om att vara ett vi, ett alltid, alltid, vi. och att vara det genom allt.

Alltid, alltid vi.

Jag är så stolt över oss. Över att vi har klarat denna hemska höst och vinter. Över att vi höll om och höll ut. Över att vi tog oss igenom det. 

Jag är en öppen person som kan dela med mig till många av det mesta. Men det allra allra innersta, det har ingen förutom Gud sett. Av alla människor som finns i mitt liv är ändå Alexander den som kommit mig så nära det går. Som vet allt och lite till. Jag kan visa allt för honom, berätta allt för honom och dela allt med honom. Det är fantastiskt. 

Idag väckte han mig med pussar, körde mig till sjukhuset, höll mig i handen hela vägen, torkade mina tårar, höll min arm för att hjälpa mig genom undersökningen, torkade bort allt jag hostade upp timmen efteråt, pratade med mig fast jag inte var vaken, lyfte upp mig så jag kunde dricka, torkade ännu fler tårar, skötte all kontakt med personalen, hjälpte mig till blodprovet, hämtade saker i bilen som jag glömt, hjälpte mig när jag mådde dåligt på provtagningen, hjälpte mig på toaletten, höll i mig vart vi än gick och såg till att jag mådde så bra som möjligt. Inte en enda gång ryggade han tillbaka och vek av från min sida. 

Jag hade aldrig klarat den här dagen utan honom. Men jag hade heller inte klarat det senaste året utan honom. Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu. Man tvingas liksom bli det när man älskar varandra och den ena parten är sjuk. Jag har inte orkat dölja något, vare sig det handlar om mörker eller om slangar i halsen och han har hanterat det så bra. Jag är så stolt över honom som har orkat, över hans mod. Men också över mitt eget. För man känner sig inte så värst het när man kräks och visar mörkret inom sig för någon man vill ska tycka man är snygg och underbar. Det har varit läskigt, så otroligt utelämnande. Samtidigt är jag trygg nu. I dag var jag bara tacksam och glad över att ha honom vid min sida. Jag visste hela tiden att han älskar mig även när jag kallsvettades och klöktes. Jag visste att han inte skulle gå. 

För hade han inte velat stå vid min sida när det stormar och jag är allt annat än vacker - då skulle han ha gått för länge sedan.