Visst är han snygg min pojk? Jag är så vansinnigt kär i den mannen. Vi tillbringade alla hjärtans dag på olika håll, vilket inte gjorde mig särskilt mycket. Vi har aldrig varit särskilt bra på att fira speciella dagar, oftast glömmer vi till och med bort dem, men jag kunde inte låta bli att åtminstone skryta lite för omvärlden om honom just denna dag. Han och jag. Du&jag. Oftast är det bara vi två nu och inget mörker, precis som jag längtade efter i detta inlägg. Det gör oss så glada! Jag börjar återigen bli den han blev kär i och det syns i hans ögon att han har saknat den flickan. Samtidigt är det bra att han har följt mig så nära dessa månader så att han har sett och varit med i mina tankar. Eftersom jag inte är densamma nu som innan sjukdomen hade det varit konstigt att vänta på den gamla Jonna och inte förstå att hon inte kommer komma tillbaka. Jag är i mångt och mycket densamma, men ändå inte. Han måste bli kär i den nya Jonna nu. Det verkar han ha blivit, till min stora glädje.
Vi har gjort resan tillsammans, hållit ut och hållit om. Ingen av oss är den samma.
Men vi är starkare nu. Vi vet. Och vi älskar. Det räcker så långt.
Så även om vi inte sågs särskilt mycket på den speciella kärleksdagen så vet jag att han älskar mig. För han har stannat kvar genom dessa mörka månader. Han har hatat det lika mycket som jag, men han - som till skillnad från mig faktiskt hade valet att gå, att lämna mig och mörkret och slippa allting valde att stanna. Jag förstod det inte då, men om det inte är en kärleksförklaring så vet jag inte vad som är det. Jag är så tacksam över att denna människa finns och delar sitt liv med mig. Så otroligt, oändligt tacksam.
Jag älskar dig Alexander.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar