Igår var en fantastisk dag. Snälla Josefine skjutsade ut mig till Söråsen på väg hem till sig efter skolan. Alexander själv bor inte hemma längre, men jag ville hälsa på ute på landet ändå. Jag hade tänkt bjuda in mig på fika hos farmor Ingrid (som bor på andra sidan gårdsplanen) i väntan på att hans mamma och syster skulle komma hem från jobb och skola. Hon var dock inte hemma och jag somnade på Alexanders säng istället i en timme tills familjen kom hem. Då åt vi god mat och allt var precis som vanligt (förutom att min käre pojk inte var där såklart)
Jag och Kristina försökte få en vilsen ko på rätt sida stängslet igen som hade rymt, men vi gav upp och gick ut och plockade svamp i stället. Så fridfullt att gå i stora skogar långt ute på landet. Sedan gick vi hem igen och jag såg på film med Cassandra. En riktig tjejfilm (sådana vi aldrig får se när A är med eftersom det är för lite blod och för mycket romantik i..) och till den blev vi bortskämda med svampmacka och te.
Första gången jag åkte ut till Söråsen förstod jag inte poängen - mitt ut i skogen?! Inte en granne i sikte? Grusväg och kor?! Jag blev stressad av lugnet. Av frånvaron av människor och hets, av att det knappt går att smsa där ute för att täckningen är så dålig, av att vara mitt ute i... Ingenstans. Isoleringen och skogen skrämde mig bara. Tänk om jag åkte vilse?
Nu älskar jag Ingenstans, grusvägen, lugnet och det fridfulla i att inte möta en människa trots att man åker i 25 minuter för att komma dit. Allt man ser är kor, skog och åkrar. För det är så.. lugnt. Så tyst. Så ensamt. Jag tror vi behöver det ibland.
Jag tror det finns ett problem i att jag och många med mig är rädda för tystnaden, för lugnet och för känslan av att inte kunna nås på telefonen. Frågan är om vi inte borde bli rädda för att det är tvärt om? För att vi alltid kan nås och nästan har glömt bort hur tystnad låter. Kanske är det då vi är vilse? Inte bland tallar och fallna träd, men i tankar om att livet är som bäst när man inte hinner med?
Jag har lärt mig älska skogen, älska tystnaden och naturen. Den får mig att må bra. Får mig att hinna med det viktigaste. Andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar