I natt blev jag väckt (jag hade bett om det) två gånger av Alexander. Först ringde han för att säga godnatt någon gång kring midnatt, då skulle han gå på en buss som skulle ta honom till Arlanda. Sedan ringde han vid halv sex i morse för att berätta att han just skulle stiga på flyget och att han älskar mig. Nu får jag inte höra hans röst på 2 veckor. Har jag tur kan jag få något meddelande om han hittar internet men i övrigt får vi klara oss utan varandra. Det känns konstigt, jag är så van att få dela allt med honom. Kommer redan på mig själv med "åh, det ska jag berätta för A" innan det slår mig att nej, det går inte. Men samtidigt är det nog nyttigt att vara lite ensam ett tag. Jag är ju Jonna och inte bara Alexanders flickvän.
Dock oroar jag mig som en liten bäver. Är nojig. Israel/Palestina är ju inte direkt det mest lugna området i världen. Jag hoppas och ber att allt ska gå väl för min man och hans klass och att de får en underbar resa. Kan dock inte komma ifrån att jag kommer pusta ut rejält när jag har honom i Sverige igen. Tänk vad bra vi ändå har det här.
Det var lite tankar från mig. I övrigt har jag fruktansvärt mycket i skolan. Ser inget ljus i tunneln än om man säger så. Har fem examinationer bara denna vecka. Usch.
Hoppas ni hinner med livet mer än mig. KRAM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar