om att få diska åt någon mer än sig själv.

Det är annorlunda att bo ensam. Skönt på en hel del vis. Jag får ha mitt hem så som jag vill ha det, göra på mitt vis. Jag bestämmer hur och var saker ska vara, hur ofta det ska städas och när det är dags att gå och lägga sig. Mitt hem är mitt och jag behöver inte dela det med någon.

Men det är just det - jag delar det inte med någon. Och det kan också bli rätt ensamt. Särskilt för en som mig som vuxit upp med en hel hög av extra familjemedlemmar och som är van vid att det finns någon att vila i soffan tillsammans med. Några att säga "stanna så länge ni vill, nu går jag och lägger mig" till, när folk käkat varma mackor och spelat spel i vårt vardagsrum en kväll.

Att ha ett öppet hem känns så naturligt för mig. Jag är liksom inte riktigt hel utan andra intill, åtminstone inte allt för länge. Därför är det konstigt att bo själv, att inte ha någon att komma hem till. Så jag försöker dela mitt hem med så många det går. Kanske är det en gåva jag har, den längtan som finns i mig att mitt hem ska få räcka till fler. Mycket för andras skull, men också för min egen. Jag mår liksom som bäst när jag har någon att dela tystnaden, skratten och maten med.

Något av det bästa jag vet är när mina vänner går till mitt kylskåp och hämtar mat. Helst utan att fråga först. När de kommer på besök några dagar och inte ens övervägt att ta med handdukar eller lakan. När de tar av mitt schampo och somnar i min säng som om det vore deras. När de känner att mitt hem är en plats som också tillhör dem. Det gör mig liksom varm ända inuti. För mitt hem är också deras.

Ikväll är en sådan kväll där mitt hjärtat fått bli varmt, en kväll som mitt hem delats med någon annan - om så bara för en stund. När vi ätit upp våra pannkakor och klockan blivit sent och R behövde åka hem ursäktade hon sig för att hon skulle lämna mig med disken. Och jag försökte förklara att det visserligen inte är så roligt att diska massa disk efter sig själv, men att det för mig finns en glädje i att få diska efter någon annan. Inte för att det automatiskt känns kul att diska - men för att dubbel mängd disk betyder att dubbla mängden hjärtan som slagit i mitt hem ikväll.

Så tack Rebecca för att du åt upp min marmelad och vågade hämta det du önskade i min kyl. Och tack till alla andra vänner som slutat känna sig som gäster hos mig. Ni gör mig mer hel - och jag ber att mitt hem alltid ska ha plats för er.

om att ge av något annat än sitt överflöd.

Jag har stängt mina ögon länge nog nu. Undvikt länkarna som berättar om hur människor dör på flykt på stormande hav och om hur de som faktiskt överlever båtresan inte välkomnas när de tagit sig i land. Jag har blundat, lite för att jag inte har orkat se men antagligen ännu mer för att jag inte velat. För att med kunskap följer ansvar - och det har jag aktat mig för att ta.

Det får vara nog nu. 

Jag svalde just sista slurken te, ätandes frukost i en nyrenoverad lägenhet, nyligen inflyttad i en kommun där människor verkar ha det bättre ekonomiskt ställt än genomsnittet. Jag sitter här i min sköna morgonrock och äcklas över mitt eget överflöd. Över att jag "för att det är ju ändå lördag" också bredde ett gott kex att äta efter knäckebrödet. Över att jag på riktigt har klagat över att alla mina kläder inte får plats i den lilla garderoben som finns intill min säng. Min nya, breda sköna säng. Över att dagens största problem ofta är grannens hund i lägenheten ovanför min som väcker mig tidigt om mornarna. Jag kan inte påstå att jag har varit blind - men jag har blundat.

Det får vara nog nu.

Senaste dagarna har jag tyckt mig ana en förändring, ser vi skymten av en revolution? Jag läser hoppfulla texter om hur människor organiserar sig, hur ryggar sträcks, hur det skänks pengar och hur namnlistor skrivs på.  Jag vill vara med. Jag vill veta vad jag gjorde när mina eventuella barnbarn frågar "var du med då mormor? vad gjorde du de där åren när människor dog på Medelhavet, när ingen ville ha dem?" Då vill jag vara stolt över mig, mina vänner och mitt land. Då vill jag kunna säga: "vi gjorde vad som krävdes och lite till. Och det kändes, men det var det enda rätta."

Det får vara nog nu.

För vi lever i överflöd. Och vi kan ge av vårt överflöd. Men det räcker inte. Nu behöver vi ge av något mer, av något som känns. På riktigt. Vi behöver visa för oss själva och varandra att ingenting är viktigare än ett människoliv. Nu behöver vi lära oss att offra, att ge av det som känns, att dela med oss. För vår bekvämlighet har varit viktigast för länge.

Det får vara nog nu.

Fundera över vad av ditt överflöd du kan skänka. Men fundera också över vad du kan offra. Av tid, kraft, pengar och bekvämlighet. Hur mycket av vad du har kan du ge bort, dela med dig av - på riktigt? Och våga inse svaret, även om det är obekvämt. En hundring mindre i plånboken känns kanske inte - ge då mer. Offra då de pengar du tänkt lägga på kvällens bravader, på nya skor eller på det där nya soffbordet. Hade du råd att prioritera pengarna så är det pengar du egentligen inte behöver. Så är det faktiskt, även om jag som suktat så efter just det senare försöker slingra mig. Att skriva upp dig på en namnlista tar inte lång tid - ge då mer tid och kraft. Bli god man åt ett ensamkommande flyktingbarn. Öppna ditt hem som familjehem. Engagera dig för integration och ett varmt välkomnande Sverige. Ger vi av vårt överflöd offrar vi inte. Vi måste ge mer. Mer pengar, mer tid, mer engagemang. Vi måste förstå det. Jag måste förstå det. Låt det kosta. Andra röster har skrikit högre länge nog nu. 

Det får vara nog nu.

Våga vara obekväm. Våga offra. Och när det känns jobbigt och motigt -  kom ihåg, det handlar om människor. Om att de ska kunna överleva och sedan kunna leva. Och din bekvämlighet är inte värd ett människoliv. Vårt Sverige kommer förändras nu. Frågan är bara på vilket sätt. Det är du med och avgör. Vad ska du svara den dag då dina eventuella barnbarn frågar dig vad du gjorde? Vad var din bekvämlighet värd? Det är vi - nu - som har makten, chansen, möjligheten att förändra situationen, att påverka vår världs framtid. Så nu gör vi det.

Nu kämpar vi. Tillsammans.

Det får vara nog nu.
Det måste vara nog nu. 

om att vara någons bäste vän. och att bli vuxen också tror jag.

Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?

Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!

om en församling på hal is - och varför vi ska vara där.

I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då. 

Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.

Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj. 

För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10. 

Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen. 

Så "snart" säger jag. 

Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först. 

Han såklart. 

när livet ryms i ett ögonblick.

Det var en idyllisk dag. Solen sken och det var gnistrande kallt. Och det var sådär vackert att jag fick lite ont i magen. Och så slog det mig - att denna plats på jorden, den är något alldeles särskilt. Där mitt ute i ingenstans, långt bort från allt, där är jag närmre mig själv än på många andra platser. 

Jag tror det handlar om att hitta de platserna, där allting snurrar lite långsammare. Så att man kan hinna ifatt sig själv ibland. Och kan man inte hitta de platserna någonstans då får man försöka hitta dem i sig själv, eller i en annan människa. I samtal och stunder, där man inte vill vara någon annan stans än där man är. Kanske just för att livet själv då ryms i ögonblicket. 

Just nu. 

Om ännu ett hemma.

Jag har många hemma. Många platser där jag kan landa, men också där det mer är människors närvaro som avgör om jag är hemma eller ej. 

Tranås som stad är den plats i världen där jag har flest minnen, och jag älskar den staden. Det är ett hemma, och väl där är min familjs hus den punkten där jag är hemma allra mest. Med min närmaste familj, i den tillvaro jag vuxit upp, där är jag hemma. Men även min församlings lokaler där jag tillbringat många stunder är ett hemma, liksom nära vänners hus och skogsstigar man gått många gånger. 

Så har vi Söråsen, mina svärföräldrars gård några mil från Tranås som på senare år också blivit ett hem, en plats som jag på sätt och vis kan kalla min. Där i kohagen med stövlarna på känner jag mig mer hemma än på många andra platser. 

Så har vi Lund, där jag som stad inte känner mig hemma för fem öre, men som ändå blir en ett hemma för att det är där Alexander bor. För att han jag delar mitt liv med lever sitt där. Och jag minns känslan när jag kom tillbaka till Sverige från Kenya och kände att så länge jag är med Alexander - då är jag hemma, var det än må vara. 

Och så har jag Kenya, mitt hatade älskade Kenya som tog mitt hjärta och inte lämnat tillbaka det än. Där, mitt i en främmande kultur skapades en tillvaro som efter ett tag också kändes som hemma. Som jag kan längta tillbaka till, längta hem till. 

Och nu, nu har jag även Jönköping och mitt älskade SVF som hemma. Här i vår brokiga lilla bibelskole-familj finns också ett hemma. Och det känns fantastiskt att en från början främmande stad, full av okända människor, på några veckor blivit den punkt på kartan dit jag oftast återvänder, där jag sover flest nätter och där jag tillbringar den mesta av min tid - och älskar det. Och att det, redan, känns som ännu en viktig, trygg plats att kalla hemma. 

om att vänta på orden, orden för er.

Jag tänker så mycket nu. På om hur det var att leva i ett land där man som vit var konstant var annorlunda och dessutom terrorhotad. På hur otroligt givande det var att få möta människor som levde på ett helt annat sätt än jag och verkade trivas bra med det. På hur det var att gå på ett av de fattigas sjukhus, be för döende barn och deras gråtande mödrar som trängdes i sängarna där inget hopp fanns. På hur det kändes att kliva fram genom leran inne i slummen på väg till skolan som jag fick förmånen att älska. På hur det kändes att ligga på ett toalettgolv med de vidrigaste kramper i magen många många timmar bort från den trygghet och familj man vill ha nära när man mår dåligt. På hur det var att kyssa en giraff och vara några meter ifrån en helt fri elefant som tog sig lite käk i ett träd. På hur det var att tillhöra en liten minoritet av äckligt rika människor som kunde gå på resturang och äta både middag och efterrätt när man några timmar tidigare sagt nej till svältande barn som bad om mat. Och på hur det var att möta en så konkret glädje och tacksamhet hos människor som inte hade någonting, som med sin inställning förvandlade det allra tyngsta till lycka.

Jag vill berätta för er. Jag vill ta er med. In på sjukhusen, in i slummen, in på de rikas resturang och ut på savannen. Jag vill berätta om den skam, lycka, stolthet, rädsla, ilska, oförstående, kärlek, trötthet, likgiltighet, saknad och glädje jag kände. Jag vill dela med mig av de stunder jag fick uppleva.

Men det går inte just nu. Jag hittar inte orden, kan inte formulera mig och kan inte välja. Välja vad av allt som ska få bearbetas ännu en gång.

Men någonting händer i mig just nu. Saker som legat gömda sedan jag kom hem bubblar nu upp till ytan. Kanske för att jag först nu tillåter mig att känna efter. Orkar med att gå igenom allt i huvudet en gång till. Och kanske kommer ni få följa med. Jag vill det, jag tror det är viktigt.

Men jag väntar på orden. På att lite av alla de tankar, känslor och minnen som finns ska vilja bli berättade. Kanske inte just nu. Men en dag hoppas jag. Snart.

om några dagar i paris och om vårt älskade land.

För några veckor sedan var jag i Paris i 4 dagar med 3 av mina allra närmsta vänner. Det var helt fantastiskt. Vi hade inte särskilt mycket krav på vad som skulle göras, men hann ändå med väldigt mycket trevligt och fint och vackert och roligt och alldeles underbart. Vi bodde på sjätte våningen på ett litet alldeles lagom fint hotell väldigt nära Notre Dame och fyllde dagarna med picknick vid Seine, turistbuss-tur, uteserveringar, shopping, prat, promenader och en massa "åh, titta där vad fint!".

Paris var verkligen en väldigt vacker stad och jag är så glad att jag åkte dit. Men för varje gång jag lämnar Sverige inser jag mer och mer hur mycket jag älskar vårt land. Hur otroligt mycket jag uppskattar ren luft, bra trafik, säkerhet och naturen. Det gör mig ont i hjärtat att det finns folk som tycker att vi ska hålla den skönheten för oss själva, inte dela med oss av vårt land. Fy för det säger jag bara. Det kunde lika gärna varit jag som behövde fly, som inte kunde bo kvar i det land jag säkert också helst hade velat stanna i. Det kunde lika gärna varit du. Så nu tar vi oss i kragen, vågar stå upp för alla människors lika värde och rättigheter och ser till att valet i september inte bidrar ännu mer till de sjuka åsikter som uppenbarligen finns lite här och var. Det är vårt land - inte bara mitt eller ditt. Vårt - det betyder att det tillhör fler än en. Fler än dig och mig. Så det så. 

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta. 

om att vara modig och en liten rädd fis samtidigt.

Såhär såg det ut i mitt rum för några kvällar sedan när jag skulle gå och lägga mig. KAOS. Nu är det lite mer ordnat för en hel del ligger nedpackat i två stora väskor. Men hela tiden kommer jag på nya saker som jag fixas, fler saker som ska packas ner och ännu mer saker jag vill hinna med. 

Jag tillbringade lördagen hemma med att fixa och planera inför resan. Packade med hjälp av mina föräldrar och fick framåt eftermiddagen sällskap av Alexander, Tomas och deras vän Stina. På kvällen lagade vi tacos tillsammans och spelade spel. Vi var på gudstjänst i morse och sedan dess har jag fortsatt mitt fixande inför resan. 

Alexander kom hit en stund innan han började sitt nattpass på jobbet. Jag fick ligga i hans famn, prata om allt möjligt och mest om resan som väntar. Tycker det är så o e r h ö r t jobbigt att lämna honom. Får en klump i halsen mest hela tiden när jag tänker på det. Av allting som skrämmer mig så är det att lämna min familj och Alexander som är värst. Istället för att vara livrädd för extrem kriminalitet, korruption, läskiga sjukdomar, slum och ny kultur är det att åka ifrån dem jag är rädd för. Jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. 

Jag insåg idag att jag är rätt modig. För jag är livrädd för vad som väntar. Jag har gett mig in på något som skrämmer skiten ur mig. Och samtidigt är jag helt säker på att det är detta jag ska göra. Jag tänker göra något jag är rädd för. Och det är det som är att vara modig. När man gör något fast att man egentligen inte vågar. Det är inte modigt att hoppa från 10ans hopptorn om man inte är höjdrädd, men är man rädd för höjder är det modigt att våga hoppa från en meters höjd. 

För vissa är det säkert ingen stor grej att åka iväg, att lämna familj, vänner och pojkvän för att upptäcka världen. Men för mig är det svinläskigt. Och därför är jag modig. För jag tänker göra just det jag inte vågar. Och för det tänker jag vara stolt. 

min sista torsdag i sverige.

Igår var jag och Alexander i Jönköping för att inhandla en massa saker som jag behövde till min resa. Förutom några pauser för mat var vi igång hela dagen och letade allt ifrån vattenreningstabletter till kjolar. Min snälla, tålmodiga, kloka man som jag älskar så mycket gick med mig hela dagen och hjälpte mig. Så skönt att inte vara ensam.

Idag har jag haft finbesök på förmiddagen av Susanne och lilla Signe och nu ska jag försöka packa lite innan jag ska iväg på bönegrupp för sista gången innan jag åker. Tyvärr kommer endast 50 % av den kunna närvara men känns samtidigt skönt att vi inte visste förra gången vi sågs att det skulle vara sista gången allihopa träffades. Jag tycker det är så jobbigt med alla "hejdå" hela tiden.

Ikväll ska jag göra små flätor i mammas jobbarkompis dotters hår och efter det ska jag däcka i famnen på min man en stund. Har fortfarande en massa saker jag måste fixa med hela tiden samtidigt som jag är trött och stressad. Usch för det.

Hoppas ni har en bra dag!
Tjohej.

om att gråta lite och tänka att det är tur vi ses igen.

Idag hade jag mitt första tårfyllda farväl och det gjorde lite ont i hjärtat. Min fina Alma som jag är kontaktperson åt var nämligen hos mig för sista gången innan resan idag. Vi sjöng massa sånger som vi brukar göra och så lyxade vi till det med glass och fruktsallad till kvällsfika. Vi hade en jättemysig eftermiddag och allt gick bra. Men sen, när hon skulle hem och vi lyssnade på en inspelning av en sång som vi sjunger - då började jag gråta.

Usch och fy vad jag kommer sakna henne. En alldeles fantastisk människa som verkligen har förgyllt mitt och min familjs liv de senaste månaderna. Kommer bli tomt utan henne framöver. Tur att jag får ha henne igen sedan när jag kommer hem. Jag längtar redan till allt roligt vi ska hitta på i sommar när det är lite roligare att vara utomhus.

Men ja, idag var första "sista gången" och mer lär det bli. Sista tjejgruppen är i morgon och tiden bara rinner iväg. Jag försöker njuta och ta tillvara på varje timme. Men nog får jag en klump i halsen av att tänka på allt jag lämnar. På hur lite tid det är kvar i Sverige. Samtidigt är jag mer peppad än tidigare på att åka, jag började packa idag och allting känns lite mer verkligt.

Ja kära någon. Snart åker jag. Gode värld.

om att åka till ett land så olikt det jag är van vid.

Jag försöker vara effektiv men avslappnad. Fixa mycket men samtidigt inte stressa. Det är svårt faktiskt, men har fått en del gjort än så länge i alla fall. Dricker massa te och skriver listor, ringer samtal och mailar hit och dit. Det är sannerligen inte lätt att fixa allt som ska fixas. Himmel.

Min vän och nästintill bror Joel kom förbi och hämtade ett par kryckor och vi pratade en stund. Han åkte till Nya Zeeland förra året och var borta i tre månader, så han vet lite hur det kan vara. Han tyckte det räckte med två skjortor och ett par byxor men jag tror jag ska ta med lite mer än så. Skillnaden för honom var att han åkte till ett I-land där myndigheter och samhället i stort var relativt likt Sverige. Kenya känns... väldigt långt från det. Jag har läst att det inte ens går att köpa medicin på apoteken där eftersom innehållet inte är det som det står på. Eller att polisen är helt korrupt (läste igår om hur de sköt ner lite folk på trottoaren och sedan gick därifrån) och att man i möjligaste mån ska undvika att få sprutor, även om de ges på sjukhus. Att inte kunna lita på det som man i Sverige är så otroligt van vid fungerar och är säkert känns ovant. Inte är man osäker på om medicinen man får på apoteket här verkligen är rätt eller om sprutorna man får på vårdcentralen kommer smitta en med HIV. Det är så långt ifrån den verklighet jag är van vid. Ja, gode värld, detta blir en resa att utmanas och utvecklas av. Det blir nog bra, och om inte.. så kan jag tänka på vad Joel sa:

- Blir du skjuten av polisen så dör du ju snabbt i alla fall. Alltid något.

om ni kanske vet något som inte jag vet så kan ni ju säga till.

Här dricker jag något så vansinnigt äckligt som koleravaccin. I övermorgon ska jag dricka ett glas till och efter det är det bara tre ynka tabletter kvar och sedan är jag klar med vaccinationerna. Läget är typ oförändrat, jag har massor att fixa och är allmänt nervös och stressad inför resan men lite bättre känns det ändå nu. Hoppas på att få känna lugn inför resan så småningom, men hur det än blir så kommer det nog lösa sig. Intalar jag mig i alla fall. 

Jag är fortfarande mycket mer stresskänslig än jag var tidigare och särskilt jämfört med vad som är "normalt". Därför blir jag lite extra skör just nu när så mycket ska fixas och ordnas med. Så mycket viktiga saker. Jag försöker ta hjälp av nära och kära men ändå är mycket svårt att veta hur det ordnas bäst. Mamma ska fixa allt med reseapotek och pappa tar hand om bank och försäkringar. Om någon har tips eller råd i någon av dessa frågor - eller framför allt - i vad i hela friden man ska tänka på i allmänhet, snälla kommentera och hjälp mig. 

om ett sår på armen och en bil i diket.

Jag har gått och blivit lite småsjuk som ett resultat av vaccinet mot tuberkulos som jag tog igår. Den gjorde rätt ont och var det första konkreta som jag gjorde inför min resa. Nu kommer jag vare sig jag vill eller inte vara fysiskt märkt av mitt äventyr eftersom jag efter några veckor med ett varande sår på armen kommer få ett ärr. Känns... lite fint på något sätt.

Efter att sprutan var tagen åkte jag och Alexander genom snökaoset ut till Söråsen. Eller ja, vi kom inte riktigt dit. För vi fastnade i ett dike (eller egentligen två men första gången kom vi loss efter lite knuffande och svärande) några kilometer därifrån. Tjoff sa det så låg vi där i snön och kunde inte komma loss. Så jag fick helt enkelt klättra ut genom bilen på förarsidan och sedan pulsade vi hem till Alexanders farmor. Hon sa "nämen kära barn" och släppte in oss, torkade våra kläder framför vedspisen, kokade te åt oss och tryckte i oss lussebullar. Då kändes det lite bättre alltihop.

På kvällen åkte vi med Alexanders familj på julbord, sedan hem igen (inga diken den här gången, och en annan bil såklart) och sedan drog Alexander och hans pappa upp bilen med traktorn. Vi sov över i Söråsen för säkerhets skull eftersom jag inte ville åka hem mitt i natten ifall samma sak skulle hända igen. Idag fick jag en sån där lugn förmiddag där ute i skogen med gnistrande snö och blå himmel. Det var fint.

Resten av min dag har jag vilat i soffan. Febrig (?) och hängig och ont i kroppen. Men glad. Det börjar landa nu att jag ska åka, kära någon. Ska försöka boka flygbiljett imorgon. Spännande och läskigt!

Hoppas ni har en bra helg! Kram på er.

det är så himla svårt att jobba lagom.

Det har gått och blivit december och hjälp vad jag inte skrivit några inlägg här. Jag har jobbat och haft ganska mycket att göra. Dock lyftes en sten från mina axlar tidigare idag när jag blev avbokad från ett jobbpass i mellandagarna som stressat mig eftersom bredvidgång var nödvändig och jag verkligen inte hade lediga dagar att lägga på det. Nu ska jag inte längre jobba det passet vilket betyder att jag inte behöver hitta massa timmar till att lära mig det jobbet. Det i sin tur betyder att mitt jobbschema för resten av den här månaden är klart. Detta är en LYX för "frilansande" timvikarier som mig. Jag vet vilka dagar och tider jag jobbar för hela tre veckor fram över. Och inte nog med det - jag är ledig en hel del!

Jag har nämligen bestämt mig för att inte säga ja till ett enda pass mer innan januari. Behöver vara ledig, ledig till att bara vara och ledig till att hinna med allt annat förutom jobb. Det är nämligen så att jag inte bara jobbar i Tranås Kommun utan även i flera fristående verksamheter vilket betyder att det är jag och endast jag som kollar över så att jag får den vila jag behöver. Något jag slarvat med en hel del. Nu är det slut med den biten och jag ska se till att hinna njuta av december. 

Imorgon ska jag därför åka ut till Söråsen efter frukost. Ta en dag ute och skogen och bara vara. Hälsa på korna lite, kanske ta ett bad och läsa en bok. På kvällen ska vi på julbord med Alexanders familj och sedan lär kvällen spenderas i soffan med händerna på den mätta magen framför en film. Vi var även där idag och gjorde ungefär samma sak. Det var så ofantligt skönt. Inte har de något internet heller så inga sociala medier funkar och inte heller går det särskilt bra att ringa. Det är så skönt att släppa telefonen och bara vara. Nu kan jag ju verkligen göra det också eftersom jag inte behöver vara tillgänglig för jobb mer. Halleluja! 

om det som ofta är så känsligt, om hur jag får leva i överflöd men inte önska mig mer skattar på jorden. om hur några dagar kunde bli fantastiska även om vi klarade oss på väldigt lite. Och om hur mycket jag tror är viktigt att fundera över.

Nu är jag hemma och har landat ordentligt efter vår resa. Det var så värda dagar för oss, med tid att prata massor. Vi har en förmåga att trivas och njuta av att göra typ ingenting. När jag är med honom gör det liksom ingenting att det är iskallt på hotellet (som inte riktigt ens var ett hotell) att flyget är skumpigt eller att toaletten på hotellet är så liten att dörren inte kan stängas när man sitter ner. Med honom kan jag slappna av och känna att det gör ingenting om allt inte blir som man tänkt sig. Det blir bra ändå och blir det inte det så är det inte hela världen. 

Vissa tycker kanske att vi var konstiga som bodde på ett så risigt hotell, att vi lagade vår mat själva och inte gjorde en enda turistgrej på hela vår resa. Att vi är snåla som inte lyxar till det när vi trots allt är på semester. Men nej, vi gjorde inte det. För oss var det lyx nog att kunna komma iväg och just därför fick vi vara sparsamma under resan. Och vet ni - det var helt perfekt ändå! Trots att vi åt pasta varje kväll och åt kebab ute för 30 kr varje dag, trots att vi inte beställde kakor till teet de gånger vi gick på cafe. För oss var det nog att bara få ta sovmorgon (vi sov 11-12 timmar varje natt - halleluja!) och att få gå och sova lite till efter frukost. Att få strosa runt i staden och äta glass (vi hittade ett ställe som sålde HELT SJUKT god isglass av mixad frukt som Alexander tålde) och bara njuta av att kunna göra vad som föll oss in. 

Jag har aldrig känt en längtan efter att bli väldigt rik på pengar. Om jag fick önska så hoppas jag att vi kan ha så mycket att vi går runt och lite till, att vi kanske inte måste jobba heltid för att det ska funka. Det vore fantastiskt att ha råd att göra några utflykter ibland och gärna kunna åka på semester någon gång då och då, att kunna hjälpa de som har det kärvare än en själv. Men ett större överflöd än så? Nje. Då är jag hellre rik på tid så att jag får möjlighet att vårda relationer och göra saker som jag älskar med de jag älskar. Kanske kommer det gå så bra för oss, kanske inte. Men jag hoppas att jag aldrig kommer samla skatter på jorden och tror att pengar i överflöd skulle göra mig lycklig. Jag vill ha så att vi och andra kan klara oss bra, men inte mer. Tror det är så väldigt lätt att tappa fokus annars.

En gång lyssnade jag till en tjej som sa såhär "Jag har bestämt mig för att försöka leva så som en kvinna lärde mig. Hon sa att man aldrig ska äga något som man inte vågar låna ut". Jag tycker det är så bra och sedan den dagen försöker även jag leva så. Jag vill inte ha min kärlek bunden i saker som bara är till för mig, saker som inte är bra nog åt någon annan än mig. Jag tror det så lätt blir fel då. Det är inte fel att äga saker, inte fel att ha materiella saker och inte heller fel att uppskatta dem. Men den dagen de ha blivit så viktiga för en att man inte vågar dela med sig, inte vågar låna ut dem till någon - då har något gått snett. Jag vill gärna ha pengar, men jag vill inte tro att de bara är till för mig. Jag tror de är mina att förvalta, men inte att äga. Jag vill vara den som vågar dela med mig, som vågar låna ut de ägodelar jag fått till låns. För så tror jag det är, att även jag har lånat dem av Någon. 

Jag har det bra ekonomiskt just nu. Ja, jag lever i överflöd. Tillräckligt med jobb och relativt få utgifter. Därför sparar jag för att kunna leva även när utgifter kommer bli betydligt större än inkomsterna. För att kunna ge till den som behöver. Samtidigt vill jag leva här och nu, våga investera i saker. Som våra älskade dagar i Spanien. Visst kostade vår resa pengar, vi fick lägga några tusenlappar var. Men resan hade kunnat kosta så otroligt mycket mer. Nu gjorde den inte det för vi vände på våra slantar och klarade oss billigt undan. Just därför kommer vi förhoppningsvis kunna åka igen.  

Jag är så tacksam för att vi hade möjlighet att åka. Jag vill gärna göra det igen. Men det kommer nog dröja och det gör ingenting. För tills dess ska vi vara rika här hemma, inte på pengar. Men på kärlek. 

om barn i egna världar och jag i en annan.

Hej på er. Idag har varit en spännande dag då jag vikarierat på en avdelning för autistiska barn på en skola här i Tranås. Dessa fantastiska människor som kan vara så svåra för oss som inte lever i deras värld att förstå sig på. En otrolig utmaning men så fantastiskt häftigt att få vara med och se hur man med olika hjälpmedel kan få en fungerande vardag för dessa barn. Så viktigt!

Annars har jag träffat min fantastiska bönegrupp idag och därefter pussat lite på min man. Sen gick vi till Svenssons och åt det traditionsenliga onsdagsfikat. Nu har jag däckat i min ena säng. Har någon slags undermedveten stress som pyr i mig så imorgon ska jag försöka ta tag i en hel del av den så att jag kan släppa allt och bara få må bra. Ska åka till Stockholm i helgen med två fina vänner för att hälsa på en tredje vän. Ser mycket fram emot detta. Så därför ska jag skriva ytterligare en lista och sedan försöka slappna av och sova. Imorgon väntar ännu en dag tillsammans med autism-gruppen så det gäller att vara utvilad. Man vet aldrig vad som händer nämligen... Men precis som många autistiska barns liv underlättas av rutiner och struktur så hjälper även dessa saker mig. Alla listor, scheman och minnesanteckningar jag gör låter mig släppa tanken från huvudet, låter den fastna någon annan stans istället tills jag faktiskt behöver tänka just den tanken. Så jag gör mina scheman, mina listor och så får det vara så.

Nu står det "sova" på listan. Godnatt.

för att lämna allt och bara kasta mig ut. Det är typ så sjukt läskigt att jag inte vet vad.

Igår när jag cyklat hem till min man och vi hade tittat på tv, ätit kvällsmat och haft en väldigt mysig kväll så slängde jag ur mig, precis när vi krupit under täcket och skulle sova:
- Ska jag åka till Kenya eller inte?
(För er som inte vet har jag sedan väldigt många år tillbaka haft en dröm om att åka till något land i Afrika för att där volontärarbeta på ett barnhem i några månader. Nu finns möjligheten för mig att åka till Kenya och jag ska bara orka bestämma mig för om i vår är rätt tid.)

Och så pratade vi lite och Alexander som för övrigt en gång sa "Jag älskar dig mest när jag inte är med dig" (haha, oklart hur det ska tolkas) öppnade mina ögon för att i vår egentligen på många sätt vore väldigt bra. Och ja, det vore det! Men samtidigt är jag rädd, rädd för att lämna allt här. Rädd för att åka iväg till något okänt. Men när är man inte det?

Igår kväll kunde jag inte riktigt sova för alla tankar bara snurrade, Alexanders ord "Jag säger inte att det är nu eller aldrig.. men..." startade igång en jobbig men nödvändig process. Jag måste komma fram till om och i så fall när jag ska åka. Det är sjukt svårt att veta ska jag säga er.

Så, nu ska jag skriva lite listor (ang. gårdagens inlägg) och ta mig en rejäl funderare på vad jag vill med mitt liv. Får se om jag någonsin kommer på det.

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.

Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen.