Jag gillar söndagsskolesånger, de där om att Gud är lika nära som plåstret på min hud, de om att Jesus älskar alla barnen och att bara den som vandrar nära marken kan se under som sker. En av de sånger jag fick lära mig som liten handlade om att bygga sitt hus på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig, när stormen kommer får man ändå frid i huset ändå. Så sjöng vi.
Så sant.
Just nu håller vi på att rusta upp min församlings samlingslokaler. Kyrkan är ju själva medlemmarna och inte lokalen, men vi måste ju ha någon byggnad att driva vår verksamhet i, och den behöver fixas. Därför byts det fönster, målas väggar och renoveras i största allmänhet. Vi gör det tillsammans och alla behövs. Noah 7 år kollar runt så att alla har det bra och hjälper oss att inte glömma att det är viktigt att pausa och prata ibland, någon annan monterar kök, en tredje sågar lister och jag målar väggar. Jag kan inte snickra, jag vet inte hur man drar el, men jag kan måla, så det gör jag. Noah kan prata och liva upp så det gör han. Det är fantastiskt!
Jag tror vi bygger på ett berg. På något som håller, på något som bär. Och jag tror Han välsignar vårt arbete. Hur skulle det annars kunna vara så turligt att vi har både snickare, elektriker, rörmokare, målare, inredare, underhållare och extremt duktiga fika-fixare i ett och samma gäng? I den familjen som kallas församling.
Det är grejer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar