Idag hade jag läkartid som vanligt, och eftersom att jag vet att ni är många med erfarenheter av depressioner som läser min blogg tänkte jag berätta om resultatet. Jag har valt att vara väldigt öppen med min historia och tillfrisknande från mörkret. Ibland är det läskigt men jag hoppas och tror att jag genom det kan hjälpa någon annan.
Jag fick träffa min läkare som sagt. Fantastiska Pelle. Han lyssnade på mig, skrattade när jag sa att jag tjurat lite över att inte kunna säga "det är bra nu." Han tror att det var en tillfällig dipp nu i dagarna och jag håller med. Vi bestämde att jag ska börja trappa ner på medicinen i slutet av sommaren. Jag har mått bra nu i några månader och man bör medicinera minst ett halvår efter att man känner sig frisk.
Vi pratade också om att jag känner att jag inte är stark nog att stå på egna ben. Jag släpptes väldigt tidigt från min psykolog (delvis för att hon skulle byta jobb och inte ville koppla in ytterligare en människa i min terapi) och jag kan känna att jag inte är färdig. Jag har vissa verktyg, jag mår ju bättre nu. Men samtidigt känns det som om jag skulle kunna trilla ner i mörkret igen väldigt lätt. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte bara bli frisk - jag vill bli fri.
Därför föreslog min läkare att jag ska få en ny psykolog ett tag igen. Detta för att se till att jag blir stark och får hjälp att kämpa mot mörkret så det inte tar över igen om ett tag. Det känns fantastiskt. Är SÅ tacksam för den professionella hjälp jag får, både av Lotta (min helt fantastiska kurator), Pelle (min läkare) och Malin (min f.d. psykolog) samt nu den nya psykologen. Helt ovärderligt att ha kunniga människor som stöttar. TACK.
Jag fick också veta att jag ska genomgå en gastroskopi (man kör ner en slang i halsen och filmar insidan av magen) eftersom Pelle inte höll med den andra läkaren om den bedömning som gjordes på min mage. Känns läskigt att göra undersökningen men riktigt skönt att problemen reds ut ordentligt.
Ja, det var nog allt från den lilla sjuklingen. Jag hoppas ni som är intresserade av min sjukdom finner dessa "tråkiga" inlägg värda att läsa ändå. Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar