Morfar Knutte dog i natt, äntligen fick han vila. Allting var lugnt och fint och jag när jag pussade honom hejdå i morse såg han mycket fridfull ut. Vi är ledsna så klart, och trötta. Väldigt trötta. Men samtidigt är vi lättade, nu är lidandet över och livet kan börja igen. Morfar kommer vara saknad, men så länge vi minns honom finns han kvar.
Jag verkar åkt på någon slags utmattningsförkylning och känner mig rätt risig. Tackar Gud för att vi alla hållit oss friska de sista veckorna med Knutte så att vi kunde vara hos honom. Lite baciller nu är inget farligt, det står jag ut med. Nu gäller det att vila och minnas. Och sova. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar