Världens bästa morfar är jättesjuk. Jättejättesjuk. Någon av oss är hos honom hela tiden, dygnet runt, håller honom i handen och pratar lite så han ska veta att han inte är ensam. Själv kan han inte prata eller ens svälja ordentligt längre. Kroppen håller på att stänga ner och man tror varje gång man är där att det är sista gången man får vara med när hans hjärta slår. Men han är tapper min lilla Knutte. Vår Knutte.
85 år har han fått leva, dra världens sämsta skämt, göra godaste sumosalladen, lära mig om hur man berättar rövarhistorier på bästa sätt och hur saker var förr i tiden. Han har varit med om mycket, tror han tycker att han har haft ett bra liv, ett spännande liv. Jag har tillbringat mycket tid med honom under hela min uppväxt, lärt mig massa saker av honom. Vi har hittat på mycket roligt ihop.
Det är sådana minnen jag berättar för honom om under stunderna när jag sitter vid hans sängkant och håller honom i handen. Om hur vi åkte på husbilssemester ihop, hur vi gick i skogen och plockade svamp, om när vi lekte i bäcken och gjorde barkbåtar när jag och min syster var små. Då och då klämmer han min hand och jag inbillar mig att han hör och kanske kan minnas.
Vi har haft många fina stunder. Jag är så tacksam. När han går bort kommer jag gråta så axlarna skakar, tårarna i ögonvrån kommer bytas mot en hel flod. Givetvis kommer det vara skönt att han slipper plågas mer, att han äntligen får vila. Men det kommer vara väldigt sorgligt ändå. Det ska det vara när någon man älskar dör. Precis som det är sorgligt att sitta intill när han kämpar för varje andetag och inte längre orkar öppna ögonen. Men hur jobbigt det än är, hur smärtsamt det än är att se någon tyna bort och försvinna så är jag glad att jag är med. Att han får hålla morfar i handen och berätta hur glad jag är för allt vi gjort tillsammans, att jag får en chans att säga hejdå. Att jag får ännu en chans att tala om att jag älskar honom.
Fast att han har sagt att "jag ska sluta tjata om det där", för han vet redan det och han tycker det börjar bli tjatigt med alla dessa kärleksförklaringar. För övrigt typiskt min morfar, att ha glimten kvar i ögat in i sista stund. Men jag struntar i det, tänker att det är värt att upprepas. Och alltid när jag går där ifrån pussar jag hans panna och säger hejdå. Ibland lägger jag till - "ha det bra", för det tror jag han kommer ha. Om jag får träffa honom igen ska jag säga "vi ses" också, för det kommer vi göra en vacker dag.
Men tills dess, tills dess kommer han vara saknad. Väldigt mycket. Min allra bästa morfar. Världens bästa morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar