om hur svårt det kan vara när två drömmar ska bli en gemensam och om hur läskigt det kan vara men samtidigt det finaste som finns.

Här är en bild från när vi var på picknick igår. Jag tyckte vi kunde ha picknick i vår trädgård men Alexander sa att lite längre fick man allt gå. Så vi gick upp på berget bakom mitt hus, en promenad på säkert 100 meter. Sen satte vi oss och åt oförskämt många chokladbollar, drack te och knöt knopar med våra skosnören.

Det är så himla fint att vara två och samtidigt så himla svårt. För vi är två olika människor med olika drömmar. Just nu är vi i en period där vi försöker få våra drömmar att smälta samman till en gemensam. Det är läskigt men viktigt. Jag är en kontrollmänniska, han vill ta livet som det kommer, jag är hemmakär, han vill flytta många timmar bort, han vill studera många år inom juridik, jag vet inte ens vad jag vill bli och ännu mindre när. Jag håller på att vänja mig vid tanken på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig, försöker våga. Det är svårt. Men en sak vet jag - jag älskar honom, han älskar mig. Det är vi. Och tillsammans med honom blir det bra. 

Ändå är jag rädd. Men så läser jag om Ruth i bibeln, om hennes totala tillit till Gud när hon väljer att följa med en människa hon älskar in i det okända. (Ruth 1:16-17)
Hon säger:

”Tvinga mig in­te att över­ge dig

och vända till­ba­ka.

Dit du går, går också jag,

och där du stan­nar, stan­nar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli be­gra­ven.

Her­ren må göra mig vad som helst -

en­dast döden skall skil­ja oss åt.”

Jag vill bli mer som Ruth. Jag vill våga säga till Gud att jag litar på honom, att jag släpper kontrollen nu. Att jag än en gång ger allt till Honom. Kanske vågar jag släppa kontrollen, flytta, se vart det bär. För i mitt hjärta känner jag att dit Alexander går, går även jag och där han stannar, stannar jag. Om vi har Gud med oss, låter honom leda oss - då blir det bra. Till slut.