Det här är Malin, min fina vän som jag känt i lite mer än ett år. I måndags morse fick jag ett sms där hon undrade om hon inte fick komma och hjälpa mig att städa min garderob. Hon vet vilket kaos det är och hur jobbigt jag tycker det är att ta tag i oredan. Jag tackade ja och hon kom. Så hjälpte hon mig att gå igenom alla lådor, alla skrymslen och rensa bland allt skräp som låg i botten under alla klänningar. När hon ändå var igång dammsög hon mitt rum och tog hand om mina blommor.
Jag är så tacksam för Malin och alla de andra vänner som hjälpt mig den här hösten och vintern. Alla på olika sätt. Någon har skickat ett brev till mig att få läsa och glädjas över, en annan har smsat någon gång ibland och bara visat omtanke, en tredje har hjälpt mig med listor och order om vad som ska göras. Allt har behövts - på olika sätt. Ibland har det också varit skönt med de vänner som inte har visat någon extra omtanke. I de situationerna har jag fått vara gamla vanliga Jonna och vid de tillfällen det har fungerat har det varit skönt.
Någon undrade om jag fått behålla mina vänner under denna sjukdom eller om jag känt mig ensam och övergiven. Det är med glädje jag säger att jag inte alls känt mig övergiven. Ensam har jag varit ibland, men det är ingen katastrof så länge man vet att man har flera vänner som skulle vara hos mig så fort det gick om jag bad dem. Ingen har varit mer än ett samtal bort, och det är jag så tacksam över. Samtidigt vet jag att av alla mina vänner är det några få som fått se det allra värsta, några få som fått lida av det mer än andra och några få som har orkat stanna kvar i den innersta kretsen. Dessa har fått slita, men jag vet att de alla är säkra på att jag hade gjort det samma för dem. Vi har kommit varandra närmare av detta mörker.
Jag känner inte att jag förlorat några vänner denna höst och vinter, men jag kan känna att vissa relationer liksom har pausats. Alla de relationer som inte tålde att jag slutade höra av mig, att jag aldrig var glad, att jag inte ville hitta på något - de har liksom inte blivit något med. När jag får mer energi sen tror och hoppas jag att vi kan börja jobba på dessa vänskaper igen. De är viktiga för mig och jag vill gärna komma närmre dessa fantastiska människor. Jag tycker så mycket om mina vänner och längtar efter att orka bidra till våra relationer igen. Att jag inte kommit så många av dem närmre av denna sjukdom trots att de alla vetat hur jag mådde tror jag främst beror på rädsla och förtvivlan från deras håll. För vad 17 säger man till någon som gråter i panik utan att veta varför? Och vad gör man för att hjälpa någon som måste äta mediciner? Att ta avstånd eller åtminstone låta bli att driva relationen blir nog en relativt förväntad och naturlig reaktion. Jag klandrar ingen och jag är inte ledsen över det.
Men jag är SÅ tacksam för de vänner som faktiskt vågade komma nära. Som tvingade mig att ta emot deras hjälp och som fanns där i det allra djupaste mörker. Som faktiskt satt hos mig även de gånger ingenting fanns att säga. Som höll om mig och som väntade. Så jag slapp vara ensam och övergiven. Utan er, utan er mina älskade, älskade vänner...
Nä jag vill inte ens tänka på hur det kunde gått.
TACK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar