when the darkness inside you make you feel so small.

jag ska lära mig tycka om dig.

Tänk om det gick att bestämma sig för att gilla hösten, om det gick att älska känslan av att cykla hem i ösregn och frysa om händerna på morgonen innan vantar blivit en vana? Det kanske går att inte ogilla mörkret, rusket och kylan? Det vore hur som helst väldigt smidigt, för höst är det och det kan man inte göra så mycket åt.

Kanske är det så med många saker i livet. De bara är, de bara kommer. Och det kan man inte påverka, hur skönt det än vore att få livet lite mer som man vill. Så kanske är det dags att bara bestämma sig? Inte bara för att härda ut, utan faktiskt också att man tycker om det.

Jag ska försöka. Kära höst, välkommen. Äntligen... åå, där tog inspirationen slut. "Äntligen dags för mörker, blåst och frusna tår" Det klingar inte bra, än gillar jag det inte. Men. Jag ska fundera, komma på ett sätt att gilla denna årstid. Mest för min egen skull.

Har du några tips?

nytt.

ja, lagom till höstrusket fick jag lust att köra lite sommar-tema på bloggen. det blir allt mer mobilbilder här, lite tråkigt men mycket smidigt. för det finns så mycket fint att dokumentera i små stunder, stunder jag vill visa er.

Vi bygger huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig.

Jag gillar söndagsskolesånger, de där om att Gud är lika nära som plåstret på min hud, de om att Jesus älskar alla barnen och att bara den som vandrar nära marken kan se under som sker. En av de sånger jag fick lära mig som liten handlade om att bygga sitt hus på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig, när stormen kommer får man ändå frid i huset ändå. Så sjöng vi. 

Så sant.

Just nu håller vi på att rusta upp min församlings samlingslokaler. Kyrkan är ju själva medlemmarna och inte lokalen, men vi måste ju ha någon byggnad att driva vår verksamhet i, och den behöver fixas. Därför byts det fönster, målas väggar och renoveras i största allmänhet. Vi gör det tillsammans och alla behövs. Noah 7 år kollar runt så att alla har det bra och hjälper oss att inte glömma att det är viktigt att pausa och prata ibland, någon annan monterar kök, en tredje sågar lister och jag målar väggar. Jag kan inte snickra, jag vet inte hur man drar el, men jag kan måla, så det gör jag. Noah kan prata och liva upp så det gör han. Det är fantastiskt!

Jag tror vi bygger på ett berg. På något som håller, på något som bär. Och jag tror Han välsignar vårt arbete. Hur skulle det annars kunna vara så turligt att vi har både snickare, elektriker, rörmokare, målare, inredare, underhållare och extremt duktiga fika-fixare i ett och samma gäng? I den familjen som kallas församling. 

Det är grejer det. 

då det liksom hugger till.

En så fin kväll, underbara vänner, massa skratt och mysig film. Ändå slår det mig i magen så hårt - man ska inte se en gullig kärleksfilm med 1000 kyssar i slutet om den man vill pussa inte sitter i soffan intill. Och det kan inte hjälpas att det nu känns lite ensamt att krypa ner i sängen vi inatt låg två i. 

Vi har aldrig bott närmare än 2.5 mil ifrån varandra, aldrig kunnat ses helt spontant. Jag är van att inte få någon godnattpuss. Det funkar bra. Vi har varandra även när det nu skiljer många fler mil än 2.

Men ibland kan det inte hjälpas att man saknar någon så att det gör lite ont. 

Och gärna hade du fått ta mitt täcke inatt med. 

du säger, det är klart jag ska vara med er.

Vad fint det är när man har vänner som vill se på film en vanlig måndagkväll. Som berättar alla detaljer i filmen innan de hänt och som får mig att skratta så jag gråter. Som låter mig komma dit trött i myskläder och bara vara. Och som får mig att må så bra. Tack. Ni gör mitt liv så fint. Ni och många andra.

jag är inte duktig.

Jag har alltid hatat det ordet. Duktig. Vem vill vara duktig?
Inte jag. Jag vill leva, jag vill älska, jag vill bli älskad. Men inte för att jag är duktig. Det vore ju bara hemskt. Jag vill bli älskad för att jag är jag.

Jag tänker sluta kalla mig själv för duktig, fast att jag når mina mål och lyckas med det jag gör. Jag är inte duktig. Vad är det för duktigt med att göra saker man är bra på?

Människor blir ofta så förvånade när de kommer till mig, kliver in i mitt rum. "Jag trodde du hade värsta städade rummet, du är alltid så ordningsam i allt du gör. Konstigt att du inte visar den sidan här, haha. Vad stökigt!" Och jag kan inte låta bli att tänka - är det inte mer konstigt att du aldrig sett bakom min duktiga fasad? Att du inte sett mer än den Jonna som fixar, och ställer upp och som är en sådan duktig flicka. För hon finns förstår du. Jag kanske bara är väldigt bra på att dölja henne?

Jag pillar i näsan, jag har inte damsugit mitt rum på en månad, man ser inte mitt skrivbord och jag glömmer mata mina fiskar ibland. Jag har inte hjälpt pappa att klippa gräset en enda gång denna sommar och gör aldrig mina matteläxor. Jag vägrar gå upp på morgonen och jag glömmer lämna in timrapporter i tid till jobbet. Nu vet ni.

