Just nu innehåller livet lite mer än jag klarar av. Om jag fick bestämma skulle jag vilja hinna andas och bara njuta igen. Ha några krav-fria dagar och bara vara. Gå på picknick och kasta macka på någon sjö typ. Göra saker som inte spelar någon roll men ändå betyder ofantligt mycket.
Ibland säger folk att det inte är så farligt, att jag bara ska ta i lite till och göra allt som behövs för att bli klar med skolan, de säger att jag ska kämpa på och rycka upp mig. Jag förstår att allt är sagt i välmening, men just ord som "ryck upp dig" "kom igen, så farligt är det inte" och "det är väl bara att göra" visar att man inte har varit med om en depression, en utbrändhet och dess efterdyningar. (Tack och lov, det är inte något jag önskar min värsta fiende.)
Tro mig, jag om någon vet att de flesta liksom kan ta lite energi ur reserverna och liksom "bara göra", jag har alltid varit den som fixat saker och levt ett liv i 110. Grejen är att det inte går längre. Inte för mig. 8 timmars sömn en natt är 2 timmar för lite. 3 läxor är egentligen 3 för mycket, för jag orkar egentligen inte mer än att bara gå till skolan. En redovisning och ett prov på samma dag, med ytterligare 2 inlämningar och ett prov samma vecka är på tok för mycket. För att inte tala om att resten av mitt liv börjar göra sig påmint. Vänner som vill ses, läkarbesök som inte ska glömmas, muskler som är trötta och ett rum som är så stökigt att det är pinsamt.
Det suger. För jag märker att ju mer stressad jag är, desto mindre och sämre sover jag och desto mer mottaglig blir jag för de negativa tankar som fortfarande smyger sig på ibland. De senaste dagarna har jag inte mått alls bra. Saker som jag förr tog med en klackspark blir nu otroligt tunga att dra, för jag vet att kraften jag lägger på detta måste tas från något annat. Något som kanske var viktigare. Något som kanske hade fått mig att må bra.
Jag har inte längre ett extrabatteri med energi i mig, jag kan inte "bara göra" eller "skärpa mig". Min kraft räcker inte. Och när folk tycker att det inte är så farligt och att jag borde skärpa mig och göra något så blir jag ledsen. För om det finns någon som mest av allt önskar samma sak
så är det jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar