äckliga fantasier.

jag ska äta nu. så därför sitter jag här. jamenar - vem vill äta när det känns som om man tuggar gummi och ingenting smakar någonting? Eller när det smakar bajs? Igår skulle jag äta schivappscisci. (jo, försök förstå vad det står!). Det är såna där avlånga köttkorvar som ser ut som bajs. Tänk er att försöka äta såna, som smakar bajs, och dessutom ser ut som det! näst intill omöjligt. Nu ska jag äta spagetti. Ser ut som maskar. Smakar maskar.

hurra.

36,6 grader.

jag fryser. ligger i soffan under tre filtar och fryser ändå. det är märkligt att man inte uppskattar att vara frisk förrens man är sjuk. ta vara på allt, uppskatta livet. det är allt klokt jag har att komma med för tillfället.

vad ska jag göra?

skulle någon kunna skriva vad lärarna har sagt under veckan? läxor, prov och ändringar och sånt? Har ingen koll alls, och tråkigt nog är jag inte frisk än så jag kommer nog inte på måndag heller. Men jag måste veta vad jag ska göra för att ta igen?
tack!

minnen med er :)

Jag saknar er, och bestämde mig för att titta på lite bilder på er. Jag skrattade högt åt allt roligt vi gjort tillsammans :) Nu har jag redigerat och varsågoda, här kommer ett smakprov på 9L! Fotografer är alla möjliga, tagna med Alexanders och min kamera.










jag tycker vansinnigt mycket om er!

surar.

jag surar. för att jag aldrig blir frisk. och för att det inte fanns några Muminkex. (det fanns bara Tom&Jerry-kex som iochförsig smakar likadant, men jag ville ha Mumintrollet!)
så kul har jag en fredagskväll. gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.

muminkex och bullar.

Inatt drömde jag värsta märkliga drömmen. Typ att vi hade bullbakartävling på tonår, och att man fick äta så många bullar man ville av alla möjliga olika slag. Det fanns enorma Hjärtbullar och alldeles underbara kardemummabullar. Vi åt tills vi storknade.
Jag undrar om jag satt där i min säng och tuggade på min kudde eller nåt när jag drömde att jag åt en mumsig bulle? I så fall är jag väl sjuk på riktigt. Om en kudde blir en god bulle menar jag... läskigt!

När jag sen vaknade blev jag enormt sugen på Muminkex. Ni vet såna där goda barnkex med Mumintrollet och hans vänner på. Så jag ska snart samla kraft att gå till Hemköp och köpa såna. Jag behöver komma ut, och granntjejen Stina 2 år, ska sövas i sin vagn. Jag och hon tar nog en låååångsam promenad (går jag snabbare än snigelfart blir jag anfådd och kan inte andas) så jag kan få mina Muminkex och hon kan få sin skönhetssömn.

Förövrigt smakade jag den första pepparkaksdegsbiten idag. Det var inte så gott, och nu får jag väl ont i magen med :( Men lite julkänsla fick jag ändå i min sjuka värld.

Detta inlägg handlar visst bara om dåliga matvanor. Läckert, verkligen! Men det är det ända jag gör här hemma. Segar, äter litegrann, och ser på film. Så roligt har jag. ironi.

jag saknar er!

HEJ.
Jag har suttit och läst allas bloggar hela morgonen, och då känner jag hur jag saknar er allihopa! Jag vet inte vad det är för fel på mig, för jag blir inte frisk. Jag trodde jag skulle kunna gå till skolan i i onsdags, men icke. Jag sitter här, fredag och har varit sjuk i sex dagar nu. Det var skönt i början, att få koppla av vara ledig, men nu är det inte alls skönt längre. Jag hostar tills jag nästan kräks och näsan rinner. Usch.
Så medans jag sitter här hemma kan ni ju ge varandra en kram från mig. Hoppas vi ses på måndag :)
kram.

Hejåhå. Idag är det 5 dagen jag är hemma, eftersom min sjuka började i lördagsnatt. Men trots att jag har varit hemma och segat så länge har jag inte tröttnat än. Tänkte att ni skulle få veta varför:


Anastasia. Bra! Det var första gången jag såg den, men defenitivt inte den sista. Härlig musik och äkta Disneykänsla. Att den är på VHS med dålig kvalité förhöjer känslan av barndom ännu mer.


Tillsammans är man mindre ensam. Otroligt bra film baserad på Anna Gavaldas roman med samma namn. (läs boken med!) Man njuter från första till sista stund. Handlar om 4 ensamma personer vars liv på ett märkligt vis knyts samman, och de inser att ensamheten kan vara ganska mysig - om man har någon att dela den med.


Vanilla Sky. Inte så bra, trots att snygga Tom Cruise var med i den. Jag vet inte om jag bara är seg i huvudet eller om filmen ÄR krånglig och svår att förstå. Detta är den enda av alla filmer jag inte rekomenderar.


Mother of Mine/Den bästa av mödrar. Gripande och riktigt bra. Handlar om Eero som är ett finskt barn som tvingas evakuera till Sverige under andra världskriget. Han kommer till en gård i Skåne och frun i huset har svårt att ta emot barnet i sitt hjärta, tills hon får ett brev av Eeros mamma i Finland.


Chocolat. ÅÅÅ. finner inga ord. Jag såg den igårkväll, och insåg ännu en gång att denna film är en av de bästa som gjorts. Johnny Depp är fruktansvärt snygg och alla skådespelare är väldigt bra. Den handlar om en mor och dotter som öppnar en chokladbutik i en liten katolsk by i Frankrike. De välkommnas inte av Borgmästaren som gör att han kan för att visa att de inte är välkommna. Men med vilja och kärlek kan man klara det mesta, eller?


Friends with money/Rika Vänner. En typisk amerikans mittemellanbra film. Ni vet känslan av en ganska dålig handling, men ändå tillräckligt bra för att man ska fortsätta titta. En helt okej film om 4 par i amerika med snuskigt mycket pengar, men kanske inte tillräckligt med kärlek.


Sound of music. En klassiker som alla borde se. Man skrattar högt åt alla kulisser och det känns verkligen att denna musikal är gammal på riktigt. Handlar om Maria, en ung kvinna som flyttar från kloster i Salzburg hem till en sträng sjökapten och hans 7 moderlösa barn för att ta hand om dem. Barnen är hårt uppfostrade och får inte leka eller skratta. När pappan åker iväg i några veckor låter Maria barnen vara barn igen, och hon lär den sjunga och leka. Men nazisterna tar makten finns det värre problem än om man får klättra i träd eller ej...


Love Actually. Rätt bra film om en himla massa människor och deras kärlek. Vissa relationer är sorgliga och andra väldigt glada. Budskapet är att det i de flesta fall finns det kärlek, bara man tittar och letar ordentligt! Den finns i kramen, i leendet, i den hjälpande handen. Ja egentligen överallt.


Finding Neverland. En otroligt fin och rörande film med Johnny Depp och Kate Winslet i huvudrollerna. Den handlar om författaren James som lär känna en ensam mor och hennes 4 pojkar. Tillsammans far de på äventyr i fantasins - och kanske till och med verklighetens värld. Jag gråter och snörvlar när jag ser denna, men ack så fin den är!

Jag gillar att se på film. Det finns så många bra filmer, och det är så skönt och avkopplande att titta på film ibland. De kan få mig att skratta, gråta och må bra. Alltid finns det någon bra film för varje situation. Vad har ni för favoriter?

min far.

Detta är jag och min pappa för väldigt många år sedan. Jag gillar detta fotot. Min pappa är världens bästa. Allra sötast är han när han försöker vissla, vilket inte brukar gå så bra, eller när han försöker flyta när vi badar och istället sjunker som en sten. Eller när han skrattar så han kiknar och håller sig för magen. Då blir jag alldeles varm i hjärtat. Tänk vad välsignad jag är med denna man som min far.

jag är lat.

det bästa med att vara sjuk är att man liksom får vara lat utan att ha dåligt samvete. jag har legat på soffan och läst en bok hela dagen. den heter Syskonkärlek och jag hittade den i trappen i morse. jag började läsa och kunde inte sluta, och 3 timmar senare hade jag läst alla 300 sidor. galet egentligen.

nu har jag precis tjatat med lovisa om hur man kan säga Bibliotek på ett annat sätt. jag säger att man säger bibblan, och hon säger att man säger bibban. vem har rätt?

och nej, jag orkar inte trycka ner en extra tangent så att bokstäverna i början på varje mening blir stora. jag sa ju att en av fördelarna med att va sjuk är att ingen kan klaga på när man är lat. så det så.

pyjamasparty.

Klockan är 19.48 och jag har inte tagit av mig pyjamasen än. Jag har bara legat i soffan idag och kollat på 4 filmer. Jag är precis tillräckligt sjuk för att inte kunna gå till skolan, och precis tillräckligt frisk för att inte må så dåligt. Rätt najs ändå.

det växer.

2 tillägg på min "att nästan hata-lista"
- att man måste skriva det där ordet av konstiga bokstäver när man ska kommentera för att det ska funka. irriterande. går det att få bort?

- att det inte går att länka från bloggen. varför?! är det bara jag som inte fattar hur man gör?

saker jag tycker väldigt lite om när de händer.

Jag hade tänkt skriva "Min Hatlista" som rubrik, men Matilda säger att jag inte hatar det jag tänker skriva om. Hon menar att jag bara tycker väldigt lite om när de inträffar. Så nu ska ni få läsa om vad jag inte gillar att uppleva:

Nr 1. När man ska stoppa bestick i diskmaskinen och råkar missa korgen så att skeden åker ner under alltihop. Då måste man köra ner handen i mellan all skitig disk och lirka upp den förbaskade skeden.

Nr 2. När man vispat grädde med elvisp och ska trycka bort själva visparna och istället råkar starta maskinen så att all grädde som satt på visparna slungas ut i hela köket. (detta upplevde jag för första gången idag.)ogillas.

Nr 3. När man ska skölja av en sked under vattankranen så att matresterna försvinner, och man råkar vinkla skeden fel så att vattnet skvätter upp över hela en. Då blir man blöt cch sur. tråkig kombination.

Nr 4. När man råkar tappa tandborsten på toagolvet. Min bacillskräck förbjuder mig att stoppa den i munnen igen. resultat: dålig andedräkt eller skit i munnen.

Nr 5. När man måste tömma slasken. Då håller jag för näsan, blundar och tänker på något annat. Annars spyr jag. Och det, att SPY är det vidrigaste av det vidriga på denna lista. URK.

Sådärja. Nu har jag berättat för er vad jag inte gillar. Kul för er att veta. Och nu till min reflektion: Om dessa saker är jobbiga i mitt liv, så kan jag ju verkligen inse att det inte är synd om mig. För detta är de mest fjantiga i-landsproblem jag någonsin hört talas om.
Jag har det himla bra egentligen.

Som jag vill vara

Jag har läst en bok av Katarina von Bredow. Den heter "Som jag vill vara" och handlar om Jessica, 15 år, som går på en fest, blir full och ligger med Arvid. De skyddar sig inte, och Jessica blir gravid. En jobbig tid väntar för Jessica. Ska hon göra som omgivningen inklusive hennes Arvid förväntar sig - ta bort barnet, eller ska hon våga föda och behålla sitt barn?

Det är inte lätt att vara 15 år och ensam mot hela världen. Där alla verkar tro att allt skulle bli som innan den där festen om hon gör abort. Men Jessica vet att hon aldrig kommer bli densamma igen om hon genomför ingreppet. Hon kommer alltid vara kvinnan som dödade sitt eget barn. Kommer hon kunna leva med det?Bokens budskap är nog att väcka tankar hos läsaren som rör abortfrågan. Att Katarina lyckas med detta är uppenbart och en bättre ungdomsbok med sådant djup är svårt att finna. Det är ingen lätt bok på det viset, eftersom den verkligen ifrågasätter om abort är den bästa lösningen för Jessica. Jag upplever inte att Katarina anser att det är fel att göra abort, men jag tror att hon vill få oss att fundera över vad det får för konsekvenser. Jag tror inte, precis som hon skriver, att man någonsin blir densamma igen efter att ha tagit bort sitt eget barn, och kanske är vetskapen om att man kunde haft ett barn svårare att hantera, än vad själva barnet skulle varit.

Som jag vill vara är en mycket bra bok enligt mig. Den är välskriven och även om jag inte väntar barn så kan jag verkligen förstå och tänka mig in i Jessicas tankar. När hon får frågan om hon vet vad hon gör så svarar hon:
- Nej, jag har ingen aning. Men jag vet vad jag inte gör.
Just den meningen har fastnat i mitt huvud. Det är inte ofta man vet vad man gör, men förhoppningsvis vet man vad man inte gör. Ofta är det ett svar nog.

"Som jag vill vara" är lättläst och på ytan som vilken ungdomsbok som helst. Men när man börjar tänka på vad Jessica går igenom och att det inte är ovanligt att unga tjejer blir med barn så tror jag att det är väldigt nyttigt och givande att läsa den. Jag tycker att boken utvecklar mig som människa och mina värderingar. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag blev med barn i den närmaste framtiden, men jag hoppas att jag skulle orka ifrågasätta det som verkar vara självklart i många fall.
För det Jessica & andra tjejer bär i magen är ett barn. Ett barn. Eller i alla fall något som kommer bli ett barn. Det allra finaste som finns.

Inte Pettson&Findus, men Findus.

Jag har just fått ett brev från Findus. Häromveckan när vi käkade fiskpinnar här hemma så fick min syster några små bitar något som liknade typ vass i sin mat. Jag tänkte:
-Varför inte kontakta Finus som tillverkat maten och fråga om små träbitar brukar ingå i deras mat?
Jag tog de små konsiga bitarna och skickade i ett kuvert med lite klagan till dem och idag fick jag svar. De beklagade att detta (som var något som de efter mikroskopisk undersökning förstått var något ihoppressat material av någon växt) hade hamnat i vår mat och jag fick 150 kr i värdecheckar som ersättning.
Då blev jag glad. Nu kan jag äta nästan hur mycket Findus fiskpinnar som helst, och allt det kostade mig var 5 kronor för frimärket om några minuters ihopknåpande av ett brev.

Det är värt att ifrågasätta och kritisera! Det fick jag lära mig idag :)

är vi bara tråkmånsar som har massa förbud?!

Idag var jag på Gudstjänst i Baptistkyrkan, och det var himla bra. Riktigt bra till och med! Jag och kören jag är med i sjöng och pastorn predikade. Jag gillar att vara i kyrkan. Det har jag varit mycket denna helgen. I tre väldigt olika sammanhang men ändå lika bra varje gång. I fredags var det tonår och TEMA:KÄRLEK och tre personer pratade om deras kärleksrelationer. Att få höra hur Tinna och hennes man fortfarande kan vara kära i varandra efter 35 år är mäktigt. Och att se ett ganska nygift par och deras lilla dotter sitta tillsammans och berätta deras kärlekshistoria är så fint och rörande.

I lördags kväll var det SPEKTRUM (en ungdomsgudstjänst) och det var bra det med. Roliga vänner och go gemenskap är så underbart. En klick Gud på det med så är kvällen perfekt!
Och så gudstjänsten i morse med. Om det hade funnits en "gilla knapp" nu så skulle jag tryckt på den.

Så varför sitter jag här och skriver om vad jag gjort i helgen i kyrkan? Jo, för att jag vill berätta för dig som kanske aldrig varit i kyrkan att vi inte är några tråkmånsar som bara sitter i bänken och ber. Vi är ett gäng människor som har roligt tillsammans, och vi är nog lite för galna för vårt eget bästa. Häng med någon gång så kommer du förstå vad jag menar...
De flesta är troende men långt ifrån alla. Vi har en gemenskap där det inte behövs alkohol eller annan skit för att folk ska våga vara den de är.

Jag vill inte sitta här och göra reklam för kyrkan och säga: Vi är bäst, du är dålig.
För så är det INTE. Det jag vill göra är att uppmuntra dig att våga gå till kyrkan någon gång. För jag vet hur underbart det är, och det vill jag gärna dela med mig av.
Välkommen!

små barn är bland det bästa jag vet.

Jag har världens bästa grannar. De flyttade in i huset bredvid vårt får några månader sen, och vi kände varandra litegrann innan. Sen de flyttade hit är det så mycket mysigare. Man kan gå in dit för att låna lite socker och sen bli kvar i en timma för att man börjar leka med de små barnen. Hjärtat blir alldeles varmt när en liten Stina på 2 år kryper upp i ens knä eller vill ha en kram. Även om de pratar och tjattrar och gör mig alldeles trött, så är det ändå väldigt avkopplande att vara med små barn. För dem är det största problemen hur man ska nå upp till leksaksbilen på hyllan eller att man inte lyckas tjata sig till att få så mycket efterrätt som man vill ha. De har inga större bekymmer just då. Det smittar liksom av sig lite på mig, och jag kan släppa alla tankar kring annat för en stund. Det är så befriande.

"Jonna, läs den här. Jonna, vet du vaaaad?! Jonna, idag var jag ett spöke!" Så kan Isak, 4 år, tjattra i evigheter, tills han säger:
- När ska du gå hem?
- Jag vet inte, svarar jag. Tycker du att jag ska gå?
- JA.

Precis i det ögonblicket njuter jag av barnet ärlighet och totala tillit. Nu vill han inte leka med mig längre, och då säger han det. Han vet att jag inte tänker gå förevigt när jag säger hejdå. Bara hoppa över staketet och sen gå in till mig 10 meter bort. Och jag tror att han vet att jag kommer komma tillbaka. Därför vågar han be mig gå. Kanske vet han, eller kanske vet han inte, att han just har gett mig precis den kärlek och frid jag behöver.

hur kan du?

jag är stressad till 1000. för mycket som rör sig i min lilla hjärna och i mitt hjärta. vissa dagar vill man bara lägga sig ner och gråta, vara liten igen och strunta i allt. men det går inte rikigt. man får bita ihop och kämpa lite, lite, lite till. ge katten i att ge upp helt enkelt. det är inte lätt, och jag vet inte ens om det är så att man ska orka allt? men jag beundrar alla er som inte har en tro och som ändå orkar igenom såna här veckor. vem håller ihop er? vem gör att ni inte faller i 1000 bitar?

utan min tro skulle jag defenitiv falla ihop som ett litet korthus när någon blåser på det. jag skulle inte orka.
jag vet att många av er inte kan förstå hur kan tro på något jag inte ser. jag kan erkänna: vissa dagar är jag inte 100 på min tro. men någonstans i mitt innersta har jag fattat ett beslut om att tro ändå. tro på en Gud som älskar mig, och som vill mig väl. jag vet att jag inte skulle klara mig en dag utan min Gud.
så min fråga till dig är:
hur klarar du? hur orkar du? vad tror du på?

12 tandborstar och andra funderingar.

Dagen har varit full av roliga kommentarer. Sånt som gör dagen lite lättare att orka igenom nu när det är så mörkt och tråkigt. En av dem kom från fröken Burenby.
Louise var hos mig idag (det var för övrigt mycket mysigt och vi jobbade på vårt arbete om Nya Zeeland) och när hon kom ut från toaletten sa hon:
- Jonna, ni är 4 personer i denna familjen, och ändå har ni 12 tandborstar på badrumshyllan! Jag har räknat!

Och ja, hon har rätt. Vi har extremt god tandhygien i familjen Lindroth! Eller det borde vi i alla fall ha... Märkligt egentligen, hur vi lyckas ha så väldigt många. Men 2 av dessa tandborstar är faktiskt Li & Lovisas övernattningstandborstar. Så mysigt när de sover över bara sådär och då är det bra med en egen tandborste :)

Dagens andra roliga kommentar var på tyskan när vi som vanligt började prata om allt annat än tyska. Efter att ha diskuterat Gud och min tro ett tag kläcker Lovisa ur sig:
Gud har ju lite humor ändå!
Jag: Ja, han skapade ju dig!

Dessa två kommentarer gjorde min dag. Vet inte om du tycker de var särskilt kul.. Det är alltid nästan omöjligt att återberätta sånt här. Men i vilket fall som helst så är det alltid kul att skratta som om jag fick någon att dra på munnen är det väl värt mödan att skriva detta inlägg :)
lev väl.kram.

livets väg.

Det finns en fara i att aldrig hitta vägen
Det finns något fint i att vandra den ändå.

Så sjunger Melissa Horn i en av sina låtar som jag brukar lyssna på när jag jobbar på Mollys Hus. Hennes texter är väldigt bra tycker jag. Sätter ord på mina tankar på något vis.

lika älskad ändå.

Det är mitt i natten, och jag är sådär lycklig. Har varit hos en kompis vid namn John ikväll, och av någon konstig anledning ballar det alltid ur när vi ses. Det räcker med en ostämd gitarr och några lite trötta och galna vänner för att det ska bli sådär hysterisk roligt. Det är så befriande att få vara sig själv, sjunga falskt med vänner som sjunger lika illa och som hittar på larviga texter i farten. Att få sitta vid ett köksbord med underbara vänner, i en gemenskap där ingen bryr sig om ifall det låter illa eller om man gör bort sig.

För det gör liksom inget. Man är lika älskad ändå.

Ljus i mörker.

Jag sitter i mitt vardagsrum, lite hurven efter en cykeltur i det tråkiga höstruskvädret. Det är så mörkt ute, alldeles svart. Själv blir jag tröttare på hösten, saknar långa dagar i solen. Jag behöver ljuset.

Men det allra bästa med hösten är att det är så mysigt. Mitt i allt regn och rusk så kan man tända ljus. Ett ljus i lyktan på trappen gör det så otroligt mycket mer välkomnande att komma hem. På nåt sätt känns det som om ett litet ljus kan ge lite värme åt både en frusen kropp, men också åt ett kallt hjärta.

Jag tror vi alla kan vara små ljus. Inte så att vi ska stå i en lykta på trappen och hälsa alla välkomna hem..det skulle bli lite tråkigt. Men vi kan alla värma kalla hjärtan. Ett hej, en kram eller ett leende kan betyda så mycket! Så kom igen, hjälp mig att försöka sprida lite ljus i vår mörka höstvärld.

START.

Ett första inlägg här på skolbloggen :) Det råder allmän förvirring här i datasalen för ingen fattar helt hur vi ska göra. Men jag tror detta blir ett roligt arbete, det ska bli spännande att läsa allas bloggar. Jag tror min blogg ska handla om mina tankar, om allt som jag funderar på. Det är ganska mycket och det kan vara skönt att skriva av sig.

Vi hörs!
/ Jonna