de som kallar det för lyckopiller, de människor som tror sig veta. de har ingen aning om vad mörker är och inte heller om hur ont det kan göra. tankar om mediciner och att ta emot hjälp.

Jag skrev och bad er om hjälp, bad er ställa frågor om ni har några så att jag kanske kan få vara till någon hjälp. Jag blev glad när jag såg att några hade hört av sig. Men chansen finns fortfarande kvar till - undrar ni något, har jag missat något? Fråga på! Givetvis kan jag bara svara utifrån mitt eget perspektiv och min personliga kunskap och åsikt. Men samtidigt är det kanske bra ibland, att inte göra det svårare än det är. Hur som helst fick jag en fråga kring vad jag tänker om antidepressiva mediciner och om jag är glad att jag började äta dem. Här kommer svaret! 

Jag skulle nog överdriva om jag säger att de antidepressiva medicinerna räddade mitt liv, men de räddade helt klart min höst och vinter. De fick mig att leva och inte bara överleva. Och innan vi fortsätter vill jag göra klart att jag aldrig någonsin ångrat att jag började äta dessa piller. Jag har fått ungefär varenda biverkning man kan få men det har varit oväsentligt i situationen. För dessa mediciner hjälpte mig tillbaka till livet, de tog mig över vattenytan och lät mig få lite krafter innan den riktiga kampen började. 

När jag hör människor säga saker som "man ska inte äta medicin om man är deprimerad, man ska hitta orsaken till att man mår dåligt och förändra den, inte tro att man blir lycklig av ett piller" får jag lust att sparka personen riktigt hårt på smalbenen. Idiot! Människor som säger sådant är antingen otroligt naiva och har lyckligtvis inte varit med om en depression eller så är de dumma i huvudet. För har man varit i Mörkret så vet man att det inte finns ork, kraft eller ens vilja att förändra någonting. Man är fast, man kan inte ta sig ur sjukdomen. Att då påstå att man borde "rycka upp sig" och förändra sitt liv är som att säga åt någon med magsjuka att sluta spy. För det första är det i princip omöjligt och för det andra är det otroligt kränkande för personen som hänger över toan och hulkar. För givetvis är att sluta spy precis vad den vill göra, precis som att bli glad igen är det en person med depression längtar efter.

Jag minns hur jag satt hos Lotta, min kurator någon gång i höstas när det blev extra uppenbart. Jag hade fått ett papper att skriva upp utlösande händelser som triggade igång tankarna och fick mig att må dåligt. Poängen var att försöka se ett mönster och förändra de tankebanorna som ledde till att jag föll. Det gick lätt att hitta mönster och situationer men att ändra tankarna var det värre med. Faktum var att det var helt omöjligt. Helt hopplöst.  Lotta tittade på mig och sa att det bara var kränkande mot mig att sitta här och tvinga mig till saker som inte var genomförbara. Jag var för långt ner, för fast i mörkret för att ens kunna reflektera och ta in ord om förändring. Så vi la ner. Vi accepterade situationen och så fick jag gråta istället. Klaga över allt och lyssna till hennes ord om att det snart skulle bli bättre. Snart, när medicinerna började funka.

Till slut gjorde de det, även om jag inte trodde henne. Medicinerna räddade mig. 

Min poäng är inte att skälla på folk för att de har annan åsikt än mig vad gäller mediciner, men jag vill poängtera hur viktigt det är att våga söka och framför allt ta emot hjälp när man mår dåligt. Jag vägrade det ett tag och det ångrar jag idag. Jag hade kunnat må bättre snabbare, hade kunnat börja kampen tidigare om jag inte varit för envis i början och försökt klara mig själv. Om det inte hade varit för Lotta och hennes handlingskraft den där dagen jag fick åka till sjukhuset hade jag kanske inte ätit mediciner ännu. Om det inte hade varit för min läkare som efter noggrann undersökning bedömde att jag var i behov av medicinsk hjälp hade jag kanske fortfarande mått lika dåligt som då. Kanske hade jag fortfarande varit i botten av det mörkaste hav. Kanske inte. Man kan säkert bli frisk från depressioner utan medicin. Men det är antagligen svårare och mer tidsödande än att ta emot hjälpen. Så varför inte tänker jag? Dessutom ges ju inte antidepressiva läkemedel ut utan kombination med samtalsterapi hos psykolog. Det handlar inte om att lösa problemet med piller. Det handlar om att ge patienten kapacitet att på egen hand, efter ett tag ta tag i problemen och då förändra sin situation med hjälp av utbildade psykologer. Men för att detta ska bli möjligt måste man komma upp ur det allra mörkaste. Man måste se ett hopp. Det hjälper medicinen till med. 

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är skumt att äta piller som förändrar kroppen. De första veckorna när jag började äta mina tabletter minns jag som ett enda förtvivlat skrik. Total hopplöshet och mörker. De hade förvarnat mig om att det kanske skulle bli lite värre i början av behandlingen innan medicinerna började hjälpa. Jag tänkte "det kan inte bli värre än så här" men... det kunde det. Minst sagt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag sov 12 timmar per natt vid mina föräldrars säng. Jag sov så mycket dels för att jag var så fruktansvärt trött men också för att när man sov behövde man inte vara vaken, då behövde man inte hantera ångesten som ökade markant när medicinerna sattes in. När jag vaknade framåt lunch kunde det ta mig 30 minuter att orka gå ner för trappen. Ibland fick jag ringa mamma bara för att våga börja dagen. En dag som mest bestod av apati i vår soffa, varvat med gråt och stirr i taket. Alla sa att det skulle bli bättre. Jag trodde dem inte.

Men likt förbaskat hade de rätt. Efter 3-4 veckor började det vända, jag började få ork att kanske se en film  eller gå en liten promenad. Jag kunde äta lite mer igen, behövde inte alltid sova flera timmar varje dag. Det var skönt att på något sätt få livet tillbaka. Tids nog blev dagarna bättre än nätterna, jag började julpyssla och sysselsatte mig med saker istället för att bara gråta och sova. Samtidigt kunde jag känna mig lite "avtrubbad" och okänslig. Saker berörde mig inte längre, orkade inte bry mig och tog inte till mig känsliga saker, grät väldigt sällan och var genuint glad med ännu mer mellanrum. På ett sätt levde jag lite i en bubbla. Samtidigt kom nästa problem - sömnen. Jag drömde så vansinnigt mycket mardrömmar, och efter månader av vidriga nätter pratade jag med min läkare. Sa att jag trodde det kunde bero på tabletterna. Vi bestämde att jag skulle byta medicin och det var en väldigt bra idé om jag får säga det själv. Drömmarna försvann på 3 nätter. 

Nu har jag ätit den andra medicinen i ungefär en månad. Jag märker stor skillnad, för jag börjar bli mig själv igen. Jag känner saker. Jag kan gråta över tjejiga grejer igen, typ en sorglig film eller så. Jag kan sova och jag kan leva. Nu, flera månader senare är jag i stånd att förändra mitt liv. Kanske kan man hitta förklaringar på alla möjliga sätt men jag tror att det till stor del är på grund av medicinen. Jag är över vattenytan nu. Jag får kallsupar då och då, men är inte livrädd längre. Och framför allt känner jag ett hopp om att framtiden ska bli ljus. 

Jag är så tacksam för att jag fått hjälp av läkemedel. Trots alla biverkningar och oron kring hur det ska gå att om lång tid trappa ner medicinen så har jag aldrig ångrat att jag till slut gick med på att äta dessa piller. Det blev ett väldigt långt inlägg som svar på frågan, men jag vill vara ärlig. Det är svinjobbigt att börja äta medicin, tiden i början kan bli 1000 gånger värre än innan man börjar behandlingen, trots att man tror att livet inte kan bli mörkare. Men det vänder. Det gör faktiskt det. Jag vet det nu. Och alla dumma tankar man kan ha om att klara sig själv, inte ta hjälp av medicin och så. Det är dumma tankar, fel tankar. Om din läkare rekommenderar dig att ta emot hjälpen och du själv innerst inne vet att du behöver den -tveka inte då. Jag var för stolt till en början, klarade inte av att vara så svag. Ville inte ha hjälp, särskilt inte av några läskiga piller som skulle förändra min hjärna. Tills jag nådde gränsen då jag sa "gör vad som helst med mig, jag orkar inte mer". Det var inte en dag för tidigt. Att ta emot hjälpen och acceptera att jag behövde den blev den enda utvägen när jag kämpat tillräckligt länge på egen hand. Det gick helt enkelt inte längre. Jag är nästan glad för det. Jag önskar jag hade svalt stoltheten tidigare, men gråter inte över spilld tid. Jag fick hjälp. De lyssnade på mig, tog mig på allvar och hjälpte mig. Jag vågade visa mig svag och det var det som gjorde mig stark. 

Jag har aldrig ångrat mig.