Kalla mig inte duktig
Älska mig ändå.

jag älskar honom.

Jag sitter i hans rum, försöker plugga inför ett prov i engelska imorgon. Han sover i sin säng under täcket och snusar så sött att det är alldeles omöjligt att koncentrera sig på något så tråkigt som skoluppgifter. Mest av allt vill jag krypa intill och hålla om. Pussa lite i nacken och njuta av att vara nära.

Jag älskar den killen.

Det ska nog gå bra.

Med pyjamasbyxor på och udda sockar på fötterna sitter jag uppkrupen i soffan i vårt uterum. Regnet öser ner och det är kallt och ruggigt ute. Pappa har just serverat en stor kopp te och jag tinar lite. Tänker att det måste bli bra det här. Det blir det väl? Det måste det bli.

Då säger vi så.

Fredag.

Jag är fortfarande yrvaken, sitter i skolan och försöker klippa film. Ett grupparbete i pedagogiskt ledarskap. Gruppen funkar bra, men tekniken sämre. Det ska visst alltid krångla när man ska klippa ihop en film. Segt!

Men... Det är fredag! Ikväll blir det tonår, det ser jag fram emot! Imorgon assistentjobb och sedan middag i Söråsen. På söndag har Alexander lovat att bjuda mig på bio i hans rum. Mysigt!

Hoppas på en fin helg. Kram på er.

Älskade Ingenstans.

Igår var en fantastisk dag. Snälla Josefine skjutsade ut mig till Söråsen på väg hem till sig efter skolan.  Alexander själv bor inte hemma längre, men jag ville hälsa på ute på landet ändå. Jag hade tänkt bjuda in mig på fika hos farmor Ingrid (som bor på andra sidan gårdsplanen) i väntan på att hans mamma och syster skulle komma hem från jobb och skola. Hon var dock inte hemma och jag somnade på Alexanders säng istället i en timme tills familjen kom hem. Då åt vi god mat och allt var precis som vanligt (förutom att min käre pojk inte var där såklart) 

Jag och Kristina försökte få en vilsen ko på rätt sida stängslet igen som hade rymt, men vi gav upp och gick ut och plockade svamp i stället. Så fridfullt att gå i stora skogar långt ute på landet. Sedan gick vi hem igen och jag såg på film med Cassandra. En riktig tjejfilm (sådana vi aldrig får se när A är med eftersom det är för lite blod och för mycket romantik i..) och till den blev vi bortskämda med svampmacka och te. 

Första gången jag åkte ut till Söråsen förstod jag inte poängen - mitt ut i skogen?! Inte en granne i sikte? Grusväg och kor?! Jag blev stressad av lugnet. Av frånvaron av människor och hets, av att det knappt går att smsa där ute för att täckningen är så dålig, av att vara mitt ute i... Ingenstans. Isoleringen och skogen skrämde mig bara. Tänk om jag åkte vilse? 

Nu älskar jag Ingenstans, grusvägen, lugnet och det fridfulla i att inte möta en människa trots att man åker i 25 minuter för att komma dit. Allt man ser är kor, skog och åkrar. För det är så.. lugnt. Så tyst. Så ensamt. Jag tror vi behöver det ibland.

Jag tror det finns ett problem i att jag och många med mig är rädda för tystnaden, för lugnet och för känslan av att inte kunna nås på telefonen. Frågan är om vi inte borde bli rädda för att det är tvärt om? För att vi alltid kan nås och nästan har glömt bort hur tystnad låter. Kanske är det då vi är vilse? Inte bland tallar och fallna träd, men i tankar om att livet är som bäst när man inte hinner med?

Jag har lärt mig älska skogen, älska tystnaden och naturen. Den får mig att må bra. Får mig att hinna med det viktigaste. Andas. 

det kommer annat i mellan och det är bra.

Idag tog jag min vanliga 8 kilometers-runda med lilla fröken E som ville sjunga Imse Vimse Spindel och lära sig färger på bilar vart vi än gick. Så mysigt med sällskap av solstrålen själv. Denna lilla tös och hennes syskon lyser upp mitt liv. Älskade barn. 

Har dessutom gått runt och varit glad hela dagen när jag tänkt på min fina helg. En lång skön lördag av lite jobb, mycket vila och avkopplande myskväll med fina vänner fick hård konkurrens av en spontan söndag. Åkte med tidiga (eh,.. kom fram vid två - det säger ganska mycket om hur tiderna är) bussen till Jönköping och Svf för att överraska min sjuke Alexander med kramar och chokladbollar. Han blev tack och lov glad över mitt oväntade besök och vi fick massor med timmar för prat, låta-bli-att-pussas-för-du-är-sjuk-tillfällen, promenad och sedan sconeskväll med hans klass. Mysigt värre. 

Hemfärden blev fantastisk tack vare en tjej på bussen. 

Somnade glad i hjärtat den kvällen. 

Lördag!

Vaknade tidigt i morse, gick upp och gjorde en kopp te, tog med den tillbaka till sängen och gick å la mig igen. Värd morgon! Har sedan jobbat 4 timmar i fina butiken, alltid lika mysigt och roligt. Nu ska jag ha en ledig eftermiddag och ikväll blir det kravlöst mys med extra-syster och bästa vän. Livet är fint!