Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?
Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar