det är så långt ifrån den verklighet jag är van vid. Ja, gode värld, detta blir en resa att utmanas och utvecklas av. Det blir nog bra, och om inte.. så kan jag tänka på vad Joel sa:

- Blir du skjuten av polisen så dör du ju snabbt i alla fall. Alltid något.

en liten sjuk en och en lugn dag.

Jag är lite sjuk. En fin elev var sjuk och behövde en kram. Dagen efter var jag också sjuk. Älskar det här med att ha svagt immunförsvar alltså. (Dock är jag sjukt tacksam över hur lite jag har varit sjuk denna hösten med tanke på alla olika förskolor och skolor som jag arbetat på. Kunde verkligen ha varit mycket värre!) Men jag ser det som en anledning till att ta det väldigt lugnt idag. 

Igår eftermiddag åkte jag och Alexander till Söråsen för att fira jul med hans släkt då en magsjuke-epidemi i hans släkt ställde in festen när vi skulle firat för länge sedan. Tomten kom och chokladpralinerna plockades fram. Jag var dock trött, matt och småsjuk så jag vilade mest i soffan och lyssnade på när folk pratade och skrattade. Att ligga i hörnet på rummet, i en liten stuga med lågt i tak, med tända ljus och massa folk som skrattar, det kan vara väldigt mysigt även om man är lite sjuk. Särskilt om man får ha huvudet i sin älskades knä och känna sig hemma. 

Resten av lördagen låg jag i Alexanders familjs soffa och drack te och såg på tv. Sedan förflyttade jag mig till vårt alldeles egna (!) sovrum i ett uthus med världens skönaste säng. Efter en god natts sömn hämtade min snälla pappa mig i Söråsen eftersom Alexander och hans familj skulle på ännu en släktträff idag. Jag bara orkade inte följa med. 

Idag har jag legat i vår soffa här hemma, surfat på olika packlistor inför resan och sovit lite. Känner mig mycket bättre nu än igår. Kanske Gud var extra snäll mot mig eftersom han visste att jag blev smittad för att en elev behövde en kram och därför lät mig drabbas av en light-variant av sjukan :) 

Nu ska jag titta på så ska det låta med min familj och kanske äta popcorn. Puss! 

om en dag jag nästan orkat och om hur jag kanske orkar imorgon med.

I morse blev jag hämtad av min fina mamma hemma hos Alexander och så körde hon mig till jobbet. Sådan lyx minsann, att slippa komma genomsvettig till jobbet efter många uppförsbackar på cykel på vägen dit. Sedan jobbade jag intensivt i autismgruppen (som jag vikarierat mycket i sedan i höstas - så spännande, lärorikt och utmanande) för att sedan cykla till stan. Där fick jag ta emot en bollpump som en sportaffär skänker till Nuru och besöka en tant som ville skänka garn till min resa. Jag ska nämligen lära ungdomarna där att virka och en massa gulliga tanter från alla håll och kanter ger mig garner att ta med.

Jag utnyttjade nyckeln jag har till Alexanders lägenhet och värmde min lunch när jag äntligen fick sitta ner kl 14. Hungrig som en ulv var jag eftersom ingen kommit ihåg att lägga in en lunchrast i mitt fullspäckade jobbschema för dagen. Efter det däckade jag i kyrkans soffa tillsammans med två fina fina vänner som jag har en bönegrupp med. Vi pratade om livet, kramades och bad tillsammans innan det var dags för en ledarkväll i kyrkan. Givande samtal och god mat - härligt.

Dock är sådana här dagar egentligen för intensiva för mig. Nu ligger jag i min säng, hemma efter en lång dag. I morgon ska jag också jobba, och på eftermiddagen ska jag träffa min fina kompis som jag är kontaktperson åt. Vi ska ha en mysig eftermiddag hemma hos mig innan vi går på konsert. Efter den ska jag hem igen. Så är det bara. Behöver det och vill det.

Det är väl dags att inse att jag inte är tonåring längre, och att jag gärna går och lägger mig före klockan 22 en fredagskväll. Sova är ju faktiskt väldigt skönt.

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

som jag längtat efter att få skriva detta, efter att få uttala orden. var glad med mig.

Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!

Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.

Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.

Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.

Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.

HURRA.

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

om ni kanske vet något som inte jag vet så kan ni ju säga till.

Här dricker jag något så vansinnigt äckligt som koleravaccin. I övermorgon ska jag dricka ett glas till och efter det är det bara tre ynka tabletter kvar och sedan är jag klar med vaccinationerna. Läget är typ oförändrat, jag har massor att fixa och är allmänt nervös och stressad inför resan men lite bättre känns det ändå nu. Hoppas på att få känna lugn inför resan så småningom, men hur det än blir så kommer det nog lösa sig. Intalar jag mig i alla fall. 

Jag är fortfarande mycket mer stresskänslig än jag var tidigare och särskilt jämfört med vad som är "normalt". Därför blir jag lite extra skör just nu när så mycket ska fixas och ordnas med. Så mycket viktiga saker. Jag försöker ta hjälp av nära och kära men ändå är mycket svårt att veta hur det ordnas bäst. Mamma ska fixa allt med reseapotek och pappa tar hand om bank och försäkringar. Om någon har tips eller råd i någon av dessa frågor - eller framför allt - i vad i hela friden man ska tänka på i allmänhet, snälla kommentera och hjälp mig. 

om att fixa saker man inte har en aning om hur man fixar.

Just nu är det mycket som händer, och ändå ingenting. Jag försöker förbereda mig inför resan samtidigt som livet liksom rullar på. Det är svårt. Senaste veckan har varit jobbig, haft mycket resfeber och inte velat lämna Sverige. Försöker tänka positivt men tanken på att åka från tryggheten här hemma har varit jobbig.

Listan på saker som måste fixas innan jag åker är lång. Jag märker tydligt att det finns många fördelar med att åka genom tex en folkhögskola som hjälper en med förberedelser och delar ansvaret. Jag får liksom sköta allt - själv. Det är rätt svårt när man aldrig rest ensam innan och definitivt inte till ett land med så annorlunda kultur än den man är van vid. Men det kan inte bli mer än fel. Och sakta men säkert kan saker bockas av från den långa listan. Idag till exempel så kom försäkringspapper hem, så att jag förhoppningsvis får behandling om jag får rabies eller så att sjukhuset hjälper mig om jag blir allvarligt sjuk.

Om ni undrar varför det inte händer så mycket här är det helt enkelt för att jag har väldigt mycket annat att göra. Samtidigt som jag är trött, sover mycket och är nervös. Yiihu.

om ett lugnt lov och sköna dagar.

Ojoj, bloggen har visst tagit jullov den också. Men nu ville jag tala om för er att jag lever, att jag haft en väldigt mysig jul och att jag mår bra förutom en eländig förkylning som aldrig tycks släppa. Jobbade intensivt sista veckan innan jul och därför passade det mig bra med en lugn vecka därefter. Vi har varvat mys framför brasan i Söråsen med mys i min soffa här hemma hos familjen. Jag har läst böcker, tittat på film och bara tagit det sådär oförskämt lugnt som man får när det är jullov och man ska vila. 

I morgon åker jag, Alexander, mormor, mormors syster och min familj till min moster utanför Vimmerby för att fira mormors (och lite min) födelsedag. Sedan väntar ett besök i Söråsen innan jullovet officiellt är slut. Men jag, jag tänker ta mig en veckas lov till. Bara för att jag kan, vill får och behöver. 

Kram på er.