Lilla morfar kämpar på fortfarande. Vi är där nästan jämt, går i skift och ser till att aldrig lämna honom ensam. Personalen säger att han fortfarande hör oss så jag brukar berätta lite om livet. Om att isen håller på att gå upp på ån, om att solen skiner och fåglarna kvittrar och att mormor äter en banan borta i soffan. Så håller jag hans hand som inte längre är glödhet av feber och nynnar lite på någon sång.
Jag undrar hur många timmar till hans kropp kommer orka. Mamma och pappa är där i natt, och jag hoppas på ett sätt att han överlever den. Känns lättare att kramas och ta in det hela om det inte händer mitt i natten utan i dagsljus när vi alla är där. Men vi får se, likt alla andra nätter den senaste tiden ligger kläder framme vid sängen så jag ska kunna komma iväg snabbt om något händer.
Hur som helst så har vi varandra, en stor fin familj som turas om och hjälps åt. Att vårt hem gror igen av disk och damm och att läxor förblir ogjorda är inte så viktigt. Livet kom i mellan, eller döden rättare sagt. Men den är en del av livet. Min moster hade läst något fint som hon återberättade igår:
en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva
Det tycker jag var tänkvärt. Jag vill leva. Och jag känner att jag gör det också. Jag är visserligen fortfarande väldigt trött, men mer av en faktisk anledning, jag vakar över min älskade morfar flera timmar varje dygn - det är inte konstigt att det tar kraft. Men i övrigt, jag är liksom jag för det mesta nu. Gladare och så. Jag hoppas det håller i sig. För jag vill inte dö, jag vill leva. Så det ska jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar