Om ett dygn med två alldeles särskilt bästa personer.

Tjugosex och en halv timme har jag haft med dem igår och idag. Mina två bästa E. Som jag saknar ganska ofta och som finns några timmar bort. De mötte mig på stationen, vi gick hem till Erik och jag somnade i hans soffa en stund. Sedan gick timmarna, vi åt mat ihop med Ellens familj och skrattade åt saker som inte var så roligt egentligen men som är det när man är alldeles slut efter lite läger och två veckor som ny ungdomsledare. 

Vi behövde sova så vi gjorde det. I elva timmar. Och sen plockade vi plommon, spelade minigolf och köpte te i någon mysig liten butik. Mest gjorde vi det som föll oss in, långsamt. Nu sitter jag på bussen hem till Habo. Alldeles varm i hjärtat över att jag fick vänner som dem. Som jag kan komma till med många timmar minus på sömnkontot och vila hos. Som jag kan vara tyst med, somna med, göra läskiga saker med och framför allt - göra ingenting med. För när min kollega intervjuade mig i en presentation och frågade hur jag bäst kopplar av - då tänkte jag att det gör jag bäst när jag får vara ensam och göra ingenting. Fast med dem.