Idag är en bra dag, jag mår bra och skrattar massor hela tiden. Det är så himla skönt att ha sådana dagar ibland, för att liksom bli påmind om vad man kämpar för, vad det är man vill nå tillbaka till. Vi har pratat om det, jag och min psykolog Malin, att målet är inte att jag ska sluta känna, sluta reagera. Ett tag var jag så likgiltig och tillät mig knappt att känna alls. Så är det inte längre, jag känner igen. Givetvis känner jag inte bara glädje och ljus, livet kommer alltid kantas av dippar. Jag kommer gråta ibland, och jag ska inåt bli rädd då. Det är friskt att gråta.
Jag minns först gången jag grät som vanligt, det var några veckor sedan. Mitt i tårarna började jag skratta och jag sa till Alexander "detta är vanliga tårar Alexander, det är inget mörker. Jag mår inte dåligt, jag bara gråter. Det är nog såhär vanliga människor känner sig när de gråter!" Han skrattade och kramade om mig och sa att gråt du bara, fortsätt. Vi visste både att detta inte var något sjukt, det var ingen hemsk ångest inblandad, bara vanlig saknad och blödighet. Det var så befriande och gråten övergick nästan i glädjetårar.
Innan jag blev sjuk grät jag väldigt sällan, särskilt inför folk. I höst har jag gråtit som aldrig förr, men det har inte varit friska tårar. Känslan av att gråta bara för att man är lite trött eller känslig nu är därför ovan för mig, men jag gillar den. Det är himla skönt att gråta friska tårar.
Men idag, idag är jag inte på gråthumör. Jag är glad.
Det är fantastiskt det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar