Om att vara liten och bli stor just denna dag.

Det är skymning redan när vi kommer dit, fullt med folk. Vissa känner jag igen, till exempel killen som alltid busar och lyfter mig upp och ner så att det kittlar i magen och jag kiknar av skratt. Och tanten som alltid lägger sin hand på min axel och säger något snällt. Jag ser chokladhjulet och hör hur det snurrar runt ticktickticktick, hör sorlet inifrån stora salen. Så tränger jag mig fram, zick-zackar mig mellan ben och hittar någon liten kompis att leka med. Vi får lite pengar av pappa och så går vi och köper en strut kola, för den här dagen får man äta godis utan att mamma och pappa är med. Man får också äta korv och dricka festis så det gör vi. 

Sedan börjar auktionen och människor viftar hit och dit och saker ska lämnas. Jag får ställa mig i ledet med de andra barnen och hjälpa till att springa ut till tanterna med det de ropat in. Efter det är det jätteviktigt att man går och lämnar deras pengar till personen som sitter med ett stort kassaskrin så det gör jag. Tills jag blir alldeles slut i benen och rosig om kinderna och bestämmer mig för att jag nog absolut måste ha en korv till för att orka. Minst. Så jag hittar någon som vet var min mamma eller pappa är och så köper vi en korv till. Med bara ketchup tack. 

Det börjar bli sent och ibland sätter jag mig i mammas knä och vilar lite. Jag har fina julklänningen och mina fina inneskor och flätor i håret. Det ropas och människor applåderar och viftar och skrattar. Jag får smaka lite glögg och så springer jag igen. Runt runt runt. Ända ner i källaren och så upp igen. Alldeles varm blir jag. Sedan är det slut och klockan är kväll och vi åker hem. Hem till oss och äter kvällsmat med Svenssons. Så somnar vi barn i en hög i soffan, alldeles varma och glada och trötta efter julens första höjdpunkt - julmarknaden. 

Det var skymning idag med, och mycket människor. Killen som brukade lyfta mig upp och ner har nu en egen son som går i skolan och tanten som alltid såg mig är i himlen. Samma chokladhjul snurrade och sorlet lät likadant. Idag trängde jag mig inte mellan ben eftersom jag var så liten och de vuxna så stora utan mötte människor i ögonhöjd. För jag är inte längre ett barn. Idag hade jag min egen plånbok med mina pengar (men pappa bjöd ändå på fikat) och jag köpte två strutar kola men ingen korv. 

Auktionen var likadan som alltid men idag var det jag som ropade in saker och små barn med rosiga kinder som lämnade saken till mig och i gengäld tog mina pengar till kassan. (Som för övrigt egentligen är alldeles för mycket för den lilla sak jag köpt men som känns helt rimligt eftersom pengarna oavkortat går till församlingens barn och ungdomsarbete.) Jag gick till mamma ibland och lämnade mina fynd, pappa satt bakom kassaskrinet men jag klarade mig väldigt mycket själv. Jag hade inga finskor men en festlig röd blus och kjol och jag fick se små lyckliga barn med munnen full av kola. Som ena stunden sprang runt och jagade varandra men i nästa stund sjönk ihop i en nu-måste-jag-få-en-korv-trötthet. Och jag fick sitta intill de vänner jag en gång lekte datten med som idag kommit hem denna helg från diverse universitetsutbildningar eller jobb. Och vi fick prata framtid och minnen och längtan mitt i en församling som är vår. Och sedan åkte vi hem och åt kvällsmat i soffan med Svenssons och slappade och sa "tänk att nu har vi gjort ännu en julmarknad". 

Och allt var precis som vanligt och alldeles underbart. Och åren går. Denna dag är inte som när jag var 5 år, men den är speciell. För det är det första som visar att julen snart är här. Denna dag, lördagen innan första advent - den är vigd åt en tradition som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Och för ett ögonblick är jag 5 år och finklädd med flätor i håret igen, och med finskor eftersom det snart är jul. För det är det snart. Efter idag känns det så. Igen. 

jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

4 novembers kväll.

Vi satte oss i min säng, med varsin tekopp med kladdkakesmet i. Så startade vi filmen. Snyftade, skrattade, ojade oss, grät högt och hade det mysigt i två timmar. Sedan hängde vi lite till. Pratade om filmen och livet och hur illa man kan må efter för mycket kladdkakesmet. Sedan diskade vi, sa godnatt och nu sitter jag här. Glad i hjärtat över ännu en fin kväll här. Över att vi kan grina ihop och skratta ihop, vara fula tillsammans och ändå någon annan dag klä upp sig lite. Över att det är okej att inte orka ibland, för att då tar någon annan i lite extra, och för att jag ibland får vara just den.

Jag är på rätt plats här. Det känns bra i magen. (Förutom att det var en dålig idé att offra sig och äta upp den sista smeten.)
Godnatt.

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.