I förra veckan fick jag veta resultaten av de undersökningar jag gjorde på sjukhuset för några veckor sedan efter flera års problem med magen. Min läkare ringde och berättade att jag troligen kommer få äta medicin resten av mitt liv eftersom en operation som skulle lindra mina bekymmer är för riskfylld och sällan med gott resultat. Jag är tacksam för hans ärlighet då han rådde mig att avstå från ytterligare undersökningar, främst gastroskopi (man kör ner en kamera i halsen och kollar hur magen fungerar) eftersom det var himla jobbigt. Eftersom jag är så ung är risken för att magcancer skulle vara orsaken till problemen så liten att ingrepp i magen är onödigt. Istället sa han att jag ska käka tabletter livet ut. Jag hoppas att läkaren har koll på läget.
Ärligt talat tar jag det med ro. Som en vän sa "Det kunde varit värre" och ja. Så är det verkligen. Om detta kan hjälpa mig att må bättre så är det inte så farligt att käka lite mediciner. Vad som däremot är jobbigt är att jag rapar något fruktansvärt mycket av dessa tabletter. Kan inte öppna munnen utan att det bubblar till. Det i sin tur gör mig illamående och jag känner mig äcklig.
Hoppas därför att detta eviga rapande ger med sig så jag utan problem kan äta de mediciner som behövs och på så vis må bättre. Så tackar jag också för det land jag får bo i, där dyra mediciner subventioneras. Visserligen kommer jag med hjälp av mina föräldrar ha råd med dessa tabletter men tänk hur många som inte annars skulle ha råd med de mediciner de behöver.
Men ja, nu vet ni. Och vad jag mest av allt ville säga med detta är:
Jag bröt inte ihop när läkaren ringde, jag blev inte ens ledsen över att få veta att jag kommer få äta medicin resten av mitt liv. Jag la huvudet mot Alexanders axel och berättade vad läkaren sagt och sedan försökte jag se det positivt. Så skrattade vi åt att jag skulle bli en rapare, vilket jag visste då jag åt medicinen för några veckor sedan med samma biverkan. Seden tänkte jag på hur glad jag är att jag fick hjälp, jag kommer få må bättre. Äntligen.
Jag klarade av att inte låta tråkiga saker bryta ner mig. Det, det är jag himla stolt över. För det visar på att den andra typ av sjukdom jag så länge kämpat med - mörkret - sjunger på sista versen. Och jag, jag tänker inte be om da capo.
Rap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar