Hon frågar var jag har ont någonstans, och jag funderar på om"i hjärtat" är ett bra svar?

Jag sitter ner på golvet i gympasalen i mina nya jeans som jag efter mycket om och men valt att ta på mig denna morgon. Gympakläderna är lämnade hemma, jag hade inte krafter till att både cykla till skolan och ha idrott så jag valde cykelturen framför armhävningar. Det är sådana prioriteringar jag har fått lära mig att göra den senaste tiden. Min klasskompis frågar var jag har ont någonstans eftersom jag inte kan vara med och träna, eftersom jag inte är ombytt. Jag funderar en sekund på vad ska jag svara. På vem som förstår? Och om jag ens vill jag ens att andra ska veta?

- Jag är sjuk, säger jag. Jag äter mediciner och de får mig att bli totalt orkeslös. Jag valde att komma hit idag, men det var all energi jag hade.

Ett ärligt svar. Men inte hela sanningen.
Lite har kanske kunnat läsas mellan raderna i mina inlägg de senaste månaderna, men inte allt. Ni kommer fortfarande inte få veta allt. Men jag hoppas och tror att ni vill veta, även bara en bråkdel och att ni bryr er.

Jag har en depression.

Mitt liv har de senaste veckorna varit fyllt av ångest, gråt och mörker. Det har varit den värsta tiden i mitt liv och det mest fruktansvärda jag har upplevt. Det har varit otroligt läskigt att inte ha kontroll över min kropp, mina tankar och känslor och att inte kunna hantera reaktioner på händelser i livet. Mörkret har tärt på mig och mina närmaste, krävt energi som inte finns och kostat mig många dagar som kunde varit fyllda av betydligt mer trevliga saker än panik och smärta. Det är inte över än, jag mår inte bra, jag har fortfarande knappt ork att ta mig ur sängen på morgonen. Men ett litet ljus har tänts där det förut var kolsvart och jag har återigen börjat hoppas på ett friskt liv, ett lyckligt liv. 

Jag brukar kalla de negativa tankarna, oron, apatin som kan lamslå mig totalt för Mörkret. Det har hängt i min kropp i två år, smugit sig in i min hjärna tills jag till slut inte längre hade någon kontroll. Kämpat tills det fick makten och jag försvann. Givetvis har inte mitt liv enbart varit dåligt, i våras höll Mörkret sig undan i flera månader, jag trodde jag hade vunnit kampen och jag firade. Men en sommardag flyttade det in igen och det tog mig en stund innan jag reagerade på dess återkomst. Känslan var så bekant, jag var så van vid Mörkret att jag inte lade märke till hur det återigen erövrade hela mig och mitt jag. 

I augusti sökte jag hjälp hos en kurator och fick fantastisk sådan. Länge vägrade jag ta emot medicinsk hjälp, tänkte att jag inte var så sjuk att jag inte skulle klara av det hela på egen hand. Fröken Duktig kunde inte acceptera att hennes egna krafter var slut. Tills läget blev ohållbart och jag fick åka akut till sjukhus. Där bekräftades kuratorns misstankar om djup depression och jag fick medicin för att komma på fötter. Till en början slog medicinen ut mig totalt, mitt tillstånd försämrades  och jag blev sjukskriven från skolan. Jag sov mer än hälften av dygnets timmar och orkade knappt en promenad på 10 minuter utan att hela huvudet snurrade av trötthet. Jag grät, skrek och drömde mardrömmar. Konstant. 

Nu, en månad senare har medicinen börjat hjälpa och idag gick jag till skolan för första gången på flera veckor. Jag är fortfarande trött och jag brottas mot tankarna och ångesten ofta. Men det lamslår inte längre hela mitt jag, livet börjar sakta återvända och jag med det. Det är fantastiskt!

Men - jag har lång väg kvar. Ett lång depression ger sig inte på några veckor, och medicin är inte lösningen. Men genom att låta den ta mig över vattenytan, ge mig hopp och lite ork får jag möjlighet att kunna börja det verkliga jobbet - kampen mot tankarna med siktet på att bli frisk. Den striden kan ingen annan än jag vinna åt mig själv, även om jag får livsviktig hjälp på vägen med samtal och stöd.

Jag hade inte tagit mig till den punkt jag är idag om det inte vore för alla de fantastiska människor som stöttar mig i, genom och så småningom ur denna sjukdom. "Åt helvete med ensam är stark" säger min vän ibland, och det stämmer verkligen. Jag är så tacksam att ni funnits vid min sida. 

Min fantastiska pojkvän som hållit om mig när ångesten rivit mig i timmar, som har torkat mina tårar och viskat att han älskar mig genom detta. Utan honom hade jag aldrig orkat, och jag är tacksam varje dag för att jag får ha honom i min närhet. Jag älskar dig Alexander. Du&jag.

Mina underbara föräldrar som följt med mig till sjukhus, som påmint mig om mediciner, som petat i mig mat och suttit vid min sängkant tills jag somnat av utmattning mitt i alla tårar. Som har låtit mig sova vid deras säng i månader och som har låtit mig bli ett litet barn igen. Jag älskar er och hoppas att jag någon gång får möjlighet att hjälpa er som ni hjälper mig nu.

Mina systrar Lisa och Sofia som har låtit bli att bli arga en massa gånger när jag kanske egentligen gjort mig förtjänt av er ilska. Som har låtit mig vara liten och tagit hand om mig, pratat med mig och hjälpt mig, som har stått ut med att jag har fått mest uppmärksamhet av mamma och pappa. Ni är bäst och jag älskar er.

Mina vänner som har funnits där, hört av sig, tagit med mig på promenader och lyssnat, kramat och väntat. Jag vet att ni älskar mig och jag är så glad att ni finns i mitt liv. Ni är så viktiga och jag älskar er.

Min kurator, som lyssnar och hjälper till långt mer än vad som kunde krävas av henne. Som har funnit på skolan, hittat akuta tider för samtal, som har hört av sig på sms, mail och telefon även utanför arbetstid. Utan dig hade jag gett upp. Tack för ditt stöd.

Min rektor och lärare på skolan som visat stor förståelse och gjort frånvaron från skolan lättare att hantera. Tack vare det stöd jag fått från skolan har jag kunnat släppa alla måsten och istället kunnat fokusera på att bli frisk. "Du får inte komma hit, öppna inte en skolbok och våga inte ens tänka på skolan" sa min rektor, "du ska istället ta och gå ut en promenad". Tack.

Mina medmänniskor som har visat förståelse och omtanke på olika sätt. Tack för visad omsorg och kärlek.

Min Gud, min klippa, som har funnits där, burit mig genom nätter jag helst av allt bara velat försvinna och som har stått vid min sida genom denna tid och aldrig lämnat mig. Utan Dig är jag ingenting.

Jag är er alla otroligt tacksam.


Nu har jag delat med mig lite av mig och mitt. Men jag vill att ni ska komma ihåg att jag inte är min sjukdom. Jonna finns fortfarande och depressionen är inte min identitet, den är inte en del av mig. Den bor i mig, men är på väg bort. Jämfört med hur jag mådde för en månad sedan är mitt liv fantastiskt. Men vissa stunder är jag så liten och kraftlös mot Mörkret att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Men det går inte, det får jag inte och det är egentligen inte vad jag vill.

Jag vill dansa, sjunga, springa och hoppa. Jag vill älska och älskas. Jag vill leva. Sakta men säkert kommer krafterna tillbaka, och fast än det blir mörkare och mörkare om kvällarna börjar mitt hjärta tina och livet ljusna. En vacker dag ska jag bli frisk. Jag ska klara det här. Någonstans inom mig finns hoppet nu, och jag vet att det är starkast av allt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5 

Tack.