så många som nu har vi aldrig varit och jag skuttar ett litet glädjehopp för det.

Måste även säga - hurra! Såhär många läsare som i januari har jag aldrig haft, inte ens i december 2011 när en riktigt stor bloggare länkade hit och många klickade sig fram till min blogg. Nu är det rekordet slaget, och det utan hjälp av någon annan. Känner mig både lite stolt och fascinerad. Det gör mig glad att ni läser här om dagarna. Glad att jag skriver så att ni vill komma tillbaka. Trots det kan jag inte låta bli att fundera över vad som är så himla intressant med mig och mitt liv. Men jag antar att alla har något viktigt att säga, om man bara tar sig tid att berätta. Hur som helst - KUL att du läser här och välkommen tillbaka. Kram.

om att vara hopplöst förälskad och töntig. (sofia, läs inte det här, du kommer kräkas av gullighet.)

Det här med att ha en halsduk som luktar som sin pojkvän... det är fina grejer det. Jag tänker sova med den intill kudden inatt och drömma om honom. Längtar efter att få köra näsan vid hans hals och riktigt borra in mig där, få känna hans värme och lukt på riktigt med hans armar om mig. Men för nu, eftersom jag vet att vi ses imorgon, räcker det med halsduken.

Nästan i alla fall.

Om frustrationen över att inte minnas någonting och emellan varven glömma bort vad det var man inte längre kommer ihåg.

Folk frågar hur jag mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

- Det är bättre nu, det är det. Så brukar jag säga. För jag vågar inte säga att det är bra. För när mår man bra egentligen? Mår man bra när man inte känner igen sig själv? Jag tror inte jag mår bra. Eller så gör jag det. Jag vet inte. Men jag vet att det är bättre nu. Kanske räcker det.

Mitt största problem just nu är att min hjärna och jag inte vill samarbeta. Jag glömmer allt - verkligen allt. Jag minns ingenting och det är så frustrerande att hela tiden behöva fundera över vad man glömt. Min koncentrationsförmåga är minimal och jag blir ofantligt trött av nästan ingenting. Som ni förstår är det därför svårt att gå i skolan, dels eftersom jag inte orkar fokusera på lektionerna och dessutom inte klarar av att komma ihåg allt som ska göra. Det är så svårt att förklara, men för mig är det väldigt ovant då jag innan jag blev sjuk hade stenkoll på allt. Både mitt eget och andras liv. När jag tänker tillbaka på det är det nästan skrattretande, eftersom jag nu inte alltid kommer ihåg i slutet av en mening vad jag sa i början. Samtalsämnen kan inte fokuseras på och jag kan glömma bort hur man för en normal konversation.

Jag har vissa knep för att klara av vardagen utan en fungerande hjärna. Jag skriver upp allting. Verkligen allt. Om det så är att komma ihåg att duscha, hänga tvätt, mata min fisk (vill inte ens tänka på hur många gånger jag glömt mata honom senaste tiden) eller att äta. För att inte tala om allt som ska fixas med skolan och likande. Mail som ska skickas, samtal som ska ringas och lärare som ska pratas med. Jag har ett schema för varje dag där jag fyller i vilken timme och i vilken ordning allt ska göras. Att vakna, äta, duscha, sova och vila står med. Jag glömmer sånt annars. Det funkar för det mesta. Men så fort jag tänker "äsch, jag behöver inte skriva upp det, jag kommer ihåg ändå" så skiter det sig totalt. Det gör mig galen. Verkligen irriterad. Ni kan till exempel se utdraget ur min och mammas sms-konversation här ovan. Hon ringde mig och bad mig ta ut fisk ur frysen till kvällsmat. Hon påminde mig två gånger och jag noterade i hjärnan att det skulle göras. I samma stund vi la på for tanken iväg och först 5 timmar senare kom jag på att jag glömt bort det. Då blev jag så ledsen på mig själv.

Och jag vet, det är normalt och inte farligt att vara lite virrig. Det finns större problem i världen. Men för mig är det jobbigt, att inte känna igen sig själv och att inte känna att ens tankar och hjärna funkar som man vill. Ibland går det bra, ibland inte. Jag tror att det egentligen har varit såhär hela hösten och vintern men att det först nu de senaste veckorna som det blivit ett problem då jag helt plötsligt försöker leva igen. Ha en vardag med skola, tider att passa och aktiviteter att delta i. Det blir så mycket tydligare att hjärnan inte orkar när man har 100 saker istället för 1 att tänka på. Förut behövde jag bara koncentrera mig på att andas. Det var svårt nog.

Det är tur att jag är förstående vänner och familj. Jag menar verkligen inte att vara nonchalant eller dryg när jag glömmer bort att svara er, höra av mig som jag lovat eller fixa något annat som var min uppgift. Jag önskar verkligen att jag inte skulle behöva göra er och mig själv besvikna hela tiden, men tyvärr blir det så. Jag är också ledsen över att behöva säga nej till allting och inte orka hitta på saker eller ta ansvar. Jag saknar den engagerade Jonna lika mycket som ni.  De säger på sjukhuset att det är vanligt att hjärnan inte orkar med efter en depression och att jag måste ha tålamod. Tids nog kommer jag öva upp mig själv och till slut klara av att komma ihåg saker igen. Synd att tålamod inte är en av mina gåvor. GAH.

Men ja. Under tiden jag skrivit detta (och alla andra inlägg) måste jag läsa om allting flera gånger för att se vad och hur jag skriver. Ber om ursäkt för virriga inlägg och saknad av röd tråd. Tro mig, jag saknar strukturen i mitt liv lika mycket som ni om inte mer. Jag längtar efter att få mitt minne tillbaka. Att få mig själv tillbaka. 

Tills dess - någon som har lite post-it-lappar över? ;)

för jag hinner tänka så mycket den tid som inte finns.

Kaos och panik - så var det i måndags kväll när jag förlorade åtkomst till min blogg och trodde den aldrig mer skulle kunna uppdateras. Det kändes som att förlora en mycket kär ägodel och jag insåg hur mycket den här sidan betyder för mig. Hoppas ni är lika glada som jag att problemet gick att lösa? Jag tackar den mycket tålmodiga man jag välsignats med som efter någon svettig timme lyckades få tillbaka mitt konto och lösa krånglet. Jag blir så apatisk och känner mig okunnig så fort det kommer till teknik jag inte förstår mig på.  Tur då att man har en pojke som är tålmodig och aldrig ger upp. Dessutom lär han mig samtidigt. Himla bra!

Jag tillbringade lite mer än ett dygn hos honom nu i veckan. Var med en skoldag och fick se hur hans lektioner är. Deltog även i en fantastisk föreläsning av Emerich Roth som är en av de få som överlevde förintelsen i koncentrationslägren och som nu delar med sig av de erfarenheter han fick där. Otroligt stark berättelse och jag blir åter tacksam för det jag har i mitt liv. 

På kvällen gick vi på bio och tidigt i morse åkte jag hem till Tranås igen. Ikväll hade vi onsdagsfika hemma som vanligt och massa fint folk kom. Idag ballade det ur mer än vanligt och jag skrattade tills jag fick hicka. Jag är så glad för dessa familjer/par/"kusiner"/vänner/bekanta som väljer att äta kvällsmat ihop en gång i veckan. Det berikar mitt liv. 

Dags att sova. Glad att kunna skriva detta inlägg på en blogg som numera fungerar igen. Hoppas allt ska vara löst nu igen så jag kan uppdatera som vanligt.
Godnatt.

jag har längtat så länge nu.

Såhär såg jag ut i våras när min fantastiskt duktiga klasskompis Lizette fotade mig i en park för lite mindre än ett år sedan. Det var den allra friskaste tiden, då jag mådde som bäst under våren. Jag minns ändå hur modig jag tyckte jag var som satte mig framför kameran och försökte känna mig vacker. 

Nu i efterhand ser jag hur jag riktigt strålade. Det syns i mina ögon att livet inte var mörkt då.

Igår sa min vän att jag strålar igen. Att jag ler och ser ut att må bra. Det gör mig varm i hjärtat. 

Jag har gått runt i många långa månader och längtat efter ögon som ler igen. Längtat efter att skrattet ska kännas ända ner i magen igen och att energin och inspirationen återigen ska finnas i mig. Därför känns det så bra att få höra att det syns på mig att jag mår bättre nu. Vissa dagar är lika grå som innan, men inte alla. Det är fantastiskt. 

Jag är på väg mina vänner. Och det går åt rätt håll.

Tack. 

det är nu jag ska slänga mig nedför branten och flyga men jag har inga vingar jag. eller finns de där om jag bara vågar falla?

Idag har jag varit på mitt sista möte på sjukhuset hos psykologen. Nu släpper de mig, vill att jag ska klara mig utan deras hjälp och säger att det här går nog bra. Och de har säkert rätt, men jag är rädd. Rädd för att krascha, rädd för att inte klara av att stå på egna ben. Samtidigt förstår jag varför jag inte ska gå dit mer. Jag behöver lära mig använda de redskap jag fått, kämpa på egen hand nu. Jag har ju Lotta på skolan till stöd, något jag är evigt tacksam för. För ni ska veta att det är läskigt nu när jag börjar bli frisk igen. Jag minns inte hur man gör, och just därför är det så viktigt att jag har någon att bolla tankar med ibland.

Men ändå. Jag är klar med min behandling. Finito.
Det skrämmer skiten ur mig.

För jag känner mig inte klar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva känns inte längre som mina tankar. Jag ska leva och jag ska leva för dig. För jag kan.

Jag har gråtit den senaste timman. Inte för att jag är sjuk, men för att jag läst en bok om någon annan som är det. Before I die heter den och jag rekommenderar den. Den handlar om en cancersjuk flickas sista månader i livet. Den lär mig om att leva, kanske mer än hur det är att dö trots att hela boken handlar om just att dö.

Och det slår mig så hårt när jag läser den att jag vill leva. Det skrämmer mig att jag inte förstått det så mycket senaste tiden. Jag vill leva. Och det ska jag.

Jag ska leva för alla de som inte längre gör det.
För dig Emmelie.

"men Jonna, jag som ber för dig varje dag! Jag har inget vetat, åh, lilla jonna!" Så sa hon, min finaste tant.

I morse var jag som sagt på gudstjänst i min församling och oj vad jag hade saknat det. Blir så glad när jag tänker på denna stora fina familj. Det var fantastiskt. Det visade sig att jag har varit saknad det senaste halvåret. Jag fick många kramar och klapp på axeln och fina leenden. En kvinna sa att hon hade saknat mig och undrade hur jag mådde. Jag berättade läget och hon sa att hon var glad att se mig igen. Min favorittant Mona berättade att hon hade bett för mig varje dag, att hon alltid gör det. Hon blev så ledsen när jag sa att jag varit sjuk och hon fick mig att lova på heder och samvete att ringa henne. Hon vill nämligen att vi ska ses och fika som vi gjort några gånger förut. Det ser jag fram emot. 

Vilken förmån det är att ha sisådär 100 gulliga tanter att tycka om, som tycker om mig. Att det finns en massa barn som springer runt kring ens ben och knycker kakor och en massa varma leenden från alla håll och kanter av en stor församling. Det är inte alla som har en sådan gemenskap har jag förstått, och det får mig att känna sådan tacksamhet. 

Jag har saknat min församling. Det känns så skönt att vara tillbaka igen. 

käre far i himlen vet du hur dåligt jag mår även om jag inte går till kyrkan på söndag?

Klockan är straxt över midnatt och jag kom just hem från en ungdomsgudstjänst i kyrkan. Vilken fantastiskt kväll! Jag minns inte när jag var på gudstjänst senast och jag märker hur jag saknat det. Hela jag är fylld av en energi inget annat är Gud kan ge mig. Det är fantastiskt.

Någon undrade om jag hade orkat vara i kyrkan och hur det i så fall hade varit den här hösten och vintern när jag mått dåligt. Om jag hade känt att det var okej att vara ledsen och om jag kände att det accepterades. Och jag tror svaret är som följande: Om jag hade varit i kyrkan den här hösten är jag ganska säker på att min älskade församling skulle ha accepterat och på alla möjliga vis stöttat mig på min resa. De hade bett för mig och en massa tanter skulle kramat om mig och sagt att de tänker på mig. Jag hade fått gråta hur mycket som helst och det hade varit helt okej. Det gör mig varm i hjärtat.

Men -  jag har inte varit i kyrkan, så min fina församling har inte fått chansen att ta hand om mig.Att jag inte har gått till kyrkan särskilt mycket beror främst på att det i princip är det enda jag gör annars, och jag har varit tvungen att vila från mitt vanliga liv. Jag har mitt hjärta i kyrkan, älskar att engagera mig och tillbringa tid i kyrkans olika verksamheter och inte bara förmiddagsgudstjänsten på söndagen. En period var jag i kyrkan nästan varje dag. Kyrkan är mitt andra hem och församlingen min stora bamse-familj och Gud är min Far - jag älskar det. Så är det fortfarande, och det bästa är att ett hem luktar hemma även om man inte varit där på ett tag, en familj älskar en även om man varit på andra ställen en tid och Gud älskar. Alltid. 

Eftersom jag haft så mycket av min vardag i kyrkan tidigare och hela min vardag det senaste halvåret näst intill havererat har kyrkan och församlingen fått en väldigt dålig inblick i mitt måeende. Tyvärr. Jag har inte orkat delta och engagera mig i de aktiviteter som finns och söndagar har jag de gånger som gått träffat Alexander eller sovit. Det är lite ledsamt att jag inte tagit mig till kyrkan, för jag är säker på att det hade gjort mig gott. Det märks tydligt efter en kväll som denna när jag återigen fått vara med och fira gudstjänst.

Det fina mitt i allt är ändå att Gud inte är bunden till en lokal eller vissa personer. Även om jag inte har orkat be över huvud taget denna vinter och höst har han funnits hos mig. Jag har litat på det och även på att andra människor bär mig i sina böner. Jag är övertygad om att jag har varit i Guds hand hela tiden. Att nu få må lite bättre igen och kunna ge respons och visa tacksamhet gör mig glad.

Nu är jag peppad på en vår med Gud. Då vi ska bli ett starkt team igen och dela vardagen. Inte främst genom kyrkliga aktiviteter utan genom bön och stillhet. Bara Han och jag. Men ibland behövs hjälp på traven av andra. Den tänker jag ta emot. Vi börjar med att gå på gudstjänst imorgon bitti. Godnatt.

om pannkaksluncher och långa kramar.

Så här såg vår lunch ut idag när vi behövde en paus och lite "näring" i uppsatsskrivandet. Det tar väldigt mycket tid att skriva ett projektarbete har vi märkt. Men nu har vi snart gjort klart en avhandling på 20 sidor. Om vi siktar på 40 sidor är vi ju halvvägs. Hurra! Det är himla skönt att skriva ett så stort arbete tillsammans med en vän som kompletterar en själv så bra. Samarbete när det funkar som bäst - det känner jag att vi har. 

Igår, efter en hel dags projektarbetsskrivande, tog jag sista tåget till Jönköping och Alexander. Jag behövde en kram, eller många förresten. Vi pratade länge, kramades ännu längre och såg på film bara vi två. Så mysigt, en vardagskväll och allt. I morse körde han mig till stationen i Jönköping och sedan tog jag bussen hem till Tranås och frukost hos Andrea. Så glad att jag orkade göra det. Det var viktigt. 

Nu är jag lite trött, men tänkte bege mig en stund till tonår i kyrkan innan jag somnar gott. Imorgon väntar ännu en dag med projektarbetet och söndag måste jag plugga allt det som inte hinns med på grund av att projektarbetet tar all tid, samt kanske något av det som släpar efter från förra helgen. Med andra ord innebär min helg i princip bara studier. Inte så kul, men nödvändigt. Jag siktar ju trots allt på att kunna ta studenten till sommaren. Får tänka på det när det känns tungt. 

Jag mår förresten bättre nu. Det är skönt. 

Kram. 

.

Idag är det lite bajs på allt. Det suger. Orkar inte. Känner mig dum som skriver här, som om bekräftelse är det enda jag vill ha. Men kanske är det ändå så att jag får det. Att jag får säga att jag är less på allt idag och att det är okej. Ni kommer inte döma mig, right?

eller så gör ni det. men då kan den här dagen knappt bli sämre ändå, så vad gör väl det. förlåt.

För ibland får man ge upp har jag lärt mig. Det är väl inget nederlag?

Jag mår inte så bra idag. Har tryck över bröstet och mår lite konstigt i allmänhet. Har haft något slags avlägset illamående sen i måndags. Så idag bestämde jag mig för att ta en paus. Stannade hemma från skolan och har bäddat ner mig i sängen igen. Jag har googlat lite och det verkar inte vara någon fara att känna som jag gör, men tänker att det nog alltid är bra att lyssna på kroppen när den strejkar. Så ja, nu vet ni det. Såhär blev det med mig idag. Hoppas ni mår bättre. Och ang bilden... Tänkte ni kunde få se hur eländig jag ser ut ibland. Jag vill ge er en så sann bild det går av att vara Jonna. Det förtjänar ni.

Kram

för utan er skulle jag vara så liten och så ensam i denna vida värld som ingen av oss förstår. Så vi funderar - tillsammans.

Det här är Malin, min fina vän som jag känt i lite mer än ett år. I måndags morse fick jag ett sms där hon undrade om hon inte fick komma och hjälpa mig att städa min garderob. Hon vet vilket kaos det är och hur jobbigt jag tycker det är att ta tag i oredan. Jag tackade ja och hon kom. Så hjälpte hon mig att gå igenom alla lådor, alla skrymslen och rensa bland allt skräp som låg i botten under alla klänningar. När hon ändå var igång dammsög hon mitt rum och tog hand om mina blommor. 

Jag är så tacksam för Malin och alla de andra vänner som hjälpt mig den här hösten och vintern. Alla på olika sätt. Någon har skickat ett brev till mig att få läsa och glädjas över, en annan har smsat någon gång ibland och bara visat omtanke, en tredje har hjälpt mig med listor och order om vad som ska göras. Allt har behövts - på olika sätt. Ibland har det också varit skönt med de vänner som inte har visat någon extra omtanke. I de situationerna har jag fått vara gamla vanliga Jonna och vid de tillfällen det har fungerat har det varit skönt. 

Någon undrade om jag fått behålla mina vänner under denna sjukdom eller om jag känt mig ensam och övergiven. Det är med glädje jag säger att jag inte alls känt mig övergiven. Ensam har jag varit ibland, men det är ingen katastrof så länge man vet att man har flera vänner som skulle vara hos mig så fort det gick om jag bad dem. Ingen har varit mer än ett samtal bort, och det är jag så tacksam över. Samtidigt vet jag att av alla mina vänner är det några få som fått se det allra värsta, några få som fått lida av det mer än andra och några få som har orkat stanna kvar i den innersta kretsen. Dessa har fått slita, men jag vet att de alla är säkra på att jag hade gjort det samma för dem. Vi har kommit varandra närmare av detta mörker.

Jag känner inte att jag förlorat några vänner denna höst och vinter, men jag kan känna att vissa relationer liksom har pausats. Alla de relationer som inte tålde att jag slutade höra av mig, att jag aldrig var glad, att jag inte ville hitta på något - de har liksom inte blivit något med. När jag får mer energi sen tror och hoppas jag att vi kan börja jobba på dessa vänskaper igen. De är viktiga för mig och jag vill gärna komma närmre dessa fantastiska människor. Jag tycker så mycket om mina vänner och längtar efter att orka bidra till våra relationer igen. Att jag inte kommit så många av dem närmre av denna sjukdom trots att de alla vetat hur jag mådde tror jag främst beror på rädsla och förtvivlan från deras håll. För vad 17 säger man till någon som gråter i panik utan att veta varför? Och vad gör man för att hjälpa någon som måste äta mediciner? Att ta avstånd eller åtminstone låta bli att driva relationen blir nog en relativt förväntad och naturlig reaktion. Jag klandrar ingen och jag är inte ledsen över det.

Men jag är SÅ tacksam för de vänner som faktiskt vågade komma nära. Som tvingade mig att ta emot deras hjälp och som fanns där i det allra djupaste mörker. Som faktiskt satt hos mig även de gånger ingenting fanns att säga. Som höll om mig och som väntade. Så jag slapp vara ensam och övergiven. Utan er, utan er mina älskade, älskade vänner... 

Nä jag vill inte ens tänka på hur det kunde gått. 

TACK. 

för du har funnits i stormen och längtar med mig tills det blir vindstilla.

Det här med att skriva ett projektarbete tillsammans med en tjej som kommer med chokladbiskvier... det är bra. Och lite farligt för studiefarten. Men mest bra. Typ bara bra. 

Jag är så glad för Andrea, min fina vän som trots att hon vet hur jag mår ibland väljer att skriva sitt livs största arbete med mig. Det värmer mitt hjärta att ha denna vän med mig. Dels för att det är himla mycket roligare att skriva en fet avhandling med någon intill, men också för att hon vet allt om mig. Hon har följt mig denna resa i höst och hon har inte blivit avskräckt. Det har varit så värdefullt för mig att ha henne som vän, och därför känns det extra bra att vi nu ska tillbringa i princip alla kvällar, helger och eftermiddagar för att skriva vår rapport. 

Vi kommer hinna äta många chokladbiskvier under tiden. Najs. 

Eller Najz som hon skulle sagt.

Du ville kyssa bort varenda tår sa du. Men nu vet vi, det går ändå, för tårar som rinner är inte alltid av ondo. Men du får gärna kyssa mig ändå.

Idag är en bra dag, jag mår bra och skrattar massor hela tiden. Det är så himla skönt att ha sådana dagar ibland, för att liksom bli påmind om vad man kämpar för, vad det är man vill nå tillbaka till. Vi har pratat om det, jag och min psykolog Malin, att målet är inte att jag ska sluta känna, sluta reagera. Ett tag var jag så likgiltig och tillät mig knappt att känna alls. Så är det inte längre, jag känner igen. Givetvis känner jag inte bara glädje och ljus, livet kommer alltid kantas av dippar. Jag kommer gråta ibland, och jag ska inåt bli rädd då. Det är friskt att gråta.

Jag minns först gången jag grät som vanligt, det var några veckor sedan. Mitt i tårarna började jag skratta och jag sa till Alexander "detta är vanliga tårar Alexander, det är inget mörker. Jag mår inte dåligt, jag bara gråter. Det är nog såhär vanliga människor känner sig när de gråter!" Han skrattade och kramade om mig och sa att gråt du bara, fortsätt. Vi visste både att detta inte var något sjukt, det var ingen hemsk ångest inblandad, bara vanlig saknad och blödighet. Det var så befriande och gråten övergick nästan i glädjetårar.

Innan jag blev sjuk grät jag väldigt sällan, särskilt inför folk. I höst har jag gråtit som aldrig förr, men det har inte varit friska tårar. Känslan av att gråta bara för att man är lite trött eller känslig nu är därför ovan för mig, men jag gillar den. Det är himla skönt att gråta friska tårar.

Men idag, idag är jag inte på gråthumör. Jag är glad.
Det är fantastiskt det med.

en söndag.

Såhär fint var det när jag igår såg ut över Jönköping med Alexanders armar runt min midja. Vi var på promenad genom stadsparken och stannade till och tittade på utsikten. Jag har kommit fram till att jag gillar Jönköping, jag tycker det är en mysig stad. Vi får se vad som händer, men kanske - om jag kommer in på en skola jag vill gå och om jag är frisk nog - hamnar jag där i höst. Vi får se! 

Idag har jag annars i princip enbart skrivit projektarbete tillsammans med Andrea. Vi kom långt och det kändes väldigt bra att verkligen sätta oss ner och börja på avhandlingen. Då arbetet ska in om 1,5 månad och vi har sisådär 35 sidor kvar att skriva kommer vi få ligga i de kommande veckorna. Men det känns okej ändå, det är skönt att vara två och vi kompletterar varandra bra. Vi skriver en rapport om kvinnlig könsstympning och de konsekvenser det får för kvinnorna som blir utsatta för ingreppet. Det är tungt men viktigt och bra! 

Nu ska jag sova. Kommer behöva krama nallen Kråkan inatt med känner jag. Godnatt på er. 

för när solen går ner, från ljus till skymning till nattsvart, vet vi vad som händer då? och vem som går med oss in i natten?

En av de kommentarer med frågor jag fick till det här inlägget handlade om hur länge jag varit i mörker och om det var innan eller efter det att jag blev tillsammans med Alexander. Jag tänkte försöka mig på ett litet svar. Och som sagt - jag uppskattar era frågor och kommentarer så mycket. Så har du något på hjärtat, eller bara vill skicka en kram, gör det! Jag blir glad varje gång. 

Hur länge jag varit i mörker är en bra fråga, jag har själv tänkt på det väldigt mycket och jag vet inte exakt. Jag vet att jag kring nyår 2010-2011, alltså för ungefär 2 år sedan började dala. Då var jag tillsammans med en annan kille och någonstans på våren 2011 började hemska tankar bryta ner mig själv. Jag krympte och efter en ganska turbulent försommar tog vårt förhållande slut. Jag, som varit otroligt kär blev givetvis ledsen och de förändringar som medföljde av att helt plötsligt vara ensam och stå på egna ben bröt ner mig ännu mer. Samtidigt trodde nog varken jag själv eller människor i min närhet att jag led av något annat än brustet hjärta. Kanske gjorde jag inte heller det. Till en början.

Hösten kom och efter några månader mådde jag ganska bra igen, åtminstone på ytan. Men såren fanns kvar, och de gjorde ont. Jag var rädd och ledsen men samtidigt var jag inte sjuk, inte djupt deprimerad. Mörkret tog en paus, jag levde relativt normalt igen. Jag minns att jag tog hand om en nära vän som mådde dåligt och jag kunde inte föreställa mig det mörker som fanns i henne då. Det kan jag nu, mer än väl. Jag antar att det är ett litet bevis på att jag då bara var sårad, sargad och ledsen. Men inte sjuk. 

Vintern  2012 kom, alltså för ungefär ett år sedan och en viss pojke började visa intresse för mig. Jag sa till honom att jag gärna lärde känna honom och blev hans vän. På ett villkor - att han inte blev kär i mig. Jag fick honom att lova det och vi blev bästa vänner. Alexander blev ljuset i mitt liv, den som fick mig att le och våga skratta igen. På riktigt. Vi pratade mycket och jag berättade vad som hade hänt med mig, varför jag var så skör och hade så svårt att lita på kärlek. Han höll om mig och sa att han aldrig någonsin med vilja skulle göra mig illa. Tiden gick och jag började ångra vad jag fått honom att lova. För jag, som inte trodde jag någonsin skulle vilja vara ihop med någon igen var kär.  

Den 10 mars 2012 såg han mig i ögonen och sa att han älskade mig. Jag kommer aldrig glömma det. Vi blev tillsammans och vi fick några fantastiska månader. De tankar som funnit i mig sedan våren 2011 hade börjat suddas ut och jag mådde bättre än på flera år. Jag hade en frisk vår även om jag aldrig riktigt vågade tro på det. Sedan vände allt, på bara någon månad i sensommaren 2012 gick jag från en relativt normal vardag till djupt mörker. Vad som orsakade det vet jag inte. Kanske bearbetade jag aldrig klart det lilla mörker som kom på besök något år tidigare, kanske fick det ligga och gro i mitt hjärta för att sedan slå till med stor kraft när jag minst anade det. Jag vet inte. Jag vet bara att jag föll och att fallet blev stort. 

Resten vet ni, eller kan läsa om här.  Så, för att svara på din fråga. Mörkret har på sätt och vis funnits i mig i 2 år, även om det senaste halvåret varit det absolut värsta. Dessutom hade jag nästan ett halvår mitt i då jag mådde bra. Och på frågan om Alexander varit med på resan, om jag blev sjuk innan eller efter vi blev tillsammans så beror det på hur man ser på saken. Han plockade upp mig ur det mörker jag varit i cirka ett år för att ge mig ett halvår av ljus. Det var under de månaderna vi blev ihop, det var de korta månaderna vi fick på oss att bygga en grund som skulle bära för en lång tid av mörker och storm. Det har fungerat även om det kostat mycket och gjort så mycket skada på den vackraste personen jag vet. 

Jag hade försökt förvarna honom, jag bad honom att inte bli kär i mig. Jag sa till honom att jag inte var någon lätt människa att dela sitt liv med. På något vis hade jag på känn vad som väntade. Men han lyssnade inte. Hade han vetat vad som väntade är jag inte säker på att han hade gjort samma val som då, men han visste inte. Han följde sitt hjärta och älskade en mig. Från början genom rosa moln och sedan rakt genom mörkret och smärtan. Han älskade mig och han älskar mig. Och jag, jag tränar på att ta emot. Att ta in att en 20-årig kille gått från pojke till man i kampen att få se sin flicka frisk igen. 

Han är min bäste vän. Min bästa medicin och min bättre hälft. Ord kan inte beskriva hur viktig han är för mig och vad jag skulle göra för honom. Han har sett mig på botten, han har hållit om mig där och han har gjort allt han kan för att hjälpa mig. Ingen har sett mig så liten som han. Ingen av alla människor i min närhet har fått så mycket skit från mig. Det gör ont i mig hur mycket jag har sårat, eller inte jag, men sjukdomen. Ibland kan det göra mig så ledsen att Mörkret har tagit vår tid. De där första åren som ska vara så förälskade och underbara har istället kantats av mediciner, ångest och skrik.

Men samtidigt har vi gjort den lite till vår ändå. För störst av allt är Kärleken. 

Och den har vi. 

om fina stunder och en saknad som gör ont samtidigt som den gör mig lycklig.

Det här är Leffe, eller Tor-Leif som han egentligen heter. Vi har myst lite ikväll han och jag, eftersom vår familj var bjuden till hans. Det var fantastiskt mysigt och trevligt. Annars har jag sedan igår kväll varit i Jönköping hos Alexander. Vi har spelat spel med hans internatvänner och lagat mat. En liten promenad i kylan hann vi också med innan min buss gick igen. Jag har njutit så mycket av att få vara nära, jag vet att det dröjer länge tills nästa gång vi ses. Att få sova 9 timmar i någons famn och vakna intill någon som säger att jag är vacker - det är lycka för mig. 

Samtidigt är jag trött på att dipparna fortfarande kommer. Att det nästan alltid blir ett besök av Mörkret när vi ses. Det gör oss så ledsna och arga. Ta inte vår tid vill jag skrika. Lämna oss ifred. Vi har inte bett om att du ska vara med i vårt förhållande. 

Jag hoppas det kommer en tid då jag slipper falla, då vi kan få klara oss själva utan dumma tankar och spår av det allra mörkaste. Tills dess botar vi groparna med långa kramar och prat. Det funkar. Oftast i alla fall.

Ibland är det helt okej att inte ses så ofta, att veta att det dröjer kanske både en och två veckor till nästa gång vi får ses. Men ibland är det riktigt jobbigt. Just nu är det lite så. Jag har fått en nalle vid namn Kråkan av hans syster att hålla om på nätterna när han inte ligger intill. Tur jag har denna lilla mjuka sak alltså. Känns så ensamt annars. 

Fast ärligt talat gör det det ändå.

Jag kom just att tänka på en sak - min extramorfar brukade säga att det är rikt att ha någon att sakna. Det ska jag tänka på. Jag har min skatt, och det är rikt att sakna honom. 

Fast.. ärligt talat suger det lite i alla fall. 

det var jag som sjöng om att nå högt, om att vara stark. kanske var det till mig själv?

Idag är jag så himla stolt över mig själv. Inte nog med att jag var i skolan hela dagen och hade massa lektioner, jag lyckades också skriva en inlämning som varit en av de uppgifter som släpar efter sedan i höstas. Det betyder att jag gjort en av sex prov/uppgifter som måste tas igen om jag ska bli klar till studenten. Jag kan stryka första grejen på listan och det flera veckor i förväg. Heja mig!

Sedan, efter min sista lektion testade jag att dansa i en grupp som skolan ordnar för elever som känner sig inaktiva, vill träffa vänner, är i behov av att göra något osv. Min främsta orsak till att gå dit var att jag känner att jag vill försöka träna lite igen, testa något nytt i en totalt prestationsfri miljö. Jag har aldrig någonsin känt mig bekväm med att dansa innan men det var SÅ kul idag. Jag har ont i hela kroppen nu av träningsvärk, sjukt med tanke på hur löjligt lätt det hade känts att göra de rörelserna för ett 4 månader sedan. Jag har helt enkelt inga muskler kvar. Men det ska det, i en långsam takt, bli ändring på.

När jag sedan skulle cykla till Sofia höll jag på att inte orka fram, så trött var jag i benen. Jag som brukade gå närmare en mil på lite mer än en timme. Min kropp har blivit svag och jag klandrar den inte. Jag har tid att så småningom bli stark igen, men min psykiska hälsa prioriteras i nuläget framför den fysiska.

I alla fall - idag har jag klarat av saker jag inte trodde jag skulle kunna. Jag har vågat dansa och orkade cykla 6 km efteråt. Det är härligt! Imorgon ska jag till sjukhuset och psykologen Malin. Det är näst sista gången vi ska ses och det ska bli skönt och nästan roligt att få lite nya saker att bita i. På eftermiddagen ska jag åka till Alexander. Har längtat så efter hans famn och ser fram emot att få pussa honom ordentligt.

Nu har jag skrivit ett svamlande inlägg om min dag. Kanske sjukt ointressant? Jag ville i alla fall säga - Jag är nöjd idag. Och glad. Hurra!

de som kallar det för lyckopiller, de människor som tror sig veta. de har ingen aning om vad mörker är och inte heller om hur ont det kan göra. tankar om mediciner och att ta emot hjälp.

Jag skrev och bad er om hjälp, bad er ställa frågor om ni har några så att jag kanske kan få vara till någon hjälp. Jag blev glad när jag såg att några hade hört av sig. Men chansen finns fortfarande kvar till - undrar ni något, har jag missat något? Fråga på! Givetvis kan jag bara svara utifrån mitt eget perspektiv och min personliga kunskap och åsikt. Men samtidigt är det kanske bra ibland, att inte göra det svårare än det är. Hur som helst fick jag en fråga kring vad jag tänker om antidepressiva mediciner och om jag är glad att jag började äta dem. Här kommer svaret! 

Jag skulle nog överdriva om jag säger att de antidepressiva medicinerna räddade mitt liv, men de räddade helt klart min höst och vinter. De fick mig att leva och inte bara överleva. Och innan vi fortsätter vill jag göra klart att jag aldrig någonsin ångrat att jag började äta dessa piller. Jag har fått ungefär varenda biverkning man kan få men det har varit oväsentligt i situationen. För dessa mediciner hjälpte mig tillbaka till livet, de tog mig över vattenytan och lät mig få lite krafter innan den riktiga kampen började. 

När jag hör människor säga saker som "man ska inte äta medicin om man är deprimerad, man ska hitta orsaken till att man mår dåligt och förändra den, inte tro att man blir lycklig av ett piller" får jag lust att sparka personen riktigt hårt på smalbenen. Idiot! Människor som säger sådant är antingen otroligt naiva och har lyckligtvis inte varit med om en depression eller så är de dumma i huvudet. För har man varit i Mörkret så vet man att det inte finns ork, kraft eller ens vilja att förändra någonting. Man är fast, man kan inte ta sig ur sjukdomen. Att då påstå att man borde "rycka upp sig" och förändra sitt liv är som att säga åt någon med magsjuka att sluta spy. För det första är det i princip omöjligt och för det andra är det otroligt kränkande för personen som hänger över toan och hulkar. För givetvis är att sluta spy precis vad den vill göra, precis som att bli glad igen är det en person med depression längtar efter.

Jag minns hur jag satt hos Lotta, min kurator någon gång i höstas när det blev extra uppenbart. Jag hade fått ett papper att skriva upp utlösande händelser som triggade igång tankarna och fick mig att må dåligt. Poängen var att försöka se ett mönster och förändra de tankebanorna som ledde till att jag föll. Det gick lätt att hitta mönster och situationer men att ändra tankarna var det värre med. Faktum var att det var helt omöjligt. Helt hopplöst.  Lotta tittade på mig och sa att det bara var kränkande mot mig att sitta här och tvinga mig till saker som inte var genomförbara. Jag var för långt ner, för fast i mörkret för att ens kunna reflektera och ta in ord om förändring. Så vi la ner. Vi accepterade situationen och så fick jag gråta istället. Klaga över allt och lyssna till hennes ord om att det snart skulle bli bättre. Snart, när medicinerna började funka.

Till slut gjorde de det, även om jag inte trodde henne. Medicinerna räddade mig. 

Min poäng är inte att skälla på folk för att de har annan åsikt än mig vad gäller mediciner, men jag vill poängtera hur viktigt det är att våga söka och framför allt ta emot hjälp när man mår dåligt. Jag vägrade det ett tag och det ångrar jag idag. Jag hade kunnat må bättre snabbare, hade kunnat börja kampen tidigare om jag inte varit för envis i början och försökt klara mig själv. Om det inte hade varit för Lotta och hennes handlingskraft den där dagen jag fick åka till sjukhuset hade jag kanske inte ätit mediciner ännu. Om det inte hade varit för min läkare som efter noggrann undersökning bedömde att jag var i behov av medicinsk hjälp hade jag kanske fortfarande mått lika dåligt som då. Kanske hade jag fortfarande varit i botten av det mörkaste hav. Kanske inte. Man kan säkert bli frisk från depressioner utan medicin. Men det är antagligen svårare och mer tidsödande än att ta emot hjälpen. Så varför inte tänker jag? Dessutom ges ju inte antidepressiva läkemedel ut utan kombination med samtalsterapi hos psykolog. Det handlar inte om att lösa problemet med piller. Det handlar om att ge patienten kapacitet att på egen hand, efter ett tag ta tag i problemen och då förändra sin situation med hjälp av utbildade psykologer. Men för att detta ska bli möjligt måste man komma upp ur det allra mörkaste. Man måste se ett hopp. Det hjälper medicinen till med. 

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är skumt att äta piller som förändrar kroppen. De första veckorna när jag började äta mina tabletter minns jag som ett enda förtvivlat skrik. Total hopplöshet och mörker. De hade förvarnat mig om att det kanske skulle bli lite värre i början av behandlingen innan medicinerna började hjälpa. Jag tänkte "det kan inte bli värre än så här" men... det kunde det. Minst sagt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag sov 12 timmar per natt vid mina föräldrars säng. Jag sov så mycket dels för att jag var så fruktansvärt trött men också för att när man sov behövde man inte vara vaken, då behövde man inte hantera ångesten som ökade markant när medicinerna sattes in. När jag vaknade framåt lunch kunde det ta mig 30 minuter att orka gå ner för trappen. Ibland fick jag ringa mamma bara för att våga börja dagen. En dag som mest bestod av apati i vår soffa, varvat med gråt och stirr i taket. Alla sa att det skulle bli bättre. Jag trodde dem inte.

Men likt förbaskat hade de rätt. Efter 3-4 veckor började det vända, jag började få ork att kanske se en film  eller gå en liten promenad. Jag kunde äta lite mer igen, behövde inte alltid sova flera timmar varje dag. Det var skönt att på något sätt få livet tillbaka. Tids nog blev dagarna bättre än nätterna, jag började julpyssla och sysselsatte mig med saker istället för att bara gråta och sova. Samtidigt kunde jag känna mig lite "avtrubbad" och okänslig. Saker berörde mig inte längre, orkade inte bry mig och tog inte till mig känsliga saker, grät väldigt sällan och var genuint glad med ännu mer mellanrum. På ett sätt levde jag lite i en bubbla. Samtidigt kom nästa problem - sömnen. Jag drömde så vansinnigt mycket mardrömmar, och efter månader av vidriga nätter pratade jag med min läkare. Sa att jag trodde det kunde bero på tabletterna. Vi bestämde att jag skulle byta medicin och det var en väldigt bra idé om jag får säga det själv. Drömmarna försvann på 3 nätter. 

Nu har jag ätit den andra medicinen i ungefär en månad. Jag märker stor skillnad, för jag börjar bli mig själv igen. Jag känner saker. Jag kan gråta över tjejiga grejer igen, typ en sorglig film eller så. Jag kan sova och jag kan leva. Nu, flera månader senare är jag i stånd att förändra mitt liv. Kanske kan man hitta förklaringar på alla möjliga sätt men jag tror att det till stor del är på grund av medicinen. Jag är över vattenytan nu. Jag får kallsupar då och då, men är inte livrädd längre. Och framför allt känner jag ett hopp om att framtiden ska bli ljus. 

Jag är så tacksam för att jag fått hjälp av läkemedel. Trots alla biverkningar och oron kring hur det ska gå att om lång tid trappa ner medicinen så har jag aldrig ångrat att jag till slut gick med på att äta dessa piller. Det blev ett väldigt långt inlägg som svar på frågan, men jag vill vara ärlig. Det är svinjobbigt att börja äta medicin, tiden i början kan bli 1000 gånger värre än innan man börjar behandlingen, trots att man tror att livet inte kan bli mörkare. Men det vänder. Det gör faktiskt det. Jag vet det nu. Och alla dumma tankar man kan ha om att klara sig själv, inte ta hjälp av medicin och så. Det är dumma tankar, fel tankar. Om din läkare rekommenderar dig att ta emot hjälpen och du själv innerst inne vet att du behöver den -tveka inte då. Jag var för stolt till en början, klarade inte av att vara så svag. Ville inte ha hjälp, särskilt inte av några läskiga piller som skulle förändra min hjärna. Tills jag nådde gränsen då jag sa "gör vad som helst med mig, jag orkar inte mer". Det var inte en dag för tidigt. Att ta emot hjälpen och acceptera att jag behövde den blev den enda utvägen när jag kämpat tillräckligt länge på egen hand. Det gick helt enkelt inte längre. Jag är nästan glad för det. Jag önskar jag hade svalt stoltheten tidigare, men gråter inte över spilld tid. Jag fick hjälp. De lyssnade på mig, tog mig på allvar och hjälpte mig. Jag vågade visa mig svag och det var det som gjorde mig stark. 

Jag har aldrig ångrat mig. 

jag ber dig om hjälp, låt mig veta, vad önskar du av mig?

Jag blir så glad när folk kommenterar, när ni undrar saker eller berättar något för mig. Att få respons på det jag gör och tiden jag lägger ner är väldigt roligt och får mig att vilja fortsätta skriva och driva min blogg. Jag har ju valt att vara relativt öppen med hur jag mår och hur depressionen påverkar mitt liv. Men för mig har allt kring Mörker, mediciner, sjukhustider, minnessvårigheter, koncentrationssvårigheter och psykologsamtal blivit vardag. Jag glömmer lätt att andra kanske inte tycker det är lika självklart att varje morgon börjar med ett piller som hjälper mig genom dagen och att marginalerna i livsenergin är minimal.

Därför - är det något ni undrar? något jag missat att berätta? något ni önskar veta om hur det är att vara sjuk? Låt mig veta! Jag vill så gärna finnas här och slå hål på massa fördomar och hjälpa er där ute i världen. Så hjälp mig göra denna blogg ännu bättre. Givetvis får ni även fråga om saker som inte är relaterat till sjukdomen och så. Typ vilken färg min tandborste har (grön) och hur länge jag snoozar på morgonen (evigheter). Jag väljer själv vad jag känner att jag vill/orkar/vågar svara på, så det beslutet behöver inte du fatta. Låt mig veta dina funderingar. Det skulle göra mig så glad.

du sa att du vill kunna mig, att du vill veta allt. vi är på god väg och om tiden vill som vi blir det en dag så.

Jag är så himla kär i min pojkvän och det är gött tycker jag. Det är fint att bli alldeles varm i hjärtat av att vakna och se rosor från honom i mitt rum, av att läsa någon liten lapp han gömt för mig att hitta en dag då jag behöver det. Jag älskar hans små egenskaper, som att han somnar ungefär 2 sekunder efter att jag fått min godnattpuss, att han vägrar ha strumpor som inte matchar skjortan och att han alltid lägger lingonsylten likadant på sin frukostgröt.

Det är ligger något väldigt spännande i att komma så nära en person som man gör när man har ett förhållande. Denna höst och vinter har trots sina tråkigheter fört oss närmare varandra och vi har lärt oss mycket. Den finaste någon nånsin sagt till mig fick jag höra av honom för mer än ett år sedan. Vi pratade i telefon en natt, precis som alla andra och han sa 

Jag vill kunna dig Jonna. 

Att någon vill kunna mig, att han vill det, har gjort mig så glad många gånger. För jag vet att han, precis som jag älskar hans små finurligheter älskar mina. Han vet att jag behöver några extra minuter på mig att vakna om morgonen, att jag hatar att tömma slasken när man diskat och att jag aldrig dammsuger mitt rum. Han älskar mig ändå. Han börjar kunna mig. Mycket finns kvar att lära såklart. 

Men så har vi också ett helt liv på oss. 

om hur det är att leva i ingenmansland, mitt i kampen mellan de två. hjälplös och rädd och samtidigt full av vilja.

Just nu håller jag på att lära mig hur man gör när man lever igen. Hur man går upp, äter frukost, inte glömmer sina tabletter, cyklar, går på lektioner, cyklar hem och sedan faktiskt gör något mer samma dag. Kanske en promenad. Kanske ett möte med någon, kanske ett besök. Det är ovant för mig. 

Någon undrade vad det är som har hänt mig. Ingenting. Ingenting har hänt, men jag är sjuk. Eller var. Jag vet inte riktigt. Det är så himla mycket svårare när det sjuka inte fastnar på en röntgenplåt eller lämnar ärr på magen. När är jag frisk? När är Mörkret borta för alltid? Och den mest skrämmande frågan av de alla - Vem är jag utan Mörkret? 

Det är ungefär fem månader sedan jag sökte hjälp, fyra månader sedan jag fick medicin mot depression och tre månader sedan den började hjälpa. Det är mindre än en månad sedan jag sedan bytte medicin och blev av med de mardrömmar som jagat mig nästan varje natt sedan augusti. 

Jag har varit i den djupaste avgrund och vänt. Men när vet jag om jag är uppe? När kommer den dag jag klarar mig utan mediciner och jag kan leva normal igen? Fast vad är normalt, och vill jag ens vara det? 

Just nu är jag i någon slags period av frågor och kaos. Jag mår bättre än förut, befinner mig i något slags tillstånd där många ögonblick blir näst intill heligt vackra. Livet känns fantastiskt och jag gläder mig över Ljuset som ersatt Mörkret. Att få vakna utan mardrömmar, att kunna äta en lunch utan att maten vänder i halsen, att kunna cykla till skolan, att kunna släppa allt ibland och bara andas. Jag njuter. De stunder som från början var Mörker, som blev till likgiltighet är nu Ljust. Det är fantastiskt och jag är glad. Samtidigt är jag livrädd. 

Rädd för att falla ner igen. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte nå fram, inte bli fri. 

För Mörkret är inte borta, inte alls. Senast i går skrek Alexander åt det och jag såg förtvivlan i hans ögon. Sluta ta min Jonna ifrån mig. Släpp henne fri nu, vi orkar inte mer. 

De stunder som är sådana känns allt så hopplöst, vi skriker åt varandra - jag, Alexander och Mörkret. Vem som vinner kampen är olika varje gång. Oftast är det jag som förlorar, Mörkret tar ut segern i förskott och får sedan stryk av Alexander. Det är skönt. Men det är ingen långvarig lösning. Du måste klara dig utan mig också Jonna, sa han sist. 

Jag vet att han har rätt. Jag kanske kan bli frisk med hjälp av honom, men jag kan inte bli fri utan mig själv. Jag måste ge Mörkret de sista smällarna nu. Jag måste vara den som springer över mållinjen. Men hur gör man det? Hur blir man både frisk och fri? 

Han tror på mig. 

Jag tror på honom. Men det räcker inte. Jag måste tro på mig själv. 

Hjälp. 

När vingarna inte bär och fallet blir stort. Det är då du fångar mig och så lär vi oss tillsammans. Hur man flyger.

Jag kraschade lite efter igår. Idag var en tung dag. Det gör mig lite rädd. Tackar Gud för nära och kära. Imorgon är en ny dag. Sover tills den kommer och väcker mig. Hoppas jag återigen kan flyga då.

det känns. intill avgrunden.

ikväll har vi övat inför emmas projektarbete. denna fantastiska tjej som varit så sjuk. dödsjuk. och som nu ska hålla en föreläsning om hennes resa tillbaka till livet. just nu är jag för berörd för att kunna skriva något vettigt. jag återkommer.

men en viktig sak har jag att säga - om du bor i närheten av tranås (en timme bort är också nära) och inte har en begravning eller ett bröllop eller befinner dig på BB på väg att föda (typ allting annat är mindre viktigt än detta) så borde du infinna dig i holavedens aula på tisdag kväll kl 19.00. 

ta med näsdukar och någon att hålla i handen. eller gå själv om du vill det. men kom. kom dit, lyssna på en tjej som stått ansikte mot ansikte med ett mycket större Mörker än jag. Gå dit för din egen skull, för att lära dig. och gå dit för andras skull, så du kanske kan uppmärksamma eller kämpa för din egen eller någon annan om mörkret skulle hemsöka er.

jag ber dig.
för min skull.

jag känner igen mig i så mycket, även om väldigt lite av mitt mörker kretsat kring de tankar Emma haft är ångesten och vanmakten den samma. gå dit och förstå, åtminstone lite mer, hur det är att leva

intill avgrunden

ett litet inlägg om min nittonårsdag.

Jag fick en alldeles underbar födelsedag. Njöt i fulla drag. Familjen sjöng på morgonen för mig och skolan var ändå helt okej även om det känns lite märkligt att vara tillbaka. Min fina A tillbringade eftermiddagen, kvällen och natten hos mig. Underbart med en vardag ihop. God mat och lite spontan kvällsfika gjorde min dag lite speciell och lagom festlig. 

Nu är jag 19 år. Allting känns ungefär som vanligt. Mycket har hänt detta år, jag har påbörjat en liten årskrönika till er, så håll utkik. Imorgon fyller Sofia år och precis som förra året sover hon hos oss så vi kan fira henne imorgon bitti. Jag har slagit in en massa paket som hon ska få imorgon. Men innan dess ska vi först prata kvällsprat och sedan sova. 

Kram på er. 

om två födelsedagar, den ena idag. dagen då jag blir nitton och lycklig.

För ett år sedan stod han på min trapp helt utan förvarning och överraskade min med present på min födelsedag. Han stannade på lunch och har stannat sen dess. Det var alldeles i början, jag fick mitt favoritgodis i en liten påse och en försiktig kram. Ingen av oss visste att det var början på oss.
Idag visste jag att han skulle komma framåt kvällen, men ändå överraskade han mig genom att komma två timmar tidigare än bestämt. Jag fick ett sms "Jag är så nära att det bränns, puss". Jag visste inte om jag skulle våga hoppas, men smög fram till fönstret och kollade ut. Och där var han! I år igen. Denna gången fick jag en bamsekram och massa pussar på munnen. Och ett superfint armband i silver.

Nu ligger han intill mig i sängen, han pluggar och jag njuter. Njuter av en vardagskväll ihop. Njuter av hans hand som pillar i mitt hår och hans andetag så nära. Och jag är alldeles säker på en sak - ingen födelsedag i världen, ingen present av något slag går upp mot att dela sitt liv med honom.
Tack.

Om min sista kväll som 18 år och om min första morgon som 19

Jag har bäddat ner mig i sängen, nya lakan och flätat hår. Precis som när jag var en liten flicka. Imorgon fyller jag år och jag känner hur det pirrar lite i magen. Jag bestämmer mig för att det är okej, fast att jag inte fyller 9 utan 19. Precis lika okej bestämmer jag mig för att det är att sova med nallen Kråkan intill sig fast att man snart är vuxen. För det är något jag lärt mig - det är jag som bestämmer vad som är okej i mitt liv. Befriande!

Ikväll var det 10 tjejer hos mig och lagade mat och åt choklad. Ungefär samma gäng (det har utökats lite under året) var hos mig förra året på min födelsedag. Jag minns det som en höjdarkväll och bestämde mig för en favorit i repris. Det var lyckat även denna gång - inte oväntat
Jag gillar att bjuda hem människor. Att stå och diska lite i tystnaden när alla gått hem, tänka på hur fint det är med goda vänner i sin närhet. Värdefullt är vad det är. Tack!

Nu ska jag sova, imorgon hoppas jag att min familj kommer med sång och något paket och väcker mig. De har gjort det varje födelsedag hela mitt liv så jag hoppas jag inte behöver bli besviken... Har för säkerhet skull markerat vad jag inte vill ha till "tårta" imorgon bitti i skafferiet. (En gång fick jag en morot...)

Hur som helst, godnatt på er och tack för idag. Vi kanske hörs imorgon om jag inte har alldeles fullt upp med att äta tårta. Det vore ju lite trevligt... Kram

ja må oss leva i 99 år. om missfoster och ståhej.

Det här är min fina mormor och imorgon fyller hon 80 år. ("men jag känner mig som 70" - heja dig!) Och i övermorgon är det min 19-årsdag. Därför hade vi storkalas i helgen och mormors tre barn med respektive har bott hos oss och firat igår och idag. Vi hade finmiddag igår och åt gott och hade kalas. Det var väldigt mysigt! 

På bilden ser ni en av mina presenter till mormor. Det är ett ljus, som vi har plåstrat på alla ställen det är trasigt. Jag har stöpt det själv och var så stolt. En mormor är den enda som kan få ett så fruktansvärt fult alster av sitt barnbarn och ändå säga "nejmenååååå, vad duktig du är! Vad fin!" så jag gav det till henne. Dock tog det bara 10 minuter innan hon kallade min gåva för missfoster. Men det fick jag inte säga till någon sa hon. Som ni ser struntade jag i det. För en mormor är (visserligen inte den enda, men en av få) som fortsätter älska sitt barnbarn även om den gör tvärt emot vad hon ska.

Idag har jag jobbat i 9 timmar som assistent. Trivs så bra! Det var skönt att se jobbet och min brukare igen, det fick mig att känna mig frisk och "tillbaka". Imorgon är sista dagen på lovet och sedan drar livet igång. Det skrämmer mig lite men ska nog gå bra. Jag fyller ju år också, alltid något tänker jag. 

för varje minut, varje blick och varje andetag gör mig mer säker än någonsin förut.

Min pojk ringde förut och skulle förklara sin kärlek. "Jag älskar dig lika mycket som jag har snor i näsan" sa han. Med tanke på hur sjuk han är så är det en extremt stor kärleksförklaring. Jag skrattade mest och sa att jag älskar honom med. Jag är lyckligt lottad med en Alexander i mitt liv, med en kille som säger att jag är vackrast i hela världen och att han vill ha mig. Med någon som lär mig dansa och pussar mig i nacken på morgonen. Med någon som med kärlek i rösten när vi vaknar berättar om hur jag tar hela täcket och ligger på rygg i sängen så han inte får plats. Med någon som berättar historier och minnen för mig när jag är ledsen så att mörkret ska flyga iväg. Med någon som håller ut och håller om. Med någon med hemskt mycket snor i näsan. Han är min och bara min. Det gör mig lyckligast i världen.

du viskar till mig, du visar mig min väg och du älskar mig utan att jag ber dig. Tack.

Jag har förutom Lotta som är kurator på skolan även träffat en psykolog från sjukhuset några gånger. Igår var jag där en timme och efteråt var jag så trött att jag stupade i säng. Det är bra att få hjälp att tänka, att få höra någon formulera och strukturera upp i hjärnan och uppmärksamma vad av allt jag tänker som inte är bra - men galet vad trött man blir efteråt. Jag hoppas det är ett tecken på att behandlingen gör nytta och att saker händer i mig när jag går dit.

Igår pratade vi om vem jag är, vad jag vill göra och vad jag längtar efter. Vi pratade om för vems skull man gör saker och i vilket syfte. Vi pratade om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill lägga energi på. Det var lite knepigt att svara på som ni kanske förstår. Och jag blir nästan lite rädd - för jag vet inte. Eller jag har glömt bort snarare. Så när jag gick min promenad idag funderade jag lite och kom på massa saker jag ville göra. Men ingen av dem svarade på vem jag är och vem jag vill vara. Men då, helt plötsligt där på grusvägen kom jag på det. Helt plötsligt bara slog det mig, som en blixt från klar himmel. Jag kunde nästan höra det inom mig. "Jag är Guds älskade barn".

Jag är övertygad om att det inte var jag utan Han. Han visste att jag behövde honom för att inte bli förtvivlad och han lät det ske när jag var redo att ta emot. Jag bara stannade där på vägen, helt häpen och tyst. Viskade ett litet tack och försökte fatta vad som hade hänt. Att jag hade fått veta det viktigaste. För egentligen är det allt jag behöver veta och vara säker på. Att jag är Guds barn, Guds älskade, helt oersättliga barn. Hans ögonsten. Vad jag sedan vill göra och ägna mig åt är inte det viktiga. För jag är en VARelse och inte en GÖRelse, och det jag är, det jag vill vara - det är Guds barn.

För mig var detta så stort. Jag är uppvuxen i kyrkan och har hört 1000talsgånger om en Gud och Hans kärlek. Jag har trott på Honom så länge jag kan minnas och jag har valt att leva mitt liv för Honom. Men den här hösten har jag liksom inte orkat. Jag har litat på att andra ber för mig och låtit mig själv vila i Hans famn utan att ens försöka ge något tillbaka. Att då på ett så konkret men ändå stilla sätt få känna Hans närvaro idag, helt oväntat - det betydde väldigt mycket för mig. Att Han lät mig, på ett djupare plan än förr förstå vem jag är - det är något jag kommer vara evigt tacksam för.

Så tack käre Pappa för att du hållit om mig en höst när jag vridit mig i plågor och tack för att du först idag, stilla som en liten bris rörde vid mig och lät mig förstå vad som är viktigt. På vad jag ska bygga min grund. Tack.  

och jag tar en promenad med tystnaden och försöker komma på vem jag är och vad jag vill för jag minns inte längre.

Här gick jag på promenad idag tillsammans med tystnaden. Solen sken på näsan och jag hann fundera igenom mycket. Promenader brukar vara bra för sådant. När man befinner sig i Söråsen som jag gjorde sedan igår och vill gå ett varv runt vad man skulle kunna kalla "kvarteret" så är det 2,5 km. Det brukar vara min och Alexanders lilla promenadsväng och det brukar ta ungefär 20 minuter. Idag tog det mig över en timme, för jag stannade ibland och bara njöt. Jag vände kinden mot solskenet och bara stod. Stilla. Jag tittade på skogen, pratade med fåglar som sjöng för mig och hoppade på frusna vattenpölar. När jag kom tillbaka gosade jag med kattungar och hälsade på korna en stund. Kall om öronen men varm i hjärtat gick jag sedan in igen. 

Jag har verkligen haft ett fantastiskt lov. Att få tillbringa mycket tid tillsammans med min älskade pojke har fått mig att må bra, vi har gjort mycket och hunnit vila på samma gång. Att få en vardag på samma ställe för någon vecka kan betyda otroligt mycket. Att inte behöva säga "vi ses om två veckor" utan "vi ses ikväll" när man säger hejdå är mysigt och så mycket mindre jobbigt. Jag längtar inte efter en vår ifrån varandra om jag säger så. Men det ska gå, jag ska resa dit så mycket jag orkar och han kommer hälsa på mig ibland. Samtidigt finns det ingen anledning att låtsas som om det inte är jobbigt att bo ifrån varandra. För det är det. Därför har det varit alldeles underbart att under två veckor få ses nästan varje dag. Jag har njutit varje minut. 

Det är något jag blivit bra på. Att ta vara på stunder. I början, när de stunder utan mörker var väldigt sällsynta passade jag på att insupa allt som gick. Jag fyllde hjärtat och lagrade minnen så jag skulle ha något att tänka på de långa perioder ingenting var ljust. Även om det är ombytta roller nu och det är mörkret som är sällsynt har min förmåga att njuta av ljuset hållits kvar. Det är något positivt som kommit ur denna sjukdom. Livet och glada stunder har blivit mycket mer uppmärksammat. Det tror jag är bra. 

För livet är ljus. Oftare och oftare. 

Det är så skönt så ni förstår inte. 

det kan väl inte vara så att jag ska bli som förut? för jag minns inte vem jag var.

godmorgon. jag ringde min man och berättade hur glad jag är att han finns. han blev glad. då kändes det bra. 

nu ska jag försöka skriva en inlämningsuppgift. det tar emot. minns inte hur man gör. och jag är rädd. hur ska jag kunna leva som vanligt igen? går det ens? och vem var jag innan detta? är det henne jag ska tillbaka till? så kan det väl ändå inte vara? för jag är inte densamma nu. 

men jag måste klara av att gå färdigt gymnasiet. så nu är det dags. ett litet steg i taget. jag har gömt alla skolböcker under min säng. drog fram högen för en stund sedan. jag vill inte. jag orkar inte. eller är jag bara lat? kan någon snälla säga hur jag ska klara det här? 

hjälp.

vi börjar med att öppna boken. 

genom smärtan finns kärleken och det kanske räcker. för nu.

det är årets sista dag. mitt första år med dig är slut. du kysser mig på tolvslaget, säger att du struntar i att du kommer få läppglans på dina läppar och att du inte bryr dig om att jag är för feg för att kyssas bland folk.

jag frågar dig vad du önskar, vad du vill. och jag är rädd att svaret är det enda jag inte kan ge dig. du ber om min tillit, om mitt hjärta utan rädsla. 

det gör ont i mig att se längtan i din blick, att se hur du plågas lika mycket som jag.

men genom smärtan finns kärleken, den som har burit oss i ett år och den som kommer fortsätta bära. för när vi går hand i hand efter tolvslaget så bestämmer vi oss för att 2013 ska bli vårt år. och att det ska komma fler år efter det. för att vi vill ha varandra. 

jag ska göra allt jag kan, jag ska kämpa och jag ska använda all den kraft jag har för att våga. för att lita och för att älska. jag frågar om det räcker. om det är nog att veta att jag vill ge min tillit och ska försöka så mycket jag kan, även om det kanske inte går.

du lägger armen om mig, kysser mig och ser in i mina ögon. jag ser att du menar vad du säger, och jag ser hur ont det gör i dig på samma gång. 

det räcker,jonna, det räcker. - så andas du, som för att samla kraft och fortsätter - för tillfället.



jag gråter när jag skriver det här. jag gråter för att jag är så lycklig över att ha en man som Alexander vid min sida. jag gråter för att jag älskar honom så mycket att mitt hjärta gör ont. och jag gråter för att jag är så arg, så ledsen och så förtvivlad över de sår som finns. över den smärta som vägrar släppa taget. den smärta som förstör för oss, de sår som infekteras så lätt och aldrig verkar läka.
samtidigt gråter jag av tacksamhet. för att han finns där även när jag ber honom att dra och för att han älskar mig genom det här och förhoppningsvis så småningom ur det.
jag är så lyckligt lottad som har Alexander i mitt liv. för att jag får älska den vackraste människan på denna jord. för att han är den mest tålmodiga människa jag mött och för att han väntar på mig.

så att jag en dag ska kunna älskas. även i mitt eget hjärta.

att göra ingenting och sedan vila efteråt.

Jag sov till tjugo i ett idag när pappa väckte mig. Det gjorde att dagen blev kort och jag har varit väldigt seg hela dagen. Tror tröttheten efter en intensiv men underbar jul kommer nu efteråt. Min vän Maria kom hit en stund, vi gjorde ingenting och vilade efteråt ungefär. Dock gick vi en liten promenad för att få luft. Alltid något.

Jag tycker det är befriande med det lugn som infinner sig den 1 januari. Hela Sverige är trött. Och det är liksom okej. För alla är trötta och inte bara jag. Då känns det lite bättre.

om vad man kan lära sig en dag ute i skogen bland djur som säger mu. och om tjusningen med livet på landet.

Förstår ni att jag gillar den här platsen? Åh, älskade Söråsen. Här är alltså min pojkvän uppvuxen. Mitt ute i skogen 20 minuter utanför Tranås. Här har jag tillbringat många dagar detta jullov och en alldeles särskilt vacker dag såg det ut såhär. Detta paradis har varit ett fantastiskt ställe att komma ut till, en plats att andas och tänka på. Eller inte tänka alls. 

Vill man kan man alltid gå och hälsa på de här krabaterna. De är så förnöjsamma med livet, och ibland är det lärorikt att bara stå och titta på dem. Påminnas om hur onödigt det är att jaga upp sig över småsaker och istället försöka ta livet lite mer som en ko. Och tröttnar man på det kan man alltid gå och hälsa på kattungarna och lära sig av dem - hur fantastiskt livet kan vara om man ser tjusningen i de små sakerna, hur häftigt livet blir om man vågar leka lite, hoppa från höga höjder och samtidigt se till att sova i solen så ofta det går. 

Och tröttnar man på det kan man gå ner och hugga ved. Då får man ur sig lite aggressioner och gör nytta samtidigt. Dessutom får man muskler, och det är bra har jag hört. 

Och sedan, efter pulka nerför grusvägen eller snöbollskrig på åkern kan man gå in och dricka varm choklad och få höra Mamma Mu läsas av Kristina som godnattsaga. Och fast att man är snart 19 år kan man få känna sig som 7 och alldeles varm i kroppen somna framför den öppna spisen och se fram emot en ny dag. 

Jag har lärt mig älska stillheten, tystnaden och lugnet ute i Söråsen. Det läker mig. Och att få ytterligare en familj och ett hem att hålla av är lycka för mig. Tack! 

om pussar under misteln och pulkaåkning i snön. om att fylla sitt hjärta och glädjas åt livet.

Jag har haft en så fantastisk jul med massa trevligheter. När jag öppnade datorn igår kväll låg ett tjockt lager damm på den och det tyckte jag var härligt för det betyder att jag haft bättre saker att prioritera senaste veckan. Bland mycket annat har jag huggit min egen gran (visst blev den fin!), druckit glögg, pussats under misteln och åkt pulka. Så har det funnits mycket tid för våra familjer och för att bara vara. 

Alexander fick jullov helgen innan julafton och vi har hängt ihop nästan varje dag sedan dess. Varannan dag hos våra olika familjer. Fyra dagar var det olika släktkalas och det innebar att större delen av veckan gick åt till det. Även om det innebar ganska mycket åkande och planering för att få allt att gå ihop kändes det viktigt att finnas hos våra familjer - tillsammans. En dag när ingen släkt eller något kalas stod på schemat åkte vi till Jönköping och gick på bio mitt på dagen bara för att det var roligt. 

Nu är vi på olika håll, jag kände att jag behövde lite tid hemma att bara vara. Han ska jobba större delen av det lov som är kvar och jag ska försöka få lite saker gjorda. Svår balansgång för mig nu som väntar där jag ska försöka börja leva i ungefär samma takt som min omgivning igen. Är nervös men hoppas det ska gå bra. Jag har många fina människor runt om kring mig som hjälper till. Det känns tryggt. 

Vill ni berätta om er jul? Vore kul att läsa vad ni gjort?

Själv är jag otroligt tacksam. Den nya medicinen funkar bättre än en förra, jag sover väldigt mycket bättre och det har gjort att den vakna tiden varit mindre dunkel och trött. Jag har kunnat glädjas åt många kalas och mycket god mat, trevliga stunder och massa gemenskap. Visserligen har jag behövt gå undan och vila ibland, men det har gått bra. Jag har lärt mig lyssna mer på min kropp och när vi samarbetar blir livet så mycket lättare. Att dessutom har min bättre hälft och bästa vän intill mig nästan varje minut har fyllt på mitt hjärta med massa energi och kärlek. 

Jag hoppas ni också haft en bra julvecka! 

Ni förtjänar det lika mycket som jag.