Om att få känna den kärlek som jag alltid drömt om, om att äntligen vara nära igen.

Att få vila mitt huvud mot hans bröst, känna hans armar om mig, hans händer som drar igenom mitt hår och kramar mig så hårt han kan. Att få se honom, hel och välbehållen med bara några extra fräknar. Att få känna hans hjärta slå och höra när han viskar

jag har saknat dig.

Att få ha hans huvud i mitt knä på vår picknick inomhus, lyssnandes till hans äventyr och upptäckter. Att få höra honom fråga om hur mitt liv varit, se hans ögon le mot mig. Att få prata ifatt, skratta ifatt, kittlas ifatt och pussas ifatt. Att få knäppa våra händer när vi gått och lagt oss och tacka Gud för oss, för livet, för vår kärlek - tillsammans. Att få somna med hans armar om mig, alldeles intill.

Det är lycka för mig. Det är verkligen det.

Jag är så tacksam.

lilla E, fröken S och prins I - mina skatter i livet, tusen tack.

Hon växer så det knakar mitt lilla charmtroll. Senaste tiden har man fått se mer av hennes personlighet, hon har verkligen blivit ett barn nu och är inte längre en bebis. Fantastiskt samtidigt som man ibland vill stoppa tiden, säga att "snälla var liten lite till, jag vill få vara viktig". 

Första gången jag höll lilla E var hon bara något dygn gammal och redan från start har jag tagit mycket och ofta hand om henne. Jag minns hur hon kräktes i min säng så att jag fick skrubba madrassen, hur hon skrek i min famn tills hon grät av utmattning och hur hon knöt sin lilla hand om mitt finger. Underbara, älskade unge. Nu har hon blivit stor, "kan själv" och vill inte kramas eller sitta i knät. Jag har tur om hon ens vill följa med mig på promenad. 

Det ville hon idag. Vi gick och letade efter ankor att titta på och affärer att hitta klänningar i. Hon fick en ballong på apoteket och valde den med en pingvin på. Hon satt i sina coola solbrillor och var en stor tjej. Ovanligt, men jag inser att det är mysigt det med. 

Jag har bestämt mig för att vara en del av hennes och hennes syskons liv. Någon deras mamma kan ringa när hon behöver hjälp eller någon att få rymma hemifrån till. Någon som är lite för snäll och bjuder på glass innan maten men också någon som vågar säga till och forma dem till fina människor. 

Jag vill fortfarande vara någon som får höra "Heeeeeeeej Jonna" när hon kommer utanför dörren, jag vill fortfarande bli bjuden på grässoppa och hoppa hopprep om kvällarna. Och jag inser att man kan nog vara viktig även om man inte byter blöjor och torkar kräks. Att få ha en storasyster ibland som bara är och ger tid - det kan vara en stor gåva. 

Den vill jag ge. 

om den lilla sjuklingen.

Idag hade jag läkartid som vanligt, och eftersom att jag vet att ni är många med erfarenheter av depressioner som läser min blogg tänkte jag berätta om resultatet. Jag har valt att vara väldigt öppen med min historia och tillfrisknande från mörkret. Ibland är det läskigt men jag hoppas och tror att jag genom det kan hjälpa någon annan.

Jag fick träffa min läkare som sagt. Fantastiska Pelle. Han lyssnade på mig, skrattade när jag sa att jag tjurat lite över att inte kunna säga "det är bra nu." Han tror att det var en tillfällig dipp nu i dagarna och jag håller med. Vi bestämde att jag ska börja trappa ner på medicinen i slutet av sommaren. Jag har mått bra nu i några månader och man bör medicinera minst ett halvår efter att man känner sig frisk.

Vi pratade också om att jag känner att jag inte är stark nog att stå på egna ben. Jag släpptes väldigt tidigt från min psykolog (delvis för att hon skulle byta jobb och inte ville koppla in ytterligare en människa i min terapi) och jag kan känna att jag inte är färdig. Jag har vissa verktyg, jag mår ju bättre nu. Men samtidigt känns det som om jag skulle kunna trilla ner i mörkret igen väldigt lätt. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte bara bli frisk - jag vill bli fri.

Därför föreslog min läkare att jag ska få en ny psykolog ett tag igen. Detta för att se till att jag blir stark och får hjälp att kämpa mot mörkret så det inte tar över igen om ett tag. Det känns fantastiskt. Är SÅ tacksam för den professionella hjälp jag får, både av Lotta (min helt fantastiska kurator), Pelle (min läkare) och Malin (min f.d. psykolog) samt nu den nya psykologen. Helt ovärderligt att ha kunniga människor som stöttar. TACK.

