Om att bestämma sig för att nu får det vara nog. om att släppa komplex och istället bli stolt.

Jag har haft komplex för min ansiktsfärg så länge jag kan minnas. Jag blir alldeles röd (ja nästan lila) i hela ansiktet när jag har tränat och har under hela min uppväxt fått väldigt många kommentarer kring just detta. Tyvärr har mina tankar kring just detta samt skammen och rädslan för kommentarer fått mig att inte vilja träna i offentliga sammanhang. Jag har helt enkelt låtit bli att utsätta mig för situationer där andra kan se hur röd jag blir. 

Det här är ju väldigt tråkigt. Tänk vad mycket jag har missat egentligen. Alla löprundor i stan som aldrig blivit av (och kanske just därför inte heller skett särskilt ofta i skogen heller), alla spontana fotbollsmatcher som jag istället för att vara med och spela har tittat på från bänken, alla idrottslektioner som jag skulle kunnat kämpa hårdare. Nu har jag istället låtit bli. Mardrömmen var de gånger idrotten låg precis innan lunch på schemat så att jag var tvungen att visa mig för alla i hela matsalen med en ansiktsfärg lika röd som tomatsoppan. Jag gjorde det, men plågades. 

Idag bestämde jag mig. Nu får det vara nog. Jag tänker hädanefter inbilla mig att folk stirrar på mig för att de är så imponerade över att jag tränar snarare än för att mina kinder är röda. Jag tänker säga till mig själv "om någon nu är så dum att de tänker något konstigt om mig, då fokuserar de inte tillräckligt på sin egen träning, eller så tränar de inte alls." Jag hoppas det kommer funka. För idag har jag bestämt mig för att detta komplex inte ska få hindra mig i vardagen mer. Jag ska glatt och stolt springa omkring med mitt röda ansikte. Då kanske jag kan börja plågas mer av mjölksyra snarare än negativa tankar om mig själv. Och det, det kommer göra mig gott.