om att vara lyckligast i världen.

När jag vaknade i morse vid halvnio-tiden funderade jag på om allt var en dröm. På om jag inbillat mig att min älskade pojkvän sovit vid min sida hela natten, vaknat och klagat på att täcket inte täckte hans fötter, kysst mig godmorgon och sedan gått upp. På om jag det verkligen hade hänt att jag drog täcket kring mig, gick upp till hallen och kysste honom hejdå sa min vanliga ramsa: körförsiktigtochinteförfortochsmsanärdukommerframsåjagkanslutaoroamig och sedan lyssnade till när han sa att jag var söt med ett hår som stod åt alla håll och såg helt yrvaken ut. Jag funderade på om allt detta faktiskt hade hänt innan jag gick och la mig igen för att vakna någon timme senare. 

Jag var tvungen att smsa honom och fråga. 

Det hade hänt sa han. 

I så fall är jag lyckligast i världen. 

För jag fick sova intill min pojkvän hela natten, jag fick värma honom när täcket var för kort, jag fick hans morgonkyss innan han steg ur sängen, försiktigt för att inte trampa på mig som alltid vill ligga ytterst. För jag fick svepa täcket omkring mig, se honom knyta skorna i hallen innan han sa att jag var söt. Jag fick en puss och ett löfte. (som han visserligen glömde bort men ändå). 

Men det bästa av allt. Det var att det kändes som en dröm. Jag fick njuta både när det faktiskt hände och  sedan ännu en gång. Jag fick bli varm i hjärtat en gång till. Dubbel injektion av kärlek kan man kalla det. 

För allt hade hänt sa han. 

och det betyder att jag, jag är lyckligast i världen. 

om en maskin, en gammal. vi ska skriva historier du och jag.

Jag måste ju bara få visa er min alldeles egna skrivmaskin. Jag har invigningsskrivit på den idag. Det blev först lite kladd och sedan ett långt kärleksbrev till min man. Jag lyckades förarga hela min familj när jag skapade det men tyckte ändå det var himla mysigt att få skriva på den. 

Den blev min några dagar innan morfar gick bort. Där, inne på hans rum frågade mormors syster om det fanns någon som ville ha en gammal skrivmaskin som stod på hennes vind. Jag tackade ja bums och en timme senare var den i min ägo. Den har tillhört min gammelmorfar och är hemskt gammal och väldigt fin. 

Än har jag inte lärt mig den så bra, det blir fel här och var och ser hemskt knasigt ut. Vissa bokstäver fastnar och man får hjälpa till lite för att inte allting ska paja totalt och texten är lite svag... Men ändå, känslan av att sitta och skriva på något som en gång hjälpt mormor far Harry är lite häftig och dessutom blir det himla fint. Jag gillar min skrivmaskin. Mycket. 

om ett ställe att vara på, att vila på och att leva på.

Jag tycker så himla mycket om mitt rum. Det är ljust, blommigt och just för tillfället väldigt välstädat. Jag njuter som en galning eftersom det sistnämnda inträffar extremt sällan. Därför passar jag på att tycka extra mycket om mitt egna krypin lite extra nu. Jag köpte till och med lite tulpaner till mig själv som för att göra det lite extra fint. I övrigt finns det bara en plastblomma i mitt rum då jag lyckas ta död på allt levande förutom min ena fisk. 

I eftermiddags bjöd jag hem min vän Lovisa på fruktsallad så hon skulle få skåda mitt rena rum. Det var väldigt mysigt och gott. Nu tror jag det är dags för filmkväll med familjen. Imorgon är det morfars begravning så vi är lediga och passar därför på att ladda med lite energi ikväll. Tack till alla er som tänker på oss. Det värmer.  

KRAM. 

stunderna jag älskar mest av allt.

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, en sådan där perfekt kväll när jag fick sova intill han jag älskar. När jag fick lyssna på hans hjärta hela natten och känna hans armar runt mig. Jag minns att jag satte mig upp i sängen och bara tittade en stund innan jag somnade. Tittade på honom, han som liksom blivit min, som jag börjar forma mitt liv med, tittade på ljuset, gardinen och kände all kärlek. 

Ikväll får jag inte känna hans armar, höra hans hjärta slå. Ibland tycker jag det är ledsamt att vår vardag inte är på samma ställe, jobbigt att inte få vakna av en kyss i pannan eller att han stoppar om mig så jag inte ska frysa. Jobbigt att inte få säga "du är den bästa jag vet" på morgonen och berätta hur mycket jag älskar honom. Tråkigt att jag inte kan göra i ordning frukost till honom eller bädda hans säng, kanske rufsa om honom i håret när han går förbi. 

Men vi har klarat oss rätt bra det här året även om vi inte bott i samma stad eller träffats så ofta. Jag är stolt över oss. Över tålamod, förlåtelse, tillit och kärlek. Vi håller ihop även om vår vardag inte gemensam. 

Vi har skapat vår egen värld för att känna att vi hör ihop, små vanor för att ändå vara en del av varje dag. Ett sms varje kväll när man ska sova och ett annat när man vaknar, ofta några fler sms under dagen  med både viktig och totalt oviktig information. Ibland pratar vi i telefon eller har en skype-dejt och då känns det nästan som om vi satt intill varandra. Men ändå, ingenting kan ersätta de allra bästa gångerna, de stunder då vi får ses, på riktigt. När vi får kramas ifatt och bara vara. Ensamma. Utan stress eller krav. Bara vi. Bara kärlek. 

De stunderna älskar jag mest av allt. 

Om några timmar i mitt hjärtas stad och en alldeles vanlig lördag.

Har haft ett fantastiskt nästan-dygn i Jönköping. Trots en missad buss och lite krångel löste sig allting mycket bra tack vare min man. Jag var en stolt och tacksam flickvän igår minsann när han tillsammans med sin klass hade ordnat en mycket bra kväll på sin skola. Underbart!

Jag fick 10 timmar egentid med honom (9 var visserligen sovande och den kvarvarande bilfärd och tandborstning) men ändå. Lyx att få ses och hålla om.

Efter frukost på internatet med hans vänner som nu även börjar bli mina gick jag ner till stan för en tvåtimmarsfika med min älskade vän innan bussen gick hem igen. Resten av dagen har jag hjälpt mormor att tvätta hennes bil och sedan varit hemma och myst med lillasyster medan våra föräldrar var borta på middag.

Skön dag! Imorgon jobbar jag, så nu är det sovdags. Hoppas ni har en bra helg!

om 24 timmars sömn och att göra ingenting. när mörkret gör sig påmint.

Jag var ledig från skolan igår, och idag har jag bara en lektion i eftermiddag. Två nätter i rad har jag fått ligga i sängen i 12 timmar. Jag har fått sova ut och bara vara. På ett sätt känns det precis som i höstas när jag var hemma i några veckor, på ett annat sätt känns det inte alls så. Jag går visserligen hemma i äckliga kläder och gör allting i ett väldigt långsamt tempo, men jag är inte ledsen. Bara trött.

Jag har känt mig lite sämre på sistone, mer ledsen, trött och mottaglig för negativa tankar. Därför bestämde jag och Lotta att jag ska vila lite extra nu, göra saker som får mig att må bra. Det är viktigt, så jag kan vända på det här och inte sjunka ner igen. I morgon kväll ska jag därför åka till Alexander, träffa honom i några timmar och sen åka hem igen. Kanske är det galet, vem åker 4 timmar buss för väldigt lite tid tillsammans? Jag. För att jag vill. För att jag kan vila resten av helgen.

Idag ska jag dansa. Det finns en "hemlig" dansgrupp på skolan, helt utan prestationskrav, uppvisningar eller avancerade steg. Ett ställe att bara få röra på sig och ha kul liksom. Jag var den enda som var där förra veckan så då fick jag en privatlektion i balett av läraren. Det var så kul och hon sa att hon inte mött någon som var så duktig första gången de testade att dansa balett. Det gjorde mig glad och idag ska jag dansa igen.

Nu ska jag försöka plugga lite. Ta hand om er!

det är då jag ser dig i ögonen och säger - jag älskar dig med. mer än du någonsin kan ana.

Han är min bästa vän. Min trygga punkt och min lycka. Han vet mer om mig än någon annan och han vårdar den gåvan ömt. Han ser mig och ler mot mig. Han lyfter mig i sin famn ibland, låter mig vara liten där. Han tar hand om mig och låter mig ta hand om honom. Han förlåter mig och ser mig bli en bättre människa. Han tycker jag är viktig och något att vara rädd om. Han säger att han är kär i mig och att jag gör honom lycklig. Han säger att han älskar. 

mig. 

saker att vara lycklig över idag.

Lycka är att ha en pojke som kommer till mig en dag som idag, som har köpt några bitar av mitt favoritgodis att lämna vid min säng. Som säger att han vill kyssas lite och sedan åka hem.

Lycka är att ha en mamma som städat mitt rum bara för att hon vet att det behövs och att jag inte orkar.

Lycka är att ha en pappa som tar hand om min guldfisk så den inte dör (även om jag nästan vill att han ska det. Förlåt Sverker.)

Lycka är att ha en mjuk, varm skön säng att sova i under natten intill mysiga nallen Kråkan.

Lycka är att ha en underbar församling att tillhöra.

Lycka är att veta att det snart är helg och att livet ändå fungerar.

Lycka är att få träffa sin Alexander 4 gånger på 9 dagar, om än korta stunder.

Lycka är att kunna vara tacksam.

läs detta och pausa en stund.

och medan jag funderar på vad jag ska skriva så ber jag er läsa det här. Var rädd om dig. 

och jag gick där i solljuset i skogen intill huset och fåglarna kvittrade i träden ovanför.

Om ni undrar varför det är väldigt få bilder i mina inlägg numera är det för att jag inte fattat grejen med iPhoto och Blogger i kombination. De vill inte vara kompisar tyvärr. Men lyckades skrapa fram den här bilden - sjukt gammal header från någon gång i början av min bloggkarriär. (eh, hrm.) Ska försöka lösa detta lilla problem med bilder så att bloggen blir lite mer levande, men tills dess får gamla foton duga.

Men jag vill också be er om en sak - ni är ganska många som läser här faktiskt. Jag vill gärna att ni stannar kvar. Därför undrar jag - vad vill ni läsa om? Har ni några frågor? Jag känner mig lite slut på idéer nämligen. Hjälp mig gärna att göra den här sidan till något ni gärna kollar in varje dag!

Hoppas ni mår bra. KRAM.

att vara nära även när det inte är lätt. när det är rent av skitsvårt och inte roligt alls.

Fina fina vännen Lovisa har peppat mig hela kvällen nu. Sagt till mig att "nu pluggar vi i 17 minuter och den som har skrivit mest får... någonting". Så då gjorde jag det. Hon skrev lika mycket, så vi ska bjuda varandra på fika. Men hur som haver har jag börjat lite nu i alla fall. Så himla skönt att någon annan tror på mig när jag själv inte gör det.

Lovisa är så himla bra. Fast att vi ses väldigt sällan är allting liksom som vanligt ändå. Kanske blir det så när man känt varandra sedan man var några dagar gamla. Jag retar henne för att hon inte har råd med mat och hon säger att hon ska sparka mig om jag inte gör något vettigt. Vi båda vet att hon skulle få äta hos oss varje dag om hon ville och att hennes sparkar nog inte skulle göra så ont.

Det spelar liksom ingen roll. Idag var hon vad jag behövde. En vän som vågar vara nära även när det är svårt.

Tack.

finns det någon som önskar samma sak så är det jag. Om att leva ett liv där kraften inte räcker.

Just nu innehåller livet lite mer än jag klarar av. Om jag fick bestämma skulle jag vilja hinna andas och bara njuta igen. Ha några krav-fria dagar och bara vara. Gå på picknick och kasta macka på någon sjö typ. Göra saker som inte spelar någon roll men ändå betyder ofantligt mycket.

Ibland säger folk att det inte är så farligt, att jag bara ska ta i lite till och göra allt som behövs för att bli klar med skolan, de säger att jag ska kämpa på och rycka upp mig. Jag förstår att allt är sagt i välmening, men just ord som "ryck upp dig" "kom igen, så farligt är det inte" och "det är väl bara att göra" visar att man inte har varit med om en depression, en utbrändhet och dess efterdyningar. (Tack och lov, det är inte något jag önskar min värsta fiende.)

Tro mig, jag om någon vet att de flesta liksom kan ta lite energi ur reserverna och liksom "bara göra", jag har alltid varit den som fixat saker och levt ett liv i 110. Grejen är att det inte går längre. Inte för mig. 8 timmars sömn en natt är 2 timmar för lite. 3 läxor är egentligen 3 för mycket, för jag orkar egentligen inte mer än att bara gå till skolan. En redovisning och ett prov på samma dag, med ytterligare 2 inlämningar och ett prov samma vecka är på tok för mycket. För att inte tala om att resten av mitt liv börjar göra sig påmint. Vänner som vill ses, läkarbesök som inte ska glömmas, muskler som är trötta och ett rum som är så stökigt att det är pinsamt.

Det suger. För jag märker att ju mer stressad jag är, desto mindre och sämre sover jag och desto mer mottaglig blir jag för de negativa tankar som fortfarande smyger sig på ibland. De senaste dagarna har jag inte mått alls bra. Saker som jag förr tog med en klackspark blir nu otroligt tunga att dra, för jag vet att kraften jag lägger på detta måste tas från något annat. Något som kanske var viktigare. Något som kanske hade fått mig att må bra.

Jag har inte längre ett extrabatteri med energi i mig, jag kan inte "bara göra" eller "skärpa mig". Min kraft räcker inte. Och när folk tycker att det inte är så farligt och att jag borde skärpa mig och göra något så blir jag ledsen. För om det finns någon som mest av allt önskar samma sak

så är det jag.

om en väg som är värt allt. om en väg som är Hans.

Den här bilden hittade jag på instagram häromdagen (vill ni följa mig där heter jag jonnali för övrigt) och jag tycker den är fantastisk. Den bygger på den här texten som är vanlig i kristna sammanhang. En fantastisk text som beskriver Guds oändliga kärlek. Men trots detta tycker jag serien på bilden har en poäng. Ofta famlar vi i mörker, tycker livet är väldigt jobbigt och undrar varför Gud inte kommer och bär oss. Så var hela min höst, och precis som killen på bilden tvivlade jag aldrig på att Gud fanns, jag mest bara gjorde ingenting för att komma närmare honom. Jag var ju drabbad av depression, vilket gör det hela lite annorlunda, men i allmänhet när livet är tungt och vi undrar var Gud är i det hela tror jag att det många gånger är Guds sätt att säga "Hörru, sök dig till mig, följ min väg och lev i min kärlek så kommer du känna en förändring". Han vill inte stötta oss i något Han tycker är fel, han vill inte peppa oss att fortsätta den leriga vägen. Nej Han vill leda oss på Hans väg. Han vill inte att vi ska vandra en väg som inte är bra för oss, han vill istället att vi ska byta fokus och gå intill honom. På en väg som är Hans. 

Den vägen är inte lerig. Det betyder dock inte att den är lätt och utan svårigheter, men en sak vet jag

det är värt det. 

Det är värt allt. 

om två dagar och en kväll en vanlig vecka sådär.

Hektiskt dag igår och jag var hemifrån i 14,5 h i sträck - något jag inte varit på länge om man inte räknar stunder då jag varit hos Alexander eller bortrest på annat håll. Dock märker jag hur trött jag blir, en dag kanske funkar att vara iväg så länge, men inte fler tätt inpå.

Men idag är jag glad, för jag och Andrea har just skickat in vårt projektarbete. Även om vi säkert kommer behöva justera det lite så handlar det inte om många timmar och inte heller om mycket press. Vi är i princip klara - fantastiskt. Som vi har längtat och kämpat.

Snart kommer min familj hit, eller den delen av min familj som inte bor i mitt hem men i mitt hjärta. Vi ska äta kvällsmat och mysa som alla andra onsdagar. En av veckans höjdpunkter helt klart!

Hoppas ni alla har en bra kväll och tack till er som kommenterar även om jag inte vet vilka ni är. Det peppar mig att fortsätta skriva här och puffar mig att ta ännu ett steg i kampen att bli fri. Tack!
KRAM.

när det inte går bra.

I kväll har jag inte pluggat någonting. Inte för att jag inte har något arbete att göra. Verkligen inte, jag skulle kunna rabbla ut väldigt många uppgifter. Jag vet inte varför jag inte gjort vad jag tänkt, vad jag borde. Det bara inte blev. Och jag tränar på att tycka att det är okej.

Det går inte så bra.

om att inte orka och hinna men vilja utan att det går. om hur svårt det är att balansera och hålla blicken fäst... på vad?

Orkar du? Hur går det för dig? Hur mår du?
Jag får många frågor av fina omtänksamma människor som undrar hur allt är med mig. Ibland är det svårt att svara, för jag vet inte riktigt. Jag mår mycket bättre nu, mycket, mycket bättre. Senaste dagarna har jag till och med gått runt och varit glad, njutit av livet. Men priset för vad jag varit med om är högt. Jag har inga marginaler i mina energireserver, jag kan inte "sova ifatt" eller pressa mig mer än jag orkar.   För mig är det ovant, jag har alltid varit någon som haft en extra växel att lägga i, som kunnat klämma in ytterligare en sak på schemat. Det finns inte en chans i världen längre. Men - det fungerar att leva igen, så på ett sätt går det väl bra för mig. Jag går i skolan och jag orkar fungera någorlunda normalt.

Men saker har hänt med mig. Min kropp har blivit väldigt svag av att dessa månader av apati och jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att orka mer igen och att kunna ha mina finaste klänningar och jeans. Men just nu är det inget jag fokuserar på. Fokus är nämligen något jag har svårt för just nu. Minnet sviker mig, liksom förmågan att hålla tråden i samtal eller tankebanor. Det är otroligt frustrerande. Allting tar så mycket längre tid nu när jag måste koncentrera mig mycket mer för varje liten sak som ska uträttas. Dessutom kräver det otroligt mycket energi. Att träna kan jag inte prioritera, så jeansen får vänta.

Det går inte nämligen. Orken och tiden räcker bara till en sak - skolan. Allting annat får läggas åt sidan. Vänner, kyrkan, familjen, min pojk, grannbarnen, pyssel, bakning, träning, musik och spontana saker. Jag tror att jag skulle må bättre om situationen inte var som den är, om jag kunde göra mer saker som inte är förknippade med prestation i skolan. Men samtidigt vill jag kunna ta studenten. Jag vill klara av det här, jag vill vinna över mörkrets alla efterdyningar.

Det har ett pris. Ett högt pris.
Frågan är om jag orkar betala?

Jag tror det. Jag tror jag kommer klara det. Men det går inte en dag utan att jag längtar efter tid, efter ork, efter känslan av att vara fri. En dag kommer den.

Tills dess tackar jag alla som har förstående för att jag inte orkar och hinner och kan. Det handlar inte om att jag inte vill träffa er eller engagera mig, det handlar om att det inte går. Om jag ska klara den här våren måste jag prioritera. Det suger, något fruktansvärt och det betyder inte att ni inte är viktiga.

Jag hoppas ni väntar på mig.
För annars var vinsten ingenting att ha.

om en kväll jag kommer minnas, om en kväll hos Erik och Bibbi och den kärlek som fanns där.

När vi planerade vårens tonårsaktiviteter fick vi en idé. Vi ville bjuda hem oss till några av församlingens pensionärer för en mysig kväll, en enkel kväll att få prata om saker och lära sig av någon som levt lite längre än en själv. Sagt och gjort. Vi informerade på gudstjänsten om att vi ville bli hembjudna och många par öppnade sina hem för oss. I fredags var det dags. Vi tonåringar delade in oss i grupper och åkte hem till olika par i stan. 

Jag och Sofia fick komma hem till Britt-Marie och Erik som bodde i ett fantastiskt hus. Vi blev bjudna på pizza och chokladkaka och fick höra deras helt otroliga kärlekshistoria. De var fortfarande så kära i varandra, Erik kallade sin fru för "gullet" eller "hjärtat" och pratade om hur mycket han älskade sin "Bibbi". Han berättade om hur hans liv hade förändrats när hon blev en del i hans liv för 20 år sedan och hur fantastiskt det var. 

Jag hade en underbar kväll, fick många tankar om hur livet kan vara, förändras, bli svårt och sedan bra igen. Om hur viktig kärleken är men också om hur allting inte blir som man tänker - men bra ändå. 

Jag beundrar dessa två personer. I höst ska jag följa med dem när de volontärarbetar på en retreatgård. Men innan dess ska jag krama om dem flera gånger och berätta hur mycket kvällen hos dem betydde. 

Jag tänker bjuda hem mig till fler pensionärer. De blev så glada och hade så mycket att berätta. Jag vill lyssna, jag vill lära mig och jag vill förstå mer om hur livet varit för andra. Jag tror att livet blir som bäst när man delar det med andra. Det är sådana stunder man kommer ihåg. 

för innan jag hunnit säga amen finns min tanke hos Dig.

Jag är så välsignad. Jag har en underbar familj, en fantastisk pojkvän och många fina vänner. Dessutom förser Gud med så många andra finurliga saker i mitt liv. Precis när jag går runt och känner att det vore väldigt bra med lite jobb eftersom pengarna på sparkontot sjunkit drastiskt får jag erbjudande om 3 pass på samma dag. Därmed är den ekonomiska biten löst för även denna månad. När morfar gått bort skickade Gud en granne med mat till oss vilket var fantastiskt. Camilla berättade om hur hon känt att hon skulle laga dubbelt så mycket mat den dagen utan att veta varför, men insåg efteråt att det var Guds försyn. Samma dag som jag tänker på en vän till mig och önskar att jag fick komma och hälsa på henne och hennes nyfödda dotter skriver hon till mig och undrar hur jag mår. Jag ska komma dit någon dag och snusa lilla barnet i nacken och känna hur hjärtat fylls med kärlek.

Förstår ni? Han finns där och Han talar. Vi ska bara lyssna och våga tro. Vilja tro och låta oss tro. Gud viskar. Jag tror av hela mitt hjärta att Gud visste att jag behövde jobb, precis som Han visste att vi inte skulle orka laga mat den dagen Knutte gått bort. Likaså vet Han hur bra jag mår av små barn och hur de får mig att bli lugn och varm i hjärtat och sände en tanke till M som skrev och pratade med mig och bjöd mig till dem.

Jag tror på en Gud som finns med i min vardag. Som bryr sig om mig och som hör mina böner innan jag ens formulerat dem. Min granne och min vän är båda kristna. Kanske öppnade de sina hjärtan lite extra just dessa dagar, kanske är de alltid kanaler för Guds kärlek. Hur som helst är jag otroligt glad över den välsignelse Han ger samt att det finns människor som ger vidare av Hans kärlek till sina medmänniskor.

Tack.

för när solen lyser och allting blir ljust får jag lättare att leva.

Den här bilden från i morse när jag åt frukost i morgonsolen får representera min helg. Den var riktigt bra tycker jag. I fredags var jag och resten av tonår hembjudna till olika pensionärspar på kvällsmat. Tror jag ska skriva ett inlägg om bara det, så jag nöjer mig med att säga att det var en fantastisk kväll. 

I lördags skrev jag en lång redovisning som jag skulle hålla på engelskan (höll min presentation nyss och jag är nöjd) och framåt kvällen kom min man till Tranås och hängde med mig. 

Vi gick på konsert och hade sedan myskväll hemma ihop med min familj och Svenssons. Kändes som om vi spolat tillbaka tiden 7 år för förr brukade vi ha sådana mys-kvällar jämt med våra vänner (egentligen är vi typ en familj men det brukar folk ha så svårt att förstå) men nu var det länge sen. Därför var det himla mysigt och lyckat. 

I går fick jag vakna intill A och pussa på honom lite innan ännu en fantastisk dag började. Var bjuden på brunch hos Louise tillsammans med flera vänner - gudomligt bra idé. Så gott! 

På eftermiddagen åkte jag och Alexander ut till Söråsen, mysigt. Sedan kom vi hem igen, åt chokladbollstårta till kvällsmat och somnade gott. 

I morse fick jag en puss innan han åkte tillbaka till Jönköping och jag känner mig laddad för en ny vecka. Heja heja. Tror bestämt det är solen som gör mig på så bra humör.

KRAM PÅ ER. 

om vad man borde känna när man förlorat någon man älskar.

Tröttheten består. Liksom sjukan. Och sorgen såklart, även om den känns ganska mild. Ibland funderar jag på om jag inte borde känna mer. Om jag inte borde gråta och vilja ha svarta kläder och inte kunna skratta på några dagar. 

För i så fall är jag körd.

Jag har knappt gråtit, känner inget behov av att klä mig dystert och skrattar massor. 

Och jag tänker att i sådana här stunder så "borde" man ingenting.

Vi alla reagerar på olika sätt. Själv är jag ungefär som vanligt, tänker lite extra på hur morfar skulle tycka om saker och ting som jag gjorde och så men särskilt ledsen är jag inte. Snarare lättad och trygg. Han har det bra, det är jag säker på. 

Jag kan riktigt se framför mig hur han sitter uppe i himlen och spelar kort med änglarna, försöker fuska och ljuger lite grann på ljugarbänken intill de andra gubbarna som gått före honom. Han är tjock igen, tjock och varm och levande. 

Bara någon annan stans än här. 

Vi ses hos st. Per som du skulle sagt.

Morfar Knutte dog i natt, äntligen fick han vila. Allting var lugnt och fint och jag när jag pussade honom hejdå i morse såg han mycket fridfull ut. Vi är ledsna så klart, och trötta. Väldigt trötta. Men samtidigt är vi lättade, nu är lidandet över och livet kan börja igen. Morfar kommer vara saknad, men så länge vi minns honom finns han kvar. 

Jag verkar åkt på någon slags utmattningsförkylning och känner mig rätt risig. Tackar Gud för att vi alla hållit oss friska de sista veckorna med Knutte så att vi kunde vara hos honom. Lite baciller nu är inget farligt, det står jag ut med. Nu gäller det att vila och minnas. Och sova. Godnatt. 

om glädje mitt i ovissheten och om en morgondag som kanske blir

Jag har just mailat in nummer två på listan med uppgifter att göra från förra terminen. Varje gång jag får stryka en grej på listan så blir jag så stolt och glad över mig själv. Jag klarar bannemig det här. Det går! (skriver mest det här inlägget för att själv ha något att titta tillbaka på om några dagar när jag bryter ihop för att allt känns hopplöst)

Imorgon ska jag hämta ut mer medicin för min ask börjar ta slut. Sen ska jag även på läkarbesök för att kolla upp min mage som inte mår så bra. Den har krånglat i flera år men nu tyckte vi att det var dags att be någon läkare ta sig en titt. Jag har testat både laktos-och glutenintolerans men inget av dessa verkar jag lida av i alla fall. Skönt!

Som läget är nu är det dock svårt att veta om dagen i morgon blir som planerat över huvud taget. Här planerar vi i 5-minutersintervaller. Kanske en timma. Vi får se hur natten blir.

Nu ska jag krypa till kojs, knäppa mina händer och säga tack för idag och sedan förhoppningsvis somna gott. Tack till alla er som tänker lite extra på mig och min familj just nu. Det värmer!

för ja en dag ska vi dö, men så har vi också väldigt många dagar att leva innan det. alla andra dagar.

Lilla morfar kämpar på fortfarande. Vi är där nästan jämt, går i skift och ser till att aldrig lämna honom ensam. Personalen säger att han fortfarande hör oss så jag brukar berätta lite om livet. Om att isen håller på att gå upp på ån, om att solen skiner och fåglarna kvittrar och att mormor äter en banan borta i soffan. Så håller jag hans hand som inte längre är glödhet av feber och nynnar lite på någon sång.

Jag undrar hur många timmar till hans kropp kommer orka. Mamma och pappa är där i natt, och jag hoppas på ett sätt att han överlever den. Känns lättare att kramas och ta in det hela om det inte händer mitt i natten utan i dagsljus när vi alla är där. Men vi får se, likt alla andra nätter den senaste tiden ligger kläder framme vid sängen så jag ska kunna komma iväg snabbt om något händer.

Hur som helst så har vi varandra, en stor fin familj som turas om och hjälps åt. Att vårt hem gror igen av disk och damm och att läxor förblir ogjorda är inte så viktigt. Livet kom i mellan, eller döden rättare sagt. Men den är en del av livet. Min moster hade läst något fint som hon återberättade igår:

en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva 

Det tycker jag var tänkvärt. Jag vill leva. Och jag känner att jag gör det också. Jag är visserligen fortfarande väldigt trött, men mer av en faktisk anledning, jag vakar över min älskade morfar flera timmar varje dygn - det är inte konstigt att det tar kraft. Men i övrigt, jag är liksom jag för det mesta nu. Gladare och så. Jag hoppas det håller i sig. För jag vill inte dö, jag vill leva. Så det ska jag.

om han som gör mig lycklig.

det här att ha någon som säger att han älskar mig, som lyfter mig i sin famn och snurrar några varv i köket, som gör frukost åt mig, som går med mig på promenad och håller mig intill så jag inte ska ramla, som håller om och håller ut, som läser godnattsaga för mig, som pillar i mitt hår och säger att jag luktar gott, som har kuddkrig med mig och inte blir sur när jag tar hela täcket, som säger att jag är vacker och att han vill bli gammal med mig, som säger att det är vi och det ska förbli så -

det är fint.

om viktiga och oviktiga saker. och skillnaden mellan dem.

Veckan började stressigt med mycket måsten och lite tid. Alexander kom hit och hjälpte mig på rätt köl igen, men då kom sorgen som ett brev på posten. Morfar blev mycket sämre och besöken på det som från början var tänkt som ett tillfälligt boende blev täta. Sedan dess har jag varit där oftast flera gånger om dagen med en klump i halsen men med värme i hjärtat. Även om jag inte ångrar en sekund att jag är med nu på slutet så är det jobbigt, sorligt och tar mycket energi att och vaka. Därför var det mycket välkommet med ett dygns paus ute i Söråsen. Igår hade vi kalas för A och idag har jag mest bara andats frisk luft och solat näsan intill gödselstacken. Det stället är frid för mig. Inte just gödselstacken såklart, men Alexanders barndomshem. 

Var hos morfar nu på kvällen igen med lite ny energi. Mamma och pappa som vakat hela natten sover redan och jag ska försöka göra detsamma. Resten av livet har liksom fått pausa nu. Mammas ord "man får vara glad om man gjort något av det man tänkt göra den här helgen" stämmer bra in på mig. Jag fick vara i Söråsen, jag fick flera timmar hos Knutte och jag har faktiskt skrivit ett litet skolarbete. Att resterande uppgifter har fått läggas på hög är en annan sak. En mycket oviktig sådan. 

du trycker min hand och jag hoppas att du hör, att du vet att jag älskar dig. om att säga hejdå till någon man älskar.

Världens bästa morfar är jättesjuk. Jättejättesjuk. Någon av oss är hos honom hela tiden, dygnet runt, håller honom i handen och pratar lite så han ska veta att han inte är ensam. Själv kan han inte prata eller ens svälja ordentligt längre. Kroppen håller på att stänga ner och man tror varje gång man är där att det är sista gången man får vara med när hans hjärta slår. Men han är tapper min lilla Knutte. Vår Knutte.

85 år har han fått leva, dra världens sämsta skämt, göra godaste sumosalladen, lära mig om hur man berättar rövarhistorier på bästa sätt och hur saker var förr i tiden. Han har varit med om mycket, tror han tycker att han har haft ett bra liv, ett spännande liv. Jag har tillbringat mycket tid med honom under hela min uppväxt, lärt mig massa saker av honom. Vi har hittat på mycket roligt ihop. 

Det är sådana minnen jag berättar för honom om under stunderna när jag sitter vid hans sängkant och håller honom i handen. Om hur vi åkte på husbilssemester ihop, hur vi gick i skogen och plockade svamp, om när vi lekte i bäcken och gjorde barkbåtar när jag och min syster var små. Då och då klämmer han min hand och jag inbillar mig att han hör och kanske kan minnas. 

Vi har haft många fina stunder. Jag är så tacksam. När han går bort kommer jag gråta så axlarna skakar, tårarna i ögonvrån kommer bytas mot en hel flod. Givetvis kommer det vara skönt att han slipper plågas mer, att han äntligen får vila. Men det kommer vara väldigt sorgligt ändå. Det ska det vara när någon man älskar dör. Precis som det är sorgligt att sitta intill när han kämpar för varje andetag och inte längre orkar öppna ögonen. Men hur jobbigt det än är, hur smärtsamt det än är att se någon tyna bort och försvinna så är jag glad att jag är med. Att han får hålla morfar i handen och berätta hur glad jag är för allt vi gjort tillsammans, att jag får en chans att säga hejdå. Att jag får ännu en chans att tala om att jag älskar honom. 

Fast att han har sagt att "jag ska sluta tjata om det där", för han vet redan det och han tycker det börjar bli tjatigt med alla dessa kärleksförklaringar. För övrigt typiskt min morfar, att ha glimten kvar i ögat in i sista stund. Men jag struntar i det, tänker att det är värt att upprepas. Och alltid när jag går där ifrån pussar jag hans panna och säger hejdå. Ibland lägger jag till - "ha det bra", för det tror jag han kommer ha. Om jag får träffa honom igen ska jag säga "vi ses" också, för det kommer vi göra en vacker dag. 

Men tills dess, tills dess kommer han vara saknad. Väldigt mycket. Min allra bästa morfar. Världens bästa morfar. 

om hur en timmes promenad kan förändra en dag och fylla mitt hjärta.

Ingen är lika bra som den här flickan på att få mig att slappna av och lugna ner mig, koppla bort all stess och krav. Vi har börjat gå promenader tillsammans igen och det mår jag så bra av. Jag får träna mitt tålamod, mina benmuskler och samtidigt får jag hjärtat fyllt med total ärlighet från fröken. Igår var hon så sur att hon vägrade prata med mig på 3 kilometer, men sen helt plötsligt släppte det och vi började sjunga och skratta. Det hon känner - det är äkta och hennes glädje smittar av sig. 

Tänk vilken rikedom att ha lilla E och hennes syskon så nära intill, att låna ibland och bara vara med. Jag och fröken S ska pyssla någon dag har vi bestämt. Det ser jag också fram emot. 

Det är lite så, att hur mycket jag än har att göra så hinner jag en stund med dessa barn. Den tiden räknas liksom inte och jag får igen den efteråt när ny energi och kärlek finns i mig. Det är en investering av tid och kraft att lägga lite av min knappa tid på dem. Det ger så otroligt mycket tillbaka. Jag är tacksam!