Idag har jag varit på mitt sista möte på sjukhuset hos psykologen. Nu släpper de mig, vill att jag ska klara mig utan deras hjälp och säger att det här går nog bra. Och de har säkert rätt, men jag är rädd. Rädd för att krascha, rädd för att inte klara av att stå på egna ben. Samtidigt förstår jag varför jag inte ska gå dit mer. Jag behöver lära mig använda de redskap jag fått, kämpa på egen hand nu. Jag har ju Lotta på skolan till stöd, något jag är evigt tacksam för. För ni ska veta att det är läskigt nu när jag börjar bli frisk igen. Jag minns inte hur man gör, och just därför är det så viktigt att jag har någon att bolla tankar med ibland.
Men ändå. Jag är klar med min behandling. Finito.
Det skrämmer skiten ur mig.
För jag känner mig inte klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar