Om ben som börjar orka igen, om parkbänkar som jag inte längre behöver sitta på.

När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.

Jag sprang i nästan 7 km.

Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.

Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.

Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.

Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.

jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

om en natt som aldrig blir mörk. om om de som aldrig får uppleva det.

En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.

För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.

Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

som jag längtat efter att få skriva detta, efter att få uttala orden. var glad med mig.

Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!

Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.

Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.

Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.

Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.

HURRA.

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

för jag har tagit studenten.

Jag hade en helt fantastisk student. Verkligen helt underbar. Trevlig frukost med klassen, fin avslutning, pirrig väntan, utspring, massa gratulationer på parkeringen, party på flaket och så en underbar fest med massa fina människor. Jag njöt hela dagen, ända från tårna. Så mycket att energin inte riktigt fanns kvar på kvällen och därför blev det ingen sen natt på hotellet för min del. Men jag var nöjd, så nöjd. Stolt över mig själv som klarat av detta år, (och alla år innan det med såklart) och så tacksam för alla människor som delade glädjen med mig. 

Jag gick runt i ett lyckorus i flera dagar efteråt och fortfarande är det blommor överallt i vårt hem. Blommor och presenter. Och stolthet. 

Tack till alla som har stöttat mig i det här och som är glada tillsammans med mig. Det betyder så mycket. KRAMAR. 

om att göra tiden perfekt och att älska varje sekund. om vår tid utan mörkret.

Vi ligger i ett tält, ensamma på en ö i varsin sovsäck. Klockan är strax innan midnatt men det är ljust ute för så är det när det är svensk sommar. Vi har ätit våran banan till kvällsmat och tagit ett kvällsdopp i sjön. Vi ligger där bredvid varandra, tittar upp i tältets tak av röd tunn väv. Du slår undan ett kryp men konstaterar att det är på andra sidan duken så armen stoppas in i sovsäcken igen. Så säger du, 

Jonna, att tälta såhär är egentligen mycket bättre än att sova på hotell. Där är allt så fint, allt är så fixat, så... perfekt. Nu får vi göra det här perfekt istället. 

Och där ligger jag på min kudde, i ett litet tält som antagligen inte alls är uppsatt så som det ska vara, i kanten av ett myrbo och uppepå en massa pinnar och kottar vi glömde ta bort och tänker att 

Den där dagen vi sa ja. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

För hur kan livet bli något annat än perfekt på ett alldeles uppochnervänt sätt när man delar det med Alexander? Med en kille som får för sig att grilla fem köttbullar till kvällsmat över öppen eld eftersom hans flickvän glömt kvällsmaten hemma. Som dansar omkring som en liten indian innan han ska ta sitt morgondopp och som väcker mig med en puss i pannan strax innan det och säger att jag är vacker. Som går två varv till bilen med packningen så att jag ska få vila och som säger att - det här livet gör vi perfekt, tillsammans. 

Det är vår tid nu. Vår tid utan mörkret. Jag är oändligt, djupt och innerligt tacksam. Verkligen. 

Så stolt över mig själv.

Nu har jag en sak, en ynka sak kvar - sedan är jag klar. Jag är så sjukt stolt över mig själv. Det här året har verkligen inte varit lätt. Men jag tog mig igenom det. Jag har läst ifatt alla de kurser som lades på is i höstas, jag har till och med kunnat behålla ungefär samma nivå i betyg. Jag klarade det! Herregud.

Mamma sa häromdagen "Jag kommer ihåg när vi satt där hos Lotta, du jag och pappa, och pratade om hur du mådde. Då var det verkligen inte säkert att du skulle kunna ta igen skolan."  Då räknade vi med att jag skulle behöva ännu en termin i höst för att kunna få mitt slutbetyg. Det var till en början en fasa men jag vande mig vid tanken på ett fjärde år i gymnasiet och accepterade till slut att det troligtvis skulle bli så. MEN - det blev inte så. JAG KLARADE DET.

Idag sitter jag i min studenttröja, jag har skickat in min inlämning och i morgon har jag ett litet seminarium. Jag är klar. Känslan är helt underbar. Jag är så stolt. Jag klarade det. Det gick. Fy 17 vad bra jag är.

om en vardag tillsammans.

Jag har alldeles kommit av mig vad gäller att fota min vardag. Jag tog i alla fall en liten bild igår ute i Söråsen. Solen sken och allting var sådär perfekt som livet är ibland. Jag har haft fina dagar ute i lugnet men är ändå inte piggare. Har dock hållit mitt löfte och inte pluggat utan istället tagit det lugnt för att ladda batterierna. Jag har bland annat tagit två sköna bad i badtunnan och läst en ganska dålig bok i kvällssolen. Jag hoppas jag orkar med veckan som kommer även om jag inte lyckats få tillbaka energin. 

Är så tacksam för mitt andra hem ute i skogen. Tycker så mycket om att vara där. Att gå och hälsa på kalvarna i hagen, gräva lite i ett trädgårdsland och bara spatsera omkring. Och det bästa av allihop är att jag får ha min Alexander inom räckhåll. Så fint att ha vardag ihop. Idag sa Alexander "Jag tycker så mycket om oss, vi är så vardagliga och bekväma med varandra." Jag håller verkligen med. Ute i Söråsen är vi sällan i samma rum, ofta kanske vi håller på med olika saker. Men vi kan vinka till varandra på håll, skicka en slängpuss och sedan fortsätta med sin syssla. Vi måste liksom inte vara nära alltid. Vi kan ha en vardag ihop där var och en gör sitt men ändå tillsammans. 

Tänk vilken lycka ändå.

om att må bra en dålig dag och vara ledsen en bra.

Idag var en grå dag, en seg måndag helt enkelt. En dålig dag. Men jag mådde inte dåligt för det. Det är så himla skönt. Jag har haft alldeles för många riktigt dåliga dagar så det räcker nu. Jag går liksom inte runt och tror att livet bara består av bra dagar för andra människor, för friska människor - givetvis finns det bra och dåliga dagar. Faktum är att jag nästan njuter av "dåliga" dagar nu, av dagar som idag. För det är normalt. Vad som inte är normalt är däremot att gå runt dag efter dag, vare sig de är bra eller dåliga och må skit. Det gör jag inte längre.

Vad jag menar är - det finns en skillnad mellan att en dag är dålig och att du mår dåligt. Vissa dagar kunde vara helt fantastiska i höstas, men jag, jag mådde ändå inte bra. Nu kan en dag vara ganska värdelös men ändå kan jag vara glad och må bra. Det är så befriande. För livet kommer ha både bra och dåliga dagar men jag vill kunna vara lycklig för det.

Kanske är det svårt för någon som inte upplevt en riktigt djup depression att förstå det här resonemanget, men ni som känner igen er - håller ni med?

glädjetjut.

Idag blev en sjukt bra dag. Vi var borta i 11 timmar och jag fick riktigt mycket gjort. I morgon (när det sista finliret är gjort) kan jag stryka tre grejer på min lista över examinationer som är kvar. Känns hur skönt som helst. Andrea får riktigt bra idéer ibland och att åka ut till stugan och plugga var helt klart en av de allra bästa.

Nu ska jag sova. I morgon bitti ska jag skriva det sista provet som hängt efter sedan sjukskrivningen i höstas. Efter det har jag bara en grej kvar att ta igen från förra terminen. Är ändå sjukt stolt över mig själv som klarar av att läsa i 150% tempo, dvs plugga helfart samtidigt ta igen en halv termin. Är så tacksam att energin ändå räcker hyfsat för allt som ska göras. Jag kommer klara det här. HURRA!

om att vara frisk, lycklig och glad men samtidigt lite rädd för allt det nya. för livet.

Igår frågade någon hur jag mår och jag sa

bra, mycket bättre än på många långa månader. 

Det är så fantastiskt. Jag mår bra, jag mår BRA. Jag känner livsglädje och att jag gör meningsfulla saker och det stärker mig så mycket. Jag orkar gräva ett trädgårdsland och jag kan och vågar köra traktor alldeles själv fast att jag knappt vet hur man gör och inte når fram till pedalerna i maskinen som är gjord för män. Jag orkar koncentrera mig mycket längre än förut och tappar inte ord lika ofta som för några månader sedan. Jag kan vara påhittig och drivande i saker och jag börjar få kläm på vem jag är igen. Jag orkar med skolan ganska bra och även om jag är trött så är det mer en fysisk trötthet än en psykisk.

Jag känner mig frisk. Skör men frisk. Jag njuter så det ryker ur öronen. 

Men jag är inte fri. Jag skulle kunna halka dit igen, läskigt snabbt. Därför ska jag träffa psykolog igen, få lite mer kött på benen i hur man står emot och motverkar återfall. För jag vill inte gå runt och vara rädd för livet mer. Jag vill njuta utan förbehåll. Jag vill vara fri.

Det är min tur nu. 

om en vår som blir vår. för att vi gör den till det. till vår alldeles egna.

Det är vår nu. Det är vår vår nu. Din och min. 

Att få vakna av att du drar mig intill och kysser min axel, att du stryker mig över håret när du tror att jag sover. Att ser på mig och älskar. Det är så himla fint. 

De första blommorna jag fick av dig var en bukett vitsippor en kväll när vi gick på grusvägen hemma i Söråsen för länge sedan. Nu växer de där igen. Ett år har gått, ja mer. Vi har grälat, gråtit, hållit om och hållit ut. Väntat på den dag då det bara var vi och inte något mörker. Jag tror den är här nu. 

För det är vår vår nu. Din och min. 

Och jag är lyckligast i världen över att få vara din. 

i lugnet finns kraften och i kraften finns styrkan och i styrkan finns ljuset och i ljuset finns jag.

Det är något magiskt med Söråsen, min kära Alexanders barndomshem. Mitt ute i ingenstans finns lugnet, ljuset, luften, vilan. Så fort jag ser huset i änden på grusvägen när jag äntligen kommit ur skogen saktar mitt hjärta ner och jag blir lugn. I samma stund jag öppnar bildörren och känner doften av gödsel (hehe) känner jag "ah, hemma". Här kan jag andas. I min takt. 

Livet på en gård innebär mycket arbete och hela Alexanders familj jobbar större delen av dygnets vakna timmar med att ta hand om djur och marken de äger. Jag har ännu inte så mycket energi att jag kan hjälpa till särskilt mycket och det kräver de heller inte. Jag brukar därför mest se till att antingen inte vara i vägen för dem och ibland göra något för att underlätta i den mån jag orkar. I onsdags körde jag en skottkärra 100 meter och fixade fika, resten av tiden tittade jag på korna som äntligen fått komma ut i hagen. Eller så sov jag i en solstol eller spatserade runt och kollade läget. 

Men det bästa av allt - jag fick köra en traktor. Eller det var inte en traktor, det var någon annan stor sak. Men den såg ut som en traktor och jag fick köra alldeles själv i Alexanders knä. Nästa gång ska jag klara av att köra utan att ha någon med mig. Det ska nog bli en liten bondmora av mig till slut minsann. 

Hur som helst är jag så tacksam för min oas. De timmar jag får tillbringa i Söråsen ger mig så mycket återhämtning. Där kan jag bara vara och just därför klarar jag av att göra ingenting. Än så länge behöver jag komma bort, byta miljö för att bli av med stressen. Just därför är det fantastiskt att jag får ha ett andra hem. Ännu en plats i världen att älska. En plats att andas. Ut. 

om den lilla sjuklingen.

Idag hade jag läkartid som vanligt, och eftersom att jag vet att ni är många med erfarenheter av depressioner som läser min blogg tänkte jag berätta om resultatet. Jag har valt att vara väldigt öppen med min historia och tillfrisknande från mörkret. Ibland är det läskigt men jag hoppas och tror att jag genom det kan hjälpa någon annan.

Jag fick träffa min läkare som sagt. Fantastiska Pelle. Han lyssnade på mig, skrattade när jag sa att jag tjurat lite över att inte kunna säga "det är bra nu." Han tror att det var en tillfällig dipp nu i dagarna och jag håller med. Vi bestämde att jag ska börja trappa ner på medicinen i slutet av sommaren. Jag har mått bra nu i några månader och man bör medicinera minst ett halvår efter att man känner sig frisk.

Vi pratade också om att jag känner att jag inte är stark nog att stå på egna ben. Jag släpptes väldigt tidigt från min psykolog (delvis för att hon skulle byta jobb och inte ville koppla in ytterligare en människa i min terapi) och jag kan känna att jag inte är färdig. Jag har vissa verktyg, jag mår ju bättre nu. Men samtidigt känns det som om jag skulle kunna trilla ner i mörkret igen väldigt lätt. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte bara bli frisk - jag vill bli fri.

Därför föreslog min läkare att jag ska få en ny psykolog ett tag igen. Detta för att se till att jag blir stark och får hjälp att kämpa mot mörkret så det inte tar över igen om ett tag. Det känns fantastiskt. Är SÅ tacksam för den professionella hjälp jag får, både av Lotta (min helt fantastiska kurator), Pelle (min läkare) och Malin (min f.d. psykolog) samt nu den nya psykologen. Helt ovärderligt att ha kunniga människor som stöttar. TACK.

Jag fick också veta att jag ska genomgå en gastroskopi (man kör ner en slang i halsen och filmar insidan av magen) eftersom Pelle inte höll med den andra läkaren om den bedömning som gjordes på min mage. Känns läskigt att göra undersökningen men riktigt skönt att problemen reds ut ordentligt.

Ja, det var nog allt från den lilla sjuklingen. Jag hoppas ni som är intresserade av min sjukdom finner dessa "tråkiga" inlägg värda att läsa ändå. Kram på er!

om sorgen över en förälskelse som aldrig blev vår, men också om tacksamheten över att det bär. även över de mörkaste hav.

Ni kanske tycker jag tjatar och det gör jag antagligen också. Men jag är löjligt kär i den här mannen. Han är bäst och vi har verkligen blivit ett starkt team han och jag. Han är min bästa vän, min bättre hälft och min kärlek. Han känner mig utan och innan, vet allt om mig. Han har sett mig när jag var som sjukast och också de stunder då jag har mått bra. Han har älskat mig ut ur mörkret. Få hade orkar det han tvingats gått igenom - hjälplös intill någon som mår så dåligt. 

Vi blev tillsammans förra våren och jag blev sjuk på sensommaren. Med andra ord hade vi inte många månader att bygga en relation på innan mörkret kom. Depressionen berövade oss på många sätt den första tiden i vårt förhållande, då man ska vara så förälskad och lycklig. Bekymmersfri.  Istället kastades vi in i något som är en utmaning även för par som varit gifta i tiotals år - att hålla ihop även när det stormar och någon i förhållandet mår riktigt dåligt.

 Ibland kan jag vara ledsen över att vi aldrig riktigt hann vara nykära och sväva på moln. Att rosa skimmer byttes mot läkartider, mediciner, biverkningar och kamp. Det är inte rättvist. Men kanske kommer den tiden nu istället och kanske blir den därför ännu bättre. För nu har vi minst sagt tvingas stå fast vid de beslut som togs för ett år sedan, vi har kämpat i motvind i ett halvår. När nu jag mår bättre kan vi vara trygga i varandra på ett helt annat sätt och därför också njuta desto mer av att få vara tillsammans. 

För nu vet vi att det bär. 

om en dag som inte blir och en kropp, ett hjärta som är svagt.

Här är jag i lördags kväll på bussen mot Jönköping. Jag hade skyndat hem efter jobbet, hoppat in i duschen, slängt i mig lite mat och sedan fått skjuts av pappa till stationen. Så här pustade jag ut, laddade för en kväll i fjällstugan där det skulle vara en kväll för unga vuxna med konsert och annorlunda gudstjänst. Det var en fantastisk kväll och jag kände hur jag saknat att vara i sammanhang med många kristna. 

Dagen efter åkte vi hem till mig, gick på picknick och segade mest hela dagen. Inte särskilt krävande aktiviteter kan man tycka. Ändå är jag totalt slut idag. Jag vaknade med sprängande värk i nacken och efter att ha sagt hejdå till Alexander som ska till Israel i två veckor somnade jag om för att vakna lagom till lunch. Jag har inte haft någon energi alls i kroppen idag, behövde nästan sova igen efter frukost. Har skrivit en uppgift till skolan men resten av de få vakna timmarna har jag inte gjort något alls. Dagens två lektioner fick helt enkelt klara sig utan mig.

Så vad vill jag säga? Jo, att det är himla svårt att veta hur mycket ork jag har. Jag håller på att träna upp mig igen, att fixa en normal vardag. Det är svårt att veta i förväg vad jag klarar av och hur mycket jag orkar. Jag får varje gång väga för och nackdelar, om en krävande aktivitet ändå kan ge energi kan det vara värt att vara däckad efteråt, men ibland är det precis tvärt om.  Ibland är det just helgens aktiviteter som fyller på hjärtat och får mig att orka, ibland blir det tydligen för mycket. Jag kan aldrig "ta av reserverna" för de finns inte. Uppenbarligen kan jag varken spara eller slösa på energi utan varje dag har ett visst mått. Jag vill inte göra saker på helgen som gör att jag sedan inte orkar skolveckan som ligger framför men ibland skiter det sig. Så svårt! 

De senaste veckorna har jag varit så glad, så lätt och så lycklig. Nu väntar en utmaning - två veckor utan kontakt med min älskade man. Han som brukar kunna vända på de värsta stunderna och hjälpa mig ur dem. Det kommer bli konstigt, tomt och mycket längtan. Jag hoppas få tillbaka krafter så jag orkar vara jag under tiden. Det får bli lugna veckor med fokus på skolan, på att ladda de batterier som knappt finns och försöka vara glad samtidigt. Det har gått sådär med den biten de senaste dagarna.