jag ser solen gå upp bakom huset och efter en natt i dina armar kan jag andas igen.

I en vecka med kaotiskt mycket plugg och saker att hinna med var jag stressad som en liten gris igår. Egentligen har ingenting förändrats idag, jag har fortfarande lika mycket att göra nu som då. Men jag fick en kväll med Alexander, jag fick en natt i hans armar och nu känner jag mig som en ny människa. 
Det är nästan märkligt hur jag kan bli så lugn av honom, hur jag kan glömma prov och inlämningar och obegripliga filosofiska resonemang för några timmar och bara få vara kär. Kär i världens bästa som kommer hit och pussar på mig för han vet att jag behöver det. 

Solen skiner ute, jag har varit uppe i några timmar redan eftersom jag körde A till stationen tidigt i morse och jag har hunnit äta en god frukost och repetera inför dagens prov. Idag slutar jag vid 10 men kommer behöva plugga 12 timmar till efter det. Men någonstans i mitten ska jag ta och äta lunch med min fina mormor. Det ser jag fram emot. Ha en fin dag kära ni, och håll tummarna att jag överlever 3 månader av extremt plugg. Det vore trevligt.

peppinlägg till mig själv.

Den här bilden togs på en solskenspromenad i Jönköping för några dagar sedan. Idag skiner solen i Tranås med, men tyvärr sitter jag inne och pluggar. Den här veckan är det mycket att göra, usch. 

Men ska försöka tänka positivt, så här kommer lite grejer som är bra:

- Min A ringde igår och sa att han kommer och hälsar på mig imorgon. En vardag! Åh, en mysa mitt i veckan-kväll, att få en riktig godnattpuss och inte bara ett sms. Värdefullt! 

- Idag har jag min tjejgrupp med några konfirmander från förra året. Vi ses varannan vecka och pratar om livet, jättekul att få leda dessa tjejer och se dem växa. 

- Solen skiner ute, det luktar vår om man känner efter tillräckligt noga (och ignorerar det faktum att det var -11 grader i morse..) 

- Jag har 8 rutor marabou hemma att äta när jag pluggar ikväll.

- Jag har mycket självstudier just nu i mina kurser vilket gör att jag kan vara ute lite när det är ljust och plugga mer på kvällen istället. 

- Kvinnorna som jobbar i skolans bibliotek är himla mysiga.

- Jag har köpt en ny dator som väntar hemma att upptäckas och användas.

- I helgen ska jag jobba och det tycker jag är kul. Framför allt det faktum att jag orkar göra det.

- I helgen ska jag också tillbringa många timmar i Söråsen, ett ställe jag verkligen har saknat. 

och 

- När den här dagen är över är det en dag mindre kvar till studenten. och det, det längtar jag till mest av allt. Det är 109 dagar kvar. Imorgon är det 108. Hurra! 

om en kväll med middag på golvet och om en dag med många känslor.

I går kväll var jag bjuden till Andrea för att fira hennes födelsedag med en tapas-kväll. Hon hade fått den geniala idéen att vi skulle inta måltiden på golvet - helt min stil! Det var fantastiskt mysigt och gott och jag var glad över att återigen orka vara med. Tack för en mycket trevlig kväll! 

Idag har jag varit på gudstjänst och blivit uppmuntrad, sedan varit på årsmöte för församlingen och blivit arg och sedan varit hos morfar och blivit lite förtvivlad. Många känslor! Jag har också blivit glad då jag fyndat en ny dator av pappas vän för en billig peng. Den kommer underlätta mitt skolarbete och dessutom är den riktigt bra! Härligt. Jag är övertygad om att materiella saker inte ger lycka, men nog kan de lysa upp vardagen minsann. 

Nu ska jag sova för att försöka få någon bukt med den här hopplösa tröttheten. Vill ha energi. Längtar efter ljus och vår och vitsippor och efter att ännu fler uppgifter på listan med skolgrejer kan strykas. Jag är på god väg - det går framåt, men det går långsamt. Och tålamod har jag inte direkt i överflöd. Men men, jag försöker. 

Kram på er! 

för små ben har blivit stora, och när jag ser dig växa växer jag. inuti.

Jag har verkligen saknat våra promenader, våra ibland flera timmar långa pauser från allting annat. Ända sedan hon bara var några dagar gammal har vi upptäckt nya gator tillsammans, pustat i uppförsbackar och skumpat på kullersten. Vi har älskat det båda två. För det är så himla mycket mysigare att inte gå ensam. Oftast pratar vi inte, vi bara är. Lilla E tittar och upptäcker världen, sjunger lite för sig själv eller somnar under filten. Jag sträcker på benen och får sällskap i min bästa träningsform, samtidigt som jag hjälper hennes föräldrar att få lite tid till de andra barnen eller sig själva. Kort och gott har det bara funnits fördelar med att ha lilla E i vagnen när jag är ute och går. 

Det har bara funnits ett problem - jag har inte orkat, det har inte fungerat att promenera de senaste månaderna. Efter någon kilometer är benen som spagetti, de värker och jag måste lägga mig och vila. Därför har jag hellre lagt energin på annat, på att orka cykla till skolan eller kanske gå en liten sväng på stan. Min vanliga 9-kilometersrunda runt hela staden har inte använts sedan i slutet av september, och jag har verkligen saknat den. Därför var det så otroligt roligt att gå idag igen. Visserligen gick jag bara 2-3 km (den sista i en 2-årings tempo) och jag stannade ganska ofta och hämtade andan. Men ändå! Vi var återigen ute på äventyr lilla E, vagnen och jag. Så efterlängtat! 

Fröken har blivit så stor! Hon ville gå själv hem från stationen och efter att ha berömt hennes starka ben fick hon väldig fart. Förutom när hon stannade upp intill en extra fin isbit som hon ville ta med sig hem. Hennes favorit fick följa med ett helt kvarter och många andra tittades, sparkades på och beundrades på vägen hem. Tänka sig - att en isbit kan vara så fantastisk att två små armar vill bära den flera hundra meter. Undra vad hon såg i den? Jag bestämde mig för att det inte var min sak att fundera över. Lilla E gillade den, och jag gillar henne, så isbiten fick följa med. Barn alltså. Underbara unge. 

Vi bestämde att vi skulle börja gå promenader oftare igen. Nästa gång ska vi ta med bröd till ankorna och kanske samla ännu fler isbitar till samlingen. Jag längtar redan. 

trött.

jag är så trött. så f r u k t a n s v ä r t trött. och så trött på att vara trött. ge mig en spruta med vitaminer, en med ork och en med motivation så jag kan komma på benen igen. tack.

hade i alla fall det himla mysigt hos min vän Matilda. vi åt pannkakor och tog hand om varandra. det behövdes.

nu kom pappa och sa att det finns våfflor i köket. lika bra att gå dit tänker jag. kommer somna i min säng annars, trots att jag sov 11 timmar inatt och knappt varit uppe sedan dess ändå.

förlåt min bitterhet. det är inte synd om mig idag. det är det verkligen inte. men jag är trött.

min vän malin är här. tänker be henne ta hand om mitt hår och göra mig fin inför kvällen. ska på tjejkväll och det ska bli mysigt.

nu ropar de på mig. våfflorna och familjen kallar.

puss.

Om en morfar som har ont och en rumpa med blåmärken.

Idag har jag haft en lektion på morgonen, sen bjöd Andrea mig på fika i hennes lägenhet och efter det gick jag till morfar. Vi skickade ut mormor på promenad och så passade vi på att äta semla och chokladpudding till lunch. När katten är borta dansar råttorna på bordet... Haha. Lilla morfar. Jag är fortfarande för svag för att kunna lyfta honom i sängen eftersom han har så ont att jag inte kan ta i. Han känns så skör. Men vi kämpar på, sörplar näringsdryck och ler åt eländet.

Nu sitter jag på bussen mot Jönköping, jag ska hälsa på min vän Matilda. Det ser jag fram emot, även om jag har ont lite överallt efter två vurpor i trappor idag. Kommer få några läckra blåmärken på häcken, men det är snyggt har jag hört

Hejdå från fröken klantig och förvirrad. .

om en födelsedag och en pluggdag i ett. och så en liten semla på det.

Idag fyller två människor jag tycker mycket om år. Andrea blir 19 och Morfar Knutte 85. Hipp hipp hurra för dem! Jag ska snart gå till mormor och morfar och lägga mig i deras soffa och plugga. Eller kanske i mormors säng intill morfar som inte mår så bra. Då kan vi ligga där och bara vara nära, tysta.

Ska försöka plugga även idag. Skulle vara så skönt att komma igång med lite fler grejer på listan med saker som släpar sedan förra terminen. Alla de grejer jag gjorde igår var från pågående kurser. Jag har liksom dubbelt att göra, dels det som görs nu men också det som skulle gjorts på 3 månader i höstas. Det funkar. Oftast, men tar all tid.

Jag ska lämna skolan nu, åka och köpa godis till mig och morfar och sedan vara där i några timmar. Det känns viktigt. En semla ska han nog få också lille Knutte. Han fyller ju trots allt 85, och det är inte dåligt det.

om en trött morfar som ändå skojar, om skolarbeten och hjälplöshet.

Dagen blev lite bättre sen. Min bästa Lotta, tillika kurator hörde av sig och jag fick prata av mig om alla tankar som far och flyger i mitt huvud. Sedan cyklade jag till morfar som helt plötsligt blivit jättepigg, som efter att jag lyft honom ur sängen orkade gå till köket där han åt kräm med god aptit. Han skojade massor och gjorde massa konstiga miner åt oss barnbarn som skrattade så vi kikande. Vi som igår knappt trodde han skulle överleva natten njöt och gladde oss åt att vi fick ännu ett ljust minne att leva på sen. Det handlar om att ta en dag i taget och vara noga med att kramas ordentligt. 

I övrigt har jag mest känt mig hjälplös och otillräcklig idag. Så mycket jag vill göra och hjälpa. Gud ge mig styrka, tid och kärlek! 

Någon positivt med denna dag är att jag gjort klart ett påbörjat arbete samt skrivit två hela från början till slut. Det betyder att jag har tre uppgifter att lämna in imorgon. Så himla bra jobbat Jonna! (Känn piken, det vore fint med lite kommentarer som peppar mig i detta missmod.) Jag var tvungen att plocka fram mina glasögon till slut för att kunna se vad jag skrivit på den förstorade dataskärmen, men det gick. Jag blev klar. Stolt över mig själv. Och lättad. Nu är det lite mindre kvar på listan. Även om det är alldeles för mycket fortfarande. Längtar, LÄNGTAR tills jag är klar. 

Godnatt på er. 

jag saknar mitt liv.

Idag är livet inte så kul. Listan med skolarbeten som måste göras känns enorm och mitt i allt är morfar väldigt sjuk. Sen har jag Alexander långt borta och vänner jag vill träffa. Var finns tiden och orken och viljan? Jag saknar mig själv och mitt liv.

Jag försöker att göra en sak i taget på listan. Bli klar men en uppgift innan jag börjar på nästa. Men det är svårt, lika svårt som att inte bli stressad över allt. Över att tiden inte räcker till och över att jag inte längre gör saker jag tycker är roligt. Det gör mig orolig och illamående. Vill vara ledig, hinna åka på utflykt och somna på en filt i gräset. Jag vill kunna baka och sy och skriva brev. Jag vill orka träna och utan att något annat blir lidande åka och hälsa på min man. Samtidigt vill jag sitta hos morfar och vänta, och krama mormor under tiden. Hjälp!

Idag går jag av tror jag. Kan någon hämta plåster och säga att allt blir bra?

när jag ser hur ni andra orkar mycket mer än jag, tänker jag att det inte bara är det som syns som avgör - jag orkade jag med. bara inte samma sak som ni.

Nu har vi vaknat efter vår tupplur jag och Kråkan. Min kropp är så trött att jag måste sova väldigt mycket - fortfarande. Trodde det hade blivit bättre, men kanske inte. Hur som helst är jag piggare nu efter en alldeles för lång powernap. Försöker lyssna på min kropp och ge den så mycket vila den behöver även om det är tråkigt att det fortfarande är så många timmar per dygn.

Idag hade jag mitt första ordentliga träningspass på jag vet inte hur länge. Jag var så trött att huvudet snurrade och orkade bara hälften av vad mina klasskompisar gjorde. Benen var som överkokt spagetti efteråt och hela jag var utmattad. Härligt att jag orkade vara med på idrotten - sorgligt att jag inte har några muskler kvar. Jag har aldrig varit någon jättesportig tjej men jag brukar orka att göra några situps utan problem, så jag tycker det är lite jobbigt att jag under dessa månader av sjukdom helt förlorat min kroppsstyrka. All vardagsmotion har uteblivit, för att inte tala om de tillfällen jag brukade träna. Det är inte konstigt att man får en svag kropp av att vara så stilla och utmattad som jag varit, men nu längtar jag efter lite nya tag. Jag vill kunna gå långpromenader igen, jag vill orka gå och simma, jag vill kunna hänga med på något gympapass. Jag vill känna att jag orkar leva rent fysiskt igen. 

Jag ska försöka börja gå lite promenader, kanske ett varv runt kvarteret varje kväll innan jag somnar. Tids nog kommer jag orka mer. Tills dess får jag ha det där beryktade tålamodet, som inte riktigt finns. 

du valde att stanna när du kunde gått, du valde att älska åt oss båda trots att hon du älskade knappt fanns kvar.

Visst är han snygg min pojk? Jag är så vansinnigt kär i den mannen. Vi tillbringade alla hjärtans dag på olika håll, vilket inte gjorde mig särskilt mycket. Vi har aldrig varit särskilt bra på att fira speciella dagar, oftast glömmer vi till och med bort dem, men jag kunde inte låta bli att åtminstone skryta lite för omvärlden om honom just denna dag. Han och jag. Du&jag. Oftast är det bara vi två nu och inget mörker, precis som jag längtade efter i detta inlägg. Det gör oss så glada! Jag börjar återigen bli den han blev kär i och det syns i hans ögon att han har saknat den flickan. Samtidigt är det bra att han har följt mig så nära dessa månader så att han har sett och varit med i mina tankar. Eftersom jag inte är densamma nu som innan sjukdomen hade det varit konstigt att vänta på den gamla Jonna och inte förstå att hon inte kommer komma tillbaka. Jag är i mångt och mycket densamma, men ändå inte. Han måste bli kär i den nya Jonna nu. Det verkar han ha blivit, till min stora glädje.

Vi har gjort resan tillsammans, hållit ut och hållit om. Ingen av oss är den samma. 

Men vi är starkare nu. Vi vet. Och vi älskar. Det räcker så långt. 

Så även om vi inte sågs särskilt mycket på den speciella kärleksdagen så vet jag att han älskar mig. För han har stannat kvar genom dessa mörka månader. Han har hatat det lika mycket som jag, men han - som till skillnad från mig faktiskt hade valet att gå, att lämna mig och mörkret och slippa allting valde att stanna. Jag förstod det inte då, men om det inte är en kärleksförklaring så vet jag inte vad som är det. Jag är så tacksam över att denna människa finns och delar sitt liv med mig. Så otroligt, oändligt tacksam. 

Jag älskar dig Alexander. 

om dagar att bara vara och dagar att lära sig älska farten.

Efter min Stockholmstripp hade vi en dag att bara vara Alexander och jag. Vi åt långfrukost, åkte till stan en sväng, slappade och pussades. Sedan blev vi bjudna på mat hos hans farmor hemma i Söråsen innan vi startade vårt Harry Potter-maraton som sedan fortsatte under hela lovet. (Galet vad många timmar jag tittat på dessa filmer!) För mig är det så värdefullt med oplanerade dagar för bara han och mig. Vi har så sällan en vardag ihop att de dagar så vi kan ses länge blir väldigt viktiga. Då hinner vi vara tysta ihop, skratta ihop och prata om allt och inget. Sådana dagar påminner mig om vem jag är kär i och gör mig ännu mer förälskad. 

Dagen efter vår bara-vara-dag var det dags för dagen då jag skulle lära Alexander åka skidor. Killen hade aldrig förut stått på ett par slalomskidor och än mindre åkt nedför en backe och var inte särskilt sugen på att göra det heller. Men efter mycket övertalning och lite våld gick han med på att ge det en chans - och så sjukt duktig han var!  Efter någon timme och ganska många vurpor susade han nedför backen i en väldig fart och tyckte det var riktigt roligt. Så glad blev jag! Slalom har varit ett stort intresse för mig sedan jag var 9 år, känns roligt att få visa det för honom, och ännu roligare att han också gillade det. 

Lite möra i benen men nöjda efter en fin dag var vi sedan med på onsdagsfikat med min familj. Vi saknade typ hälften denna vecka, men Mamma, Pappa, Tomas, Maria, Andreas, Alexander och Joel var i alla fall med.  Mysigt! Vi ses alltså varje onsdag och äter kvällsmat ihop med en annan familj och våra extra-barn. Så viktig och bra tradition vi har skapat. Längtar till varje onsdagskväll. 

Det var några dagar av mitt lov det. Hoppas er vecka var lika bra! 

ni är sådana som hjälper mig tänka, som hjälper mig förstå livet och samtidigt låter mig skratta på vägen. underbara vänner!

Lovet började med en resa till Ebba - som jag hade längtat! Äntligen fick jag träffa min fina vän, och hinna umgås på tu man hand ett tag. Vi började med att tillbringa väääldigt många timmar i hennes soffa för att prata ifatt det senaste halvåret. Det var välbehövligt och fantastiskt. Fina fina vän. Vi åt oförskämt goda muffins och semlor, drack baljor med te, ännu mer gott bröd och knäckebröd (vår specialité) samtidigt som vi fick tillfälle att berätta om tankar och dela livet. Så värdefullt!

På söndagen begav vi oss till Söderhöjdskyrkan för att gå på gudstjänst och samtidigt fick vi träffa trevliga vänner varav vissa jag inte kramat på flera år. Vi åt lunch tillsammans innan jag och Ebba återigen åkte hem till hennes lägenhet. Där somnade jag av utmattning efter alla intryck och "långa" promenader (min kropp är så skrattretande svag att jag blir knäpp) innan vi åkte till stan igen för att möta upp vår vän Lisa som skulle tillbringa några dagar hos Ebba hon med. Därefter köpte vi massa gott och slog oss sedan ner i Ebbas soffa igen för timmar av prat. Fantastiskt mysigt!

Vi bestämde oss för att sova ut ordentligt, och när frukost var äten och morgonfixet klart var klockan halv 2. Då åkte vi till stan igen och gick där i några timmar innan det var dags för mig att åka hem igen. Tåget tvingades till försening så resan hem tog mycket längre tid än beräknat, men jag lyssnade på talbok med Emil Jensen (rekommenderas starkt - han finns på spotify) och skrattade högt i tåget flera gånger, så mig gick det ingen nöd på. Väl på stationen fick jag ett varmt välkomnande av min fina man och resten av lovet får ni höra om i ett annat inlägg. 

jag går ensam mot ljuset.

Jag är tillbaka nu efter ett fantastiskt lov. Tänkte dela upp det lite och berätta om några olika stunder de senaste dagarna i några inlägg framöver. Jag vet inte om jag hunnit vila så mycket som jag borde gjort, men jag vet att jag har hunnit fylla på hjärtat ordentligt med ljusa minnen inför några veckor fyllda med plugg nu. Kanske var det mer behövligt? Jag brukar säga att jag har en burk inom mig, en liten "tank" där jag samlar minnen och känslor för att plocka fram vid ett senare tillfälle när livet behöver bli lite ljusare igen. De senaste månaderna, eller egentligen sedan i slutet av sommaren har jag inte riktigt funnit några stunder värda att spara på i denna tank. Faktum är att jag nästan glömt bort den. Givetvis har det funnits otroligt många fina stunder - jag har bara inte sett dem, inte orkat njuta av dem. Jag har inte känt mig som mig själv, inte känt att JAG upplever dem, utan som att VI upplever dem - jag och mörkret. Då har stunderna inte blivit lika fina och ljusa att minnas i efterhand. 

Därför är jag otroligt glad att jag börjar bli JAG igen. Inte samma person som jag var innan, men de senaste veckorna har jag flera gånger känt att mörkret inte är delaktig när jag upplever saker. Jag är bara jag. Jag är ensam - i positiv bemärkelse. Jag försökte förklara för Alexander hur det känns:

Det är som om jag levt bakom en slöja, ett filter som har förvridit och fördunklat min tillvaro i flera månader. Alla upplevelser har liksom setts med ögon som inte sett den sanna verkligheten, allting har varit gråare och mörkare än de flesta andra upplever världen. Nu börjar detta filter, denna slöja som hängt över mig släppa taget. Den blåser tillbaka och skymmer min sikt ibland fortfarande, men då känner jag igen det, förstår att det är mörkret som fortfarande inte har gett upp hoppet om att vinna mig tillbaka till sjukdomen - och kan tränga bort det. "ah, det är mörkret, det är inte verkligheten jag upplever nu. Filtret är på. Livet är inte så mörkt och elakt livet som min hjärna tänker just nu. Så hur ska jag tänka istället? Vad är mest realistiskt? Just de ja!" och så kan jag undvika de värsta smällarna, tänka mig ur dem. Besluta mig för att inte låta det ta makten. Då försvinner filtret och jag är tillbaka i verkligheten, i Ljuset. Där jag bestämmer och har kontroll över min hjärna och mina känslor. Då kan jag se livet som jag brukade. Jag börjar bli mig igen, det är fantastiskt. 

Alexander förstod inte helt, kanske gör man inte det innan man har varit där. Innan man upplevt hur det är att inte ha kontroll över sig själv och sin hjärna. Näst efter att veta hur jag har sårat andra människor under dessa månader har just känslan av att inte vara mig själv och ha kontroll över mina känslor och reaktioner varit det värsta. Nu börjar jag få det. Det gör mig så lättad - de hade rätt. Jag, Jonna skulle komma tillbaka.

Denna vecka, dessa lediga dagar har gett mig möjlighet till massa upplevelser att samla i min burk. Jag nöjd och tacksam. 

Verkligen.

besök hos föredetta fröken sju hus bort.

Imorgon ska jag till min saknade, fina vän Ebba. Vi har bott några hus ifrån varandra hela våra liv, men förra året gick hon folkhögskola i Jönköping och nu bor hon i huvudstaden. Jag har fortfarande inte vant mig vid att inte ha henne på samma gata. Därför har jag sett fram emot dessa dagar med henne nu. Vi ska äta knäckebröd och dricka te och prata ifatt. Jag är fortfarande väldigt känslig för massa nya intryck och stress, så vi ska ta det väldigt lugnt och bara vara. Så glad att jag orkar åka och träffa min vän! 

Ikväll är jag och Alexander bjudna på middag hos våra vänner, en födelsedagspresent. Väldigt trevligt ska det bli. Imorgon går tåget norrut och sedan väntar tid med E. 

Jag kommer hem på måndag kväll, så då kanske vi hörs igen. 

kram. 

hon lär mig om livet och hurdan jag vill bli samtidigt som hon hjälper mig att vara.

Kanske minns ni om att jag pratade om min finaste tant? Idag ska jag i alla fall hem till henne och fika. Mona, min fina Mona. Hon ber för mig varje dag säger hon och hon fick mig att lova att jag snart skulle komma till henne och prata. Berätta om livet och om hur jag mår. Idag är det dags för vårt fika. Jag har varit där några gånger förut och det är alltid helt fantastiskt. Hon kör ut sin man Roland och säger att "nu ska vi ha tjejsamtal här så du får vackert ta och avlägsna dig" och sedan plockar hon fram några halvgoda kakor (hon hatar att baka nämligen) och färdigbredda smörgåsar. Sedan sätter vi oss i soffan och pratar. Delar livet. I slutet brukar hon fråga om vi inte kan be tillsammans innan vi skiljs åt. Så tar hon min hand i sin och så lägger vi återigen våra liv i Guds händer. Det känns som om ett nytt kapitel i livet efter varje gång. 

Jag är så tacksam för Mona. Tänk vilken rikedom att ha en tant som vill bjuda en på fika och ber för en varje dag. Jag är inte hennes dotter, inte ens släkt. Ändå bryr hon sig om mig och låter mig ha en särskild plats i hennes hjärta. Tack Gode Gud för att du ger mig en extra mormor. 

Jag ska försöka bli en extra-mormor till de som Du sänder i min väg när jag blir äldre. Då ska jag tänka på Mona och förstå hur hon gjorde det för Dig. 

Och samtidigt alla andra.

för med dina andetag i rummet blir det mindre ensamt och mitt hjärta varmt.

I mitt rum har jag plats för tre personer att sova utan det minsta problem. Min smala, mjuka säng sover jag oftast i men ibland är det lyxigt att bre ut sig i dubbelsängen i andra sidan rummet (även om den är sjukt oskön och stenhård) Nu är den dock upptagen av Malin. Hon ville komma hit och sova inatt, mysigt tycker jag. Jag gillar när folk vågar känna sig som hemma och vara en del i vår familj. Igår sov Sofia här och imorgon kommer Alexander. Det är så smidigt att alltid ha en säng redo med täcken och kuddar färdigt. I vardagsrummet sover faster Inger på sin madrass som många gånger förut, och när jag inte är hemma kan hon ta mitt rum. Eftersom hon pendlar långt till Tranås för att jobba sover hon ibland hos oss för att spara timmar på tåg. Det gillar vi.

För det är himla mysigt att ha någon att säga godnatt till, någon att prata med innan man somnar. Jag vill ha ett hem där människor känner sig välkomna och uppskattade. Ett öppet och varmt hem. Att "min" (sofias/cecilias/malins/ingers/lis/min&alexanders/allaandras) säng ofta är upptagen av någon annan, trots att den är så oskön, ser jag det som ett kvitto på att min längtan faktiskt är sann. Folk trivs hos oss. Det gör mig glad.

Nu ska jag be Malin fläta mitt hår och sedan ska vi somna gott. Det är värdefullt och rikt att ha människor i sin närhet. Tacksam!
Godnatt.

när det börjar bli grått och lite lagom tråkigt.

Hej. Har inte så mycket roligt att säga idag heller tyvärr. Min mage krånglar och kroppen är trött. Jag med. Det är märkligt hur jag varje dag tänker att jag ska plugga och försöka beta av saker som släpar efter och tynger mig. Men helt plötsligt är klockan sent och ingenting har blivit gjort. Tiden har runnit iväg och jag har inte ens märkt det. Men jag hoppas att det blir lättare att ta tag i livet snart. Ska nog försöka mig på att göra ett veckoschema igen så jag får lite koll på min tillvaro. Är trött på att minnet och koncentrationen sviker mig hela tiden.

Nu ska jag försöka skriva en inlämningsuppgift om 1800-talets litteraturströmningar. Kan vara mitt absoluta hatämne. Alla kategorier. Nej förresten, tyska är värre. Men ja. Kanske är jag lite bitter idag, trött på att inte orka. Men men. Ni vill vara med i min vardag och ni har stannat genom mörkret, så nu får ni vara med i gråzonerna också.

Okej?

femminutershej.

Idag var det utbildningsmässa i skolan och den var riktigt bra! Jag gick på flera seminarier och fick prata med studenter från olika universitet. Mycket givande. Nu snurrar tankarna.. vad vill jag göra i framtiden? vad vill jag utbilda mig till? varför? Spännande!

Jag och mamma gick och fikade när hon slutat jobba, sedan gick vi förbi mina jobb och sa hej. Nu sitter jag här och ska snart vandra ner i kvarteret till familjen Svensson för vårt onsdagsfika. Det är alltid så mysigt.

Vardagen rullar på, det är skönt. Hoppas vi hörs snart igen. Kram.

om en helg som behövdes och om längtan efter nästa.

Jag hade en fin helg minsann. Vi pausade från projektarbetet och unnade oss tre pa-fria dagar på raken vilket gav mig möjlighet att göra sånt jag saknat några dagar istället. Matilda, min älskade och mycket saknade vän bjöd mig på pizza på fredagseftermiddagen. Det var fantastiskt och jag blev så glad över min underbara vän som jag tyvärr inte träffar lika mycket längre då hon flyttat från stan. 

Min A kom hit på kvällen, vi var bjudna på kalas för två vänner och som present tog vi med oss 39 uppblåsta ballonger och varsin apelsin till födelsedagsbarnen. Jag tror vår gåva uppskattades och vi hade i alla fall väldigt roligt när vi blåste upp alla ballonger. Lördagen tog vi morfar i rullstolen och mormor under armen och gick på promenad i vårsolen. Mamma bjöd oss på fika på stan och vi njöt allihopa över att få ännu ett minne tillsammans med en för den dagen pigg morfar. 

På lördagskvällen åkte vi till Söråsen och bjöd Alexanders mamma på middag då hon fyllde år på söndagen. Söndagen innebar sång för födelsedagsbarnet och god frukost. Jag, som fortfarande har ett stort behov av sömn, tog en "tupplur" på två timmar efter frukosten och resten av dagen var lugn och skön den med innehållande mys med kattungar och promenader på grusvägen. På kvällen var jag och A bjudna på ännu ett kalas inne i stan  - trevligt. 

Jag hade saknat tid med min familj och lugnet i Söråsen. En helg med tid för dem båda var precis vad jag behövde. Nu är jag laddad för en ny vecka och sedan är det lov. Då ska jag hälsa på min saknade vän Ebba i huvudstaden. Så glad att jag förhoppningsvis kommer orka genomföra den resan. Vi behöver äta knäckebröd och prata som bara vi kan. 

Så. Här var en liten uppdatering om mig och mitt liv. Jag mår rätt bra faktiskt. Minnet funkar fortfarande inte, men hjärtat är glatt. Jag jobbar på att ha tålamod med mig själv. 

Kram på er. 

om muffins och fin vän och kämpandet mot en färdig rapport.

Idag har vi skrivit på vår rapport i 8 timmar. Jag och Andrea var lagom trötta efter evigheter av formuleringsproblem och pill i texten och jag tänkte att vi skulle ta en bild på oss för att visa hur mosiga vi var. Tyvärr var det bara jag som såg ut som ett vrak intill denna läckerbit, så hon fick vackert ställa upp på ett foto själv istället. Min fina vän Andrea. Ack så skönt det är att skriva detta enorma arbete med henne. Utan min vän skulle jag inte kommit så här långt, och utan mig skulle hon också vara fast någon stans i början av arbetet. Tillsammans däremot blir vi taggade och motiverade att fortsätta skriva. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och förhoppningsvis kan vi snart få vårt liv tillbaka. Då kanske ni får se mer av mig här, för just nu går all vaken tid till denna rapport. 

Vi bestämde att klockan 8 skulle jag ta en paus och baka Leilas kladdkakemuffins till oss som belöning för vårt tappra arbete. Sagt och gjort - jag bakade. Och det blev SÅ gott. Nu har vi suttit och pratat om allt annat än kvinnlig könsstympning och ätit muffins. Underbart!