Jag fick också veta att jag ska genomgå en gastroskopi (man kör ner en slang i halsen och filmar insidan av magen) eftersom Pelle inte höll med den andra läkaren om den bedömning som gjordes på min mage. Känns läskigt att göra undersökningen men riktigt skönt att problemen reds ut ordentligt.

Ja, det var nog allt från den lilla sjuklingen. Jag hoppas ni som är intresserade av min sjukdom finner dessa "tråkiga" inlägg värda att läsa ändå. Kram på er!

om sorgen över en förälskelse som aldrig blev vår, men också om tacksamheten över att det bär. även över de mörkaste hav.

Ni kanske tycker jag tjatar och det gör jag antagligen också. Men jag är löjligt kär i den här mannen. Han är bäst och vi har verkligen blivit ett starkt team han och jag. Han är min bästa vän, min bättre hälft och min kärlek. Han känner mig utan och innan, vet allt om mig. Han har sett mig när jag var som sjukast och också de stunder då jag har mått bra. Han har älskat mig ut ur mörkret. Få hade orkar det han tvingats gått igenom - hjälplös intill någon som mår så dåligt. 

Vi blev tillsammans förra våren och jag blev sjuk på sensommaren. Med andra ord hade vi inte många månader att bygga en relation på innan mörkret kom. Depressionen berövade oss på många sätt den första tiden i vårt förhållande, då man ska vara så förälskad och lycklig. Bekymmersfri.  Istället kastades vi in i något som är en utmaning även för par som varit gifta i tiotals år - att hålla ihop även när det stormar och någon i förhållandet mår riktigt dåligt.

 Ibland kan jag vara ledsen över att vi aldrig riktigt hann vara nykära och sväva på moln. Att rosa skimmer byttes mot läkartider, mediciner, biverkningar och kamp. Det är inte rättvist. Men kanske kommer den tiden nu istället och kanske blir den därför ännu bättre. För nu har vi minst sagt tvingas stå fast vid de beslut som togs för ett år sedan, vi har kämpat i motvind i ett halvår. När nu jag mår bättre kan vi vara trygga i varandra på ett helt annat sätt och därför också njuta desto mer av att få vara tillsammans. 

För nu vet vi att det bär. 

det räcker nu, jag vill inte mer. okej?

I morgon har jag återbesök hos den läkare som tog hand om mig akut i höstas. I början av min medicinering hade vi kontakt varje vecka, sedan varannan och efter det lite mer sällan. Nu var det länge sedan vi pratade - säkert 4 månader sedan - och det ska bli skönt att träffa honom igen. Jag hade tänkt säga att allting var bra nu, att vi nog kan räkna med att jag är frisk. Men de senaste dagarna har jag inte mått bra och det skrämmer mig lite. Jag ville kunna säga till honom att "hörru, det är bra nu". Det kan jag inte. Tror jag.

Jag pratade med Alexander igår, berättade hur ledsen jag är över att inte vara frisk. Han säger att det kommer gå över, att det blir bra till slut. Jag hoppas han har rätt.

Jag vet inte varför det har blivit sämre igen. Min motståndskraft mot tankarna är mindre än för några veckor sedan, jag är trött, ibland stressad och väldigt omotiverad. Det är tungt. Jag hoppas innerligt att det vänder. Som en vän sa:

Det räcker nu.

Det gör det verkligen.

Det räcker nu.

Nu.

för du säger att du vet men jag säger att gå en mil i någons skor först. då vet du. kanske.

Ny dag idag. En jobbig dag. Lite läskigt. 

Orkade inte gå till kyrkan på möte som planerat utan var hemma och pluggade. Det gick riktigt bra trots allt och kvällen blev rätt okej ändå. Gick en mysig promenad med mor och far och vi blev bjudna på te hos pastor med fru eftersom vi mötte dem på vägen hem. Mycket trevligt och spontant. 

Nu har jag pluggat lite till, väntar på att A ska ringa från Israel och säga godnatt. Idag är troligtvis sista dagen med internet på en vecka så jag vill passa på att få prata med honom lite.

Sedan ska jag sova, hoppas på att vakna till en bättre dag imorgon. 

KRAM.

ifall ni ville veta om besök på akuten, pauser på landet och ett samtal från någon jag saknar.

Oj vilken helg. Lördagen bestod av plugg och besök av fina vänner och en söt mormor. På kvällen var jag på konsert och blev sedan hembjuden till Petter på kvällsmat ihop med trevligt folk. I dag var jag på gudstjänst men fick avbryta den (eller kanske snarare ändra formen av den) för att skjutsa en av mina favorittanter till akuten i Eksjö. Hennes man blev nämligen mycket dålig under gudstjänsten och fick åka ambulans till sjukhuset och jag körde hans fru så hon kunde få vara nära honom. Kändes skönt att få hjälpa till i den mån man kan när livet blir upp och ner för någon man tycker om. Nu mår både mannen och frun bra igen - tack och lov.

När jag kommit hem från akuten åkte jag istället till Söråsen eftersom Alexanders mamma ville hjälpa mig att sy om min balklänning. Så mysigt att komma "hem" dit igen. Stannade några timmar och hade det trevligt.

Helgen avslutades perfekt med ett långt samtal via Skype med min man som idag befinner sig i Jeriko på Västbanken. Skönt att äntligen få höra hans röst. Jag saknar ihjäl mig här hemma.

Ja - nu vet ni om min helg. Godnatt.

stora bröst och bilringar.

Idag hade jag bara två lektioner i skolan. Den ena var en redovisning och den andra ett prov. Jobbigt och skönt på samma gång att ha flera examinationer på samma dag. Hur som helst slutade jag tidigt och efter lunch i skolan åkte jag till mormor. Hon bjöd på bulle och så pratade vi om ditten och datten. Hon hade varit på banken alldeles själv och vi funderade på vad vi skulle hitta på för hennes pengar. En resa till London kanske? Eller Paris? Jag började rita lite, mormor ville ha badräkt på sig sa hon. När jag stolt visade mitt verk tyckte hon jag borde rita dit bilringar på oss båda och större tuttar på henne. 

Kära nån. Ja, lilla mormor. Men efter fika och tillritade bilringar (som ni inte ser här) åkte jag hem. Jag var så trött, la mig och vilade och såg på gamla avsnitt av Alla vi barn i bullerbyn. Sen somnade jag och vaknade av att Lisa kom in i mitt rum med kladdkakesmet. Najs. (Nu förstår ni var bilringarna kommer ifrån...) Hur som helst. Jag klarade denna vecka. Himla bra gjort. 

Hoppas ni får en bra helg! 

om en onsdag med kladdkaka och en mage som inte vill som jag.

Mitt liv består mest av plugg just nu. Plugg och kladdkaka. Idag har jag och Andrea ätit oförskämt mycket kladdkaka samtidigt som vi pluggat oförskämt mycket socialpsykologi. Delad pluggångest är sannerligen lättare att bära. 

Idag var jag hos bästa Lotta, min kurator. Länge sedan vi sågs nu och det var skönt och bra att prata igen. Så tacksam för den hjälp jag får genom henne. 

Magen är dålig, biverkningarna från medicinen suger just nu. Det är riktigt tråkigt och får mig att må lite dåligt. Men min bild av dåligt mående är väldigt förändrad efter min långa sjukdomstid med depressionen. Numera tycker jag det är helt okej att må dåligt - när jag vet varför. Klart det suger att må illa konstant och inte kunna röra sig som man vill. Det är jobbigt, men inte mer än så. Jag har så mycket annat som är fantastiskt. 

Ska försöka sova nu, även om det nog tyvärr får bli sittandes i natt. 

Godnatt på er alla. KRAM.

för jag har hittat dig, jag är din och vill förevigt vara det.

Jag fick ett kärleksbrev på posten idag. Jag höll på att börja grina så lycklig och rörd blev jag av allt fint min älskade man hade skrivit till mig. Vilken överraskning och vilken underbar påminnelse om att jag är älskad. Han säger att jag är hans och han är min. Ingenting i hela världen gör mig mer lycklig än det.

om hur man kommer sakna någons röst och om hur skolan kan ta knäcken på en.

I natt blev jag väckt (jag hade bett om det) två gånger av Alexander. Först ringde han för att säga godnatt någon gång kring midnatt, då skulle han gå på en buss som skulle ta honom till Arlanda. Sedan ringde han vid halv sex i morse för att berätta att han just skulle stiga på flyget och att han älskar mig. Nu får jag inte höra hans röst på 2 veckor. Har jag tur kan jag få något meddelande om han hittar internet men i övrigt får vi klara oss utan varandra. Det känns konstigt, jag är så van att få dela allt med honom. Kommer redan på mig själv med "åh, det ska jag berätta för A" innan det slår mig att nej, det går inte. Men samtidigt är det nog nyttigt att vara lite ensam ett tag. Jag är ju Jonna och inte bara Alexanders flickvän.

Dock oroar jag mig som en liten bäver. Är nojig. Israel/Palestina är ju inte direkt det mest lugna området i världen. Jag hoppas och ber att allt ska gå väl för min man och hans klass och att de får en underbar resa. Kan dock inte komma ifrån att jag kommer pusta ut rejält när jag har honom i Sverige igen. Tänk vad bra vi ändå har det här.

Det var lite tankar från mig. I övrigt har jag fruktansvärt mycket i skolan. Ser inget ljus i tunneln än om man säger så. Har fem examinationer bara denna vecka. Usch.

Hoppas ni hinner med livet mer än mig. KRAM.

om promenad med far och om hur en backe kan bli ens kompis för en stund.

Jag stack näsan utanför dörren först för några timmar sedan, efter middagen. Då tog pappa och jag en promenad till Ica för att köpa äpplen och choklad. Det var underbart väder ute och mysigt att gå med pappsen. När vi kom hem hittade vi världens bästa grannar som spelade innebandy på gatan. Vi kom på att vår uppfart var en himla bra grej om man inte hade någon att spela med - bollen kom alltid tillbaka. Så där lekte vi en stund. 

Sedan dess har jag pratat i telefon med min pojke, skrattat åt honom och med honom och ännu en gång kommit på hur mycket jag älskar. Nu sitter jag här, upppallad i vår säng och äter chokladen från Ica. 

Har inte ens varit vaken i 10 timmar än (med undantag av de få minuter jag pussade Alexander hejdå tidigt i morse) men är trött som få.

Tänk vilket bra liv jag har trots allt.  

om hur svårt det kan vara när två drömmar ska bli en gemensam och om hur läskigt det kan vara men samtidigt det finaste som finns.

Här är en bild från när vi var på picknick igår. Jag tyckte vi kunde ha picknick i vår trädgård men Alexander sa att lite längre fick man allt gå. Så vi gick upp på berget bakom mitt hus, en promenad på säkert 100 meter. Sen satte vi oss och åt oförskämt många chokladbollar, drack te och knöt knopar med våra skosnören.

Det är så himla fint att vara två och samtidigt så himla svårt. För vi är två olika människor med olika drömmar. Just nu är vi i en period där vi försöker få våra drömmar att smälta samman till en gemensam. Det är läskigt men viktigt. Jag är en kontrollmänniska, han vill ta livet som det kommer, jag är hemmakär, han vill flytta många timmar bort, han vill studera många år inom juridik, jag vet inte ens vad jag vill bli och ännu mindre när. Jag håller på att vänja mig vid tanken på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig, försöker våga. Det är svårt. Men en sak vet jag - jag älskar honom, han älskar mig. Det är vi. Och tillsammans med honom blir det bra. 

Ändå är jag rädd. Men så läser jag om Ruth i bibeln, om hennes totala tillit till Gud när hon väljer att följa med en människa hon älskar in i det okända. (Ruth 1:16-17)
Hon säger:

”Tvinga mig in­te att över­ge dig

och vända till­ba­ka.

Dit du går, går också jag,

och där du stan­nar, stan­nar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli be­gra­ven.

Her­ren må göra mig vad som helst -

en­dast döden skall skil­ja oss åt.”

Jag vill bli mer som Ruth. Jag vill våga säga till Gud att jag litar på honom, att jag släpper kontrollen nu. Att jag än en gång ger allt till Honom. Kanske vågar jag släppa kontrollen, flytta, se vart det bär. För i mitt hjärta känner jag att dit Alexander går, går även jag och där han stannar, stannar jag. Om vi har Gud med oss, låter honom leda oss - då blir det bra. Till slut. 

om en dag som inte blir och en kropp, ett hjärta som är svagt.

Här är jag i lördags kväll på bussen mot Jönköping. Jag hade skyndat hem efter jobbet, hoppat in i duschen, slängt i mig lite mat och sedan fått skjuts av pappa till stationen. Så här pustade jag ut, laddade för en kväll i fjällstugan där det skulle vara en kväll för unga vuxna med konsert och annorlunda gudstjänst. Det var en fantastisk kväll och jag kände hur jag saknat att vara i sammanhang med många kristna. 

Dagen efter åkte vi hem till mig, gick på picknick och segade mest hela dagen. Inte särskilt krävande aktiviteter kan man tycka. Ändå är jag totalt slut idag. Jag vaknade med sprängande värk i nacken och efter att ha sagt hejdå till Alexander som ska till Israel i två veckor somnade jag om för att vakna lagom till lunch. Jag har inte haft någon energi alls i kroppen idag, behövde nästan sova igen efter frukost. Har skrivit en uppgift till skolan men resten av de få vakna timmarna har jag inte gjort något alls. Dagens två lektioner fick helt enkelt klara sig utan mig.

Så vad vill jag säga? Jo, att det är himla svårt att veta hur mycket ork jag har. Jag håller på att träna upp mig igen, att fixa en normal vardag. Det är svårt att veta i förväg vad jag klarar av och hur mycket jag orkar. Jag får varje gång väga för och nackdelar, om en krävande aktivitet ändå kan ge energi kan det vara värt att vara däckad efteråt, men ibland är det precis tvärt om.  Ibland är det just helgens aktiviteter som fyller på hjärtat och får mig att orka, ibland blir det tydligen för mycket. Jag kan aldrig "ta av reserverna" för de finns inte. Uppenbarligen kan jag varken spara eller slösa på energi utan varje dag har ett visst mått. Jag vill inte göra saker på helgen som gör att jag sedan inte orkar skolveckan som ligger framför men ibland skiter det sig. Så svårt! 

De senaste veckorna har jag varit så glad, så lätt och så lycklig. Nu väntar en utmaning - två veckor utan kontakt med min älskade man. Han som brukar kunna vända på de värsta stunderna och hjälpa mig ur dem. Det kommer bli konstigt, tomt och mycket längtan. Jag hoppas få tillbaka krafter så jag orkar vara jag under tiden. Det får bli lugna veckor med fokus på skolan, på att ladda de batterier som knappt finns och försöka vara glad samtidigt. Det har gått sådär med den biten de senaste dagarna.

Om nu.

Jobblördag. Älskar mitt jobb, gör skillnad. Är viktig - fast utan stress. Perfekt.

Nu mot Jönköping. Möte, Gud och pojkvän. Bra kombo.

Är trött. Aningen stressad.
Men lycklig.

om de stunder. de stunder som gör mig levande.

När lilla E kommer springande och ropar hej jonna hej jonna heeeeeej jonna och ger mig en stor puss.

När jag får gå hand i hand med A längs grusvägen ute i Söråsen med solen i ögonen och inte säga ett ord.

När jag får prata med någon som behöver mig och jag känner att jag gör skillnad. 

När jag får testa mina vingar och ser att det bär.

När jag får skratta sådär så det bubblar inifrån och ut. 

När jag får sitta med en vän och bara vara den jag är, och älskas för det. 

När jag får vakna av att han pussar mig på pannan och säger att jag är vacker. 

De där stunderna när jag vill pausa tiden, stanna för alltid. De där stunderna livet känns helt fantastiskt och jag inte vill vara någon annan stans än just där i hela världen. 

De där stunderna jag är alldeles lycklig rakt igenom.

om att vara ledsen i ett hörn av hjärtat men bubblande glad i resten.

Jag har haft några dagar när jag varit lite ledsen över min mage, som jag berättade om här. Det har varit jobbigt att inte kunna äta som vanligt och biverkningar av mediciner gör mig lite vemodig. Men även om det kan kännas jobbigt att den sjukdomen begränsar mig i min vardag så är det som alltid skönt att ha en orsak till varför man är lite ledsen.

Jag upplever det som den stora skillnaden från i höstas. Jag kan fortfarande vara ledsen ibland, men nu finns det oftast en naturlig och helt rimlig förklaring. Massa skolarbeten kan leda till stress som får mig att må dåligt, eller insikten om att livet ut behöva medicin och lära sig leva med besvären magen ger är även det något som givetvis kan påverka humöret. För alla har sämre dagar ibland, och så är livet. Problemet i höstas var att jag kunde må så fruktansvärt dåligt över något jag inte visste vad det var. Och vet man inte orsaken så blir det också svårt att förändra situationen och må bättre.

Nu vet jag att jag tycker det är lite jobbigt med magen, jag vet att det inte kommer gå över och att biverkningarna av medicinerna är som de är. Men jag vet också att jag måste acceptera det och hitta sätt att må bra och undvika de värsta symptomen. Med tiden kommer jag lära mig.

Och när jag är ledsen över en sak kan jag samtidigt vara glad över många andra. Det är också en skillnad från i höstas. Om jag var ledsen var allt hemskt och jobbigt och ingenting var roligt eller fick mig att må bra. Nu kan något vara jobbigt utan att "dra ner" resten av mitt liv och min vardag. Magen krånglar och det är jobbigt - men skolan funkar, solen skiner, jag har fantastiska vänner och massor människor jag älskar. Jag är bubblande glad över det!

Vad gör då en tablett om dagen och lite problem här och var?
Inte mycket alls.
Typ inget.

en sån dag när jag vill ha dig nära, du och jag och vårt.

Idag är en sån där dag när jag hade velat ha min man lite närmre. En sån dag jag hade önskat att få öppna dörren till en liten mysig lägenhet, ropa hej älskling och sedan få en välkommen-hem-puss. En sån dag där jag hade velat få öppna ett lite för tomt kylskåp för att laga ihop någonting till kvällsmat åt oss två, kanske gå och handla det där som fattas och köpa något lite extra gott för att fira oss. En sån dag när jag hade velat få krypa upp ihop i soffan framför en film intill honom, borsta tänderna och sedan krypa ner i vår säng. Få somna alldeles nära, nära och lycklig.

om en dag när jag är lycklig. om en dag när jag får lära ut och växa.

Jag har haft en himla bra. I morse skrev vi alltså ut och kopierade vårt projektarbete och sedan gick vi och firade genom ett rejält fika på café efteråt. Mums. Resten av dagen hade jag tagit ledigt för att köra min fina mormor till sjukhuset i Eksjö då hon hade tid på hörselmottagningen där. Vi åkte några timmar tidigt och hann med en god lunch och titt i affärer innan det var dags för en fix av hennes hörapparater. 

Vi åkte hem igen, gick på stan i Tranås också innan vi mötte upp Eugenia för att baka muffins tillsammans. Eugenia kommer från Venezuela och är detta år en utbytesstudent i Sverige som bor hemma hos Andrea och går i min klass. Hon ville lära sig baka muffins och jag och mormor lärde henne med glädje. Sen åt vi mormors bullar och vårt bakverk innan vi åkte hem till mig och fortsatte kvällen. 

Jag och E åt mat med min familj, pratade kultur och så lärde jag henne sy på symaskin. Så himla mysigt! Ja, idag är en bra dag. Jag är glad. Njuter och bara är lycklig.

KRAM

och jag är så himla stolt. vi rodde detta iland, nu är vi klara. och vi har skrivit 54 sidor om något jag aldrig kommer glömma.

Idag har jag svävat på moln för vet ni? 

VI HAR LÄMNAT IN VÅRT PROJEKTARBETE. 

Förstår ni hur skönt det är? Skulle kunna kyssa skolans kopiator och vaktmästaren som hjälpte oss att binda ihop arbetet så lycklig som jag är. 54 sidor blev det. 54 viktiga sidor om kvinnlig könsstympning. Barnmisshandel eller accepterad kultur? 

Jag är så tacksam över att ha fått göra detta tillsammans med en av mina närmsta vänner Andrea. Vi har kämpat ihop och bokstavligt talat tagit oss igenom att med både blod, svett och tårar. Blodet då jag råkade gå in i hennes soffbord häromdagen vilket resulterade i ett smärtsamt blodigt sår på mitt ben (hur lyckas man..?!) och svetten och tårarna kom liksom på köpet i andra situationer. Men nu är vi klara. Finito. 

Underbart. 

om rapar och en sjukdom som aldrig kommer gå över.

I förra veckan fick jag veta resultaten av de undersökningar jag gjorde på sjukhuset för några veckor sedan efter flera års problem med magen. Min läkare ringde och berättade att jag troligen kommer få äta medicin resten av mitt liv eftersom en operation som skulle lindra mina bekymmer är för riskfylld och sällan med gott resultat. Jag är tacksam för hans ärlighet då han rådde mig att avstå från ytterligare undersökningar, främst gastroskopi (man kör ner en kamera i halsen och kollar hur magen fungerar) eftersom det var himla jobbigt. Eftersom jag är så ung är risken för att magcancer skulle vara orsaken till problemen så liten att ingrepp i magen är onödigt. Istället sa han att jag ska käka tabletter livet ut. Jag hoppas att läkaren har koll på läget.

Ärligt talat tar jag det med ro. Som en vän sa "Det kunde varit värre" och ja. Så är det verkligen. Om detta kan hjälpa mig att må bättre så är det inte så farligt att käka lite mediciner. Vad som däremot är jobbigt är att jag rapar något fruktansvärt mycket av dessa tabletter. Kan inte öppna munnen utan att det bubblar till. Det i sin tur gör mig illamående och jag känner mig äcklig.

Hoppas därför att detta eviga rapande ger med sig så jag utan problem kan äta de mediciner som behövs och på så vis må bättre. Så tackar jag också för det land jag får bo i, där dyra mediciner subventioneras. Visserligen kommer jag med hjälp av mina föräldrar ha råd med dessa tabletter men tänk hur många som inte annars skulle ha råd med de mediciner de behöver.

Men ja, nu vet ni. Och vad jag mest av allt ville säga med detta är:
Jag bröt inte ihop när läkaren ringde, jag blev inte ens ledsen över att få veta att jag kommer få äta medicin resten av mitt liv. Jag la huvudet mot Alexanders axel och berättade vad läkaren sagt och sedan försökte jag se det positivt. Så skrattade vi åt att jag skulle bli en rapare, vilket jag visste då jag åt medicinen för några veckor sedan med samma biverkan. Seden tänkte jag på hur glad jag är att jag fick hjälp, jag kommer få må bättre. Äntligen.

Jag klarade av att inte låta tråkiga saker bryta ner mig. Det, det är jag himla stolt över. För det visar på att den andra typ av sjukdom jag så länge kämpat med - mörkret - sjunger på sista versen. Och jag, jag tänker inte be om da capo.

Rap.

för jag vill dela mina dagar med dig, ja hela livet vill jag ge.

Varje gång någon frågar hur länge vi har varit tillsammans brukar vi titta på varandra och le, kanske börja tjafsa lite. För vi är inte överens. Det känns som om han varit min för alltid, allting är så självklart med honom och jag kan inte längre minnas hur det var när han inte fanns i mitt liv. Men det går inte att komma ifrån att för lite mer än ett år sedan så bestämde vi oss. För att nu är det vi. Nu säger vi ja till varandra och satsar på det här. Tillsammans. 

Det är det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv och varje dag är jag tacksam för att få dela mitt liv med Alexander. Tacksam för att han ser mig, för att han älskar mig för den jag är. Tacksam för att han tar emot min kärlek tillbaka och låter mig vara nära. 

I torsdags kväll hade vi ettårskalas med plättar och tända ljus inne på mitt rum. Vi åt tills magen stod i fyra hörn och pratade om saker som varit, saker som är och saker som kommer. Om att vi vill dela det. Och när jag frågar "vill du vara min i ett år till?" säger han "nej" och mitt hjärta stannar för en sekund. Tills han fortsätter:

"Inte ett år till utan många. Många år med dig vill jag ha."

Och ungefär där blir jag än en gång lyckligast i världen. 

om 3 dygn i tystnaden och om hur det kan läka en stressad själ.

Jag har ju som sagt inte skrivit någonting här på nästan en vecka med förklaringen att jag har varit upptagen med att göra ingenting. Jag hade påsklov i lite mer än en vecka och det var underbart. Så jag tänkte visa er hur veckan såg ut ifall ni är intresserade, om inte annat får jag dela med mig och det är alltid fint.

I tisdags när min familj och jag kommit hem från turen till farfar och Linköping åkte jag ut till Alexanders gård Söråsen. Jag hade sagt till honom att jag hemskt gärna ville bo där i några dagar och ladda batterierna lite och han och hans fina familj öppnade sitt hem för mig. Tack! Jag stannade där resten av veckan och hade det helt underbart. Alexander jobbade på sin pappas företag så jag var mest för mig själv. Jag sydde lite när jag kände för det, det ni ser på bilden ska bli vimplar att hänga i taket vid festliga tillfällen. Det var en härlig känsla att uträtta något som inte var plugg och det gav mig lite frid i själen.

När jag tröttnat på att sy drog jag ut en solstol ur växthuset och la mig däri. Sen läste jag en stund innan jag tydligen somnade och sov i en timme. Det var ljuvligt må ni tro. Solen i ansiktet, inga ljud från något annat än kor och fågelkvitter och total ro. Underbart. (där kom det ordet för tredje gången men äsch, det får va.)

Ibland brukade jag ta på mig ett par stövlar och gå ut lite. Kanske hälsa på korna en stund, promenera runt "kvarteret" eller bara 100 meter ner längs grusvägen. Däremellan åt jag svärmor Kristinas goda kakor eller sov tupplurar på kökssoffan. När Alexander kom hem och åt mellan arbetspassen fick jag pussar i nacken och fina ord viskade i mitt öra. Kände mig lyckligast i världen. Ni förstår hur underbart det var kanske? 

Jag mår mycket bättre nu. Mycket mycket bättre. För det mesta mår jag riktigt bra. Jag njuter. Men samtidigt är jag så skör och utan marginaler vad gäller energi eller tid. Därför krävs många prioriteringar och det är lite tråkigt. Helst hade jag velat åka till Ebba i Stockholm, gärna pluggat ifatt allt, hittat på massa äventyr och uträttat massa viktigt nu när jag var ledig i en vecka. Det hade varit mer "jag". Istället blev det 3 dagar på landet, i tystnaden och i lugnet och det var så välbehövligt att jag inte ångrar mig en sekund. Jag behövde andas. Nu pirrar det i mig igen av lycka. Jag är så tacksam och helt övertygad om att jag prioriterade rätt trots allt som inte hanns med. 

Tack gode Gud för Din nåd. 

För ja, allt är nåd. 

vaniljbullar och glada hjärtan.

Hej på er. Här har det varit tyst länge nu och min enda förklaring är att jag har varit upptagen med att göra ingenting. Så. Himla. Skönt. Nu är jag full med energi och känner mig riktigt glad. Underbart!

Bilden är tagen när jag var med min familj och fikade på Linköpings Stadsmissions café i tisdags. En väldigt mysig dag minsann. Och om ni någonsin får chansen att smaka den granatäpple-drycken så gör det. Vansinnigt god var den! 

Har lite saker jag vill dela med er, men det blir i flera inlägg. Kram på er. 

en liten uppdatering om de senaste dagarna

Just nu har jag påsklov och det är härligt. Extra bra är det att solen har lyst och himlen varit blå i flera dagar nu. Jag har njutit. I fredags var jag på två släktmiddagar. Först påskbuffé hos A's farmor Ingrid och sedan en enorm buffé på Ombergs turisthotell med hela min stora släkt på pappas sida. Galet vd mätt jag blev. Härligt! Påskafton och påskdagen spenderades på jobbet vilket inte gjorde något alls då jag trivs otroligt bra och hade en trevlig liten påsk där. Dock saknade jag att gå till kyrkan, lyckades inte gå på en enda gudstjänst på hela påsken och det märktes så tydligt att något saknades. Får försöka ta igen det i efterhand.

Igår fick jag sedan leta efter ett påskägg innan jag for ut för en tredje släktmiddag i Söråsen. Sov där i natt och idag har jag njutit av den första lediga dagen i Tranås. Har ätit en vansinnigt god smultrontårta hos Ebba (eller snarare i hennes föräldrahem eftersom hon numera har egen lägenhet många mil bort) och promenerat med densamma. Sedan satt jag i solen och njöt en lång stund. Familjen var bjudna på fika hemma hos Mika i eftermiddags så där var vi också. Himla trevligt!

Ikväll har jag gjort det sista finliret på vårt projektarbete och nu kommer jag somna gott. Imorgon väntar en tripp till Östergötland med familjen, det blir mysigt.
Glad påsk i efterskott.
KRAM.

om att vara lycklig rakt igenom och älska ännu mer.

vi ligger i sängen och pratar, jag på min ena armbåge och med håret fallande sådär över axeln. du tittar på mig och jag ser att du älskar. vi pratar om framtiden, vad vi vill göra och hur vi ska få våra drömmar att gå ihop. du säger att du är kär i mig och det verkar som om du tänker fortsätta vara det i många år till. då kommer känslan. först reagerar jag knappt, bara tar emot. sedan sjunker det in, jag känner. säger 

Alexander, jag är lycklig. 

rakt igenom.