Varje gång någon frågar hur länge vi har varit tillsammans brukar vi titta på varandra och le, kanske börja tjafsa lite. För vi är inte överens. Det känns som om han varit min för alltid, allting är så självklart med honom och jag kan inte längre minnas hur det var när han inte fanns i mitt liv. Men det går inte att komma ifrån att för lite mer än ett år sedan så bestämde vi oss. För att nu är det vi. Nu säger vi ja till varandra och satsar på det här. Tillsammans.
Det är det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv och varje dag är jag tacksam för att få dela mitt liv med Alexander. Tacksam för att han ser mig, för att han älskar mig för den jag är. Tacksam för att han tar emot min kärlek tillbaka och låter mig vara nära.
I torsdags kväll hade vi ettårskalas med plättar och tända ljus inne på mitt rum. Vi åt tills magen stod i fyra hörn och pratade om saker som varit, saker som är och saker som kommer. Om att vi vill dela det. Och när jag frågar "vill du vara min i ett år till?" säger han "nej" och mitt hjärta stannar för en sekund. Tills han fortsätter:
"Inte ett år till utan många. Många år med dig vill jag ha."
Och ungefär där blir jag än en gång lyckligast i